.

"Det är om afton man bryter upp, vid solnedgången. Det är då man lämnar allt. 
Tanken tar ner sina tält av spindelväv och hjärtat glömmer varför det ängslats.
Ökenvandraren överger sin lägerplats, som som snart skall utplånas av sanden,
och fortsätter sin färd i nattens stillhet, ledd av gåtfulla stjärnor.

En gång skall du vara dem som levat för länge sedan. Jorden skall minnas dig så
som den minns gräset och skogarna, det multnande lövet. Så som
myllan minns och så som bergen minns vindarna,
din frid skall vara oändlig så som havet.

Den döde. Allting finns, blott jag ej längre finnes,
allt är kvar, den lukt av regn i gräset som jag minns
och vindens sus i träden, molnens flykt och människohjärtats oro.

Blott mitt hjärtas oro finns ej längre."

Pär Lagerkvist.

När jag ser den här dikten skriven i din handstil, är jag i den där nya verkligheten igen. Den där du har nått någonstans dit vi ännu inte nått, den där du har valt såsom vi inte ämnar att välja. Du är i alla verkligheter egentligen, din bortgång gömmer sig inte på en plats som jag kan välja bort. Den finns där jag är nu. Finns i dina ord, finns i din familj, finns i sveddan i mina ögon, och i luften vi andas.

Dina ord har jag på papper.
Dig har jag i hjärtat.

För mig var du äkta.
Det som varit kan inte tas ifrån oss.
Minnen tappar inte värde för att de upphör fyllas på.

Saknad är inte mindre tärande för att man vänjer sig vid tanken på att alla de gånger man funderat på att höra av sig till dig, har omvänts till önskedrömmar och overklighet.

Tänk att det en gång för inte så länge sedan fanns en tid..
en tid då jag kunde lyfta luren och ringa dig,
en tid då jag kunde höra din röst,
se dig i ögonen.

En tid som är bortkommen.

 Måhända att det är själviskt att önska dig till liv. Men då har jag aldrig varit så självisk som när jag gör det. För den här nya tiden är tragisk för de som inte förstår, hur ett liv en dag kan vara och hur det en annan inte är det längre..

Så du hade rätt i att människor är själviska.
Jag kan återigen önska dig sömn, vila och frid.
Men i smyg kommer jag nog alltid önska att du fanns kvar.
Om du ändå känt dig bra..