.

Ok, nej.
Vänta lite.

Jag har inte varit på en begravning.
Jag har inte spenderat veckor med att diskutera omständigheterna kring en väns bortgång. Jag har inte förstått att han inte lever med oss längre.

För det vore ju faktiskt riktigt sinnessjukt om så vore fallet.
Det är ju.. han. Grabben med leendet. Idéerna. Ständiga utläggningar. Påhitten.
Det är ju han som använde hela kroppen när han talade, som om orden i sig inte var tillräckliga i sin ensamhet. Han som kunde glittra med ögonen tills hela ansiktet avslöjade att någonting busigt försigick. Han som vädjade till mig att verkligen leva livet.

Och som lämnade en bit av sig själv i alla han gav sin tid till.

En person sa till mig att det är som om vissa är för fina för den här jorden. På så vis var Anders som en blomma som lyckats växa i en öken, som gav efter när vindarna blev för hårda. Eller som en av de där omtumlande vackra naturscenarion man vill föreviga på bild, men ingenting går att jämföra med hur den upplevs i verkligheten.. Och de försvinner alltid tidigare än man önskar.

När världen inte själv tog tag i grymheter, då kände han det i sig.
Men inget hjärta står starkt när det alltid slår för andra.

Det finns så många olika sätt att forma den här bortgången till någonting begripligt. Man försöker sätta sammanhanget i ord som inte känns oöverkomliga att bearbeta i. Men det är svårt. Svårt när det känns som att om det någonsin har funnits rätt och fel som faktum, ja då är det ett faktum att det här är fel. Och när näthinnan visar bilder av en person som är glad medan huvudet påminner om en som inte var det, och när förnekelsen drunknar i hans egna ord.. då fattar man hur sinnessjukt det här är.

Tänk att han kan kännas så levande, han som har lärt mig vad förlust innebär.

Vad skiljer oss åt nu?
Är han, trots alla de minnen som finns i hans berörda, mindre levande än jag bara för att mitt hjärta fortfarande slår i takt? För att jag kan andas? Lever han mindre än jag, bara för att jag ännu kan skapa spår efter mig när jag nuddar marken?

Det beror kanske på hur man ser det.
Jag tror att vi kommer bära med oss honom, så som han alltid bar med sig oss.

In i det sista.