.

Att göra ett avsked vackert, att hedra Anders, att finnas för varandra.

Jag har aldrig förut varit på en begravning, men jag förstår ändå att det var någonting väldigt speciellt med denna. För även om döden är en naturlig del utav livet så är hans bortgång inte det. När jag tvingade mig själv att gå upp imorse var de redan då med en stark ångest. Och även om vi klarade det tillsamman allihopa så är jag nu fortfarande rädd, rädd, rädd, rädd, rädd.

Jag vill inte ens börja rabbla om hur jävla fruktansvärt ledsen det gjorde mig att se hans närmsta ta farväl. Det är störst, det är det värsta jag upplevt någonsin. Ni förstår vad jag menar. Jag hade velat krama om alla tills de slutade ha ont. Jag ville sluta känna efter i min egen sorg och kunna vara stark fastän det inte var någon som begärde det. Men jag ville det, jag fixar inte denna världens orättvisa när den sätter sorg i de jag älskar och bryr mig om.

Jag erkänner att jag är försvagad av detta och jag är uppriktigt orolig för hur tiden som följer ska kännas. Älskade vänner, att träffa er idag var både den största tröst i all sorg och sannolikt det mest hjärteskärande jag upplevt. Allt jag någonsin önskat är inte mycket jämfört med hur starkt jag önskar att detta aldrig, aldrig behövt hända. För både er och Anders skull. Och lite för min egen. För jag är oftast inte en av de som tar saker för vad de är och går vidare.

Jag brukar mest vänja mig vid smärtan tills den går från känsla till tanke. Men hur fan man kan vänja sig vid detta, det vet jag inte idag.

Ren sorg suger.
Och måhända att han inte velat se mig såhär, men vi ville heller inte ha honom såhär.
Nu ska man tydligen upp och vara en fungerande människa imorgon också.
Känns ju sannolikt.