.

Jag står med ryggen mot livet. Det finns säkert ett ljud från bilar i luften. Det finns säkert människor i närheten. Men jag hör inte, och jag ser inte.

Det går inte att undgå att det är fullkomligen isande vindar som lyckas vina sin väg mellan träd, ända fram till en upptrampad stig. Och där är jag bland snöflingorna som bildar lager på mark, och bland snöflingorna som fladdrar i luft. Jag bland stenarna som omsorgsfullt har placerats, där, bara någon meter ifrån den halvhjärtat snöborstade träbänken.

Det var inte planerat. Jag bara började gå. Kanske hundra gånger var det jag tänkte på att vända om, för är man ensam så räds man ibland en plats som har sårat förut. Men jag vände inte. Fortsatte medan melodier i mina hörlurar försökte distrahera från den himmel vars moln inte ville bryta upp.

Sen står jag där, och din är den renaste. Den vars yta minst snöflingor har fått stanna kvar på. Ett namn ligger fäst på en sten och det kan inte borstas bort. Nu ligger där en ros. Egentligen ville jag ge dig en annan blomma, men floristen förklarade att en ros, den håller sig bättre i kylan. Så det blev en gul ros på en plats dit inga blommor hade lagts till dig om det inte vore för att det står ett namn som är ditt på en sten som är för dig på en plats som blivit din.

Nu är jag hemma sedan en stund.
Och jag orkar inte undra annat än hur länge en ros egentligen håller sig i kyla...