.

Idag verkar liksom bli en riktigt fin dag.
Jag blir sprättig bara jag tittar på mina resegrejor, som jag snart ska åka in till stan och fylla på ytterliggare så att jag kan provpacka min väska snart. Saker faller på plats. Solen skiner skamlöst vackert, en klar höstdag har rest till liv efter en av de mest stjärnklara nätter med vaktande fullmåne. Jag vet att nu efter min tredje sista arbetsdag så bär det raka vägen hem till kära vänner. Det är inte att klaga på det.

Men jag sitter och tänker att det ändå fattas en beståndsdel i den här atmosfären. En del som brukade bidra med lite extra värme bara genom att finnas tillgänglig. Han kompletterade på sätt och vis solen, för han lyckades med det även under kalla vintrar och vinande vindar. Genom sin förmåga att på något sätt alltid få de omkring att känna sig så omtyckta som han var själv.

Så väldig omtyckt.

Anders, jag tror aldrig riktigt att dagar kommer bli fullständiga när du inte närvarar. Tiden kommer gå, men mellan oss som förlorat dig så kommer den där känslan finnas kvar. Att någonting inte stämmer. Kanske kommer vi inte alltid kunna sätta fingret på vad det är. Men i runtom idag så finns en plats som är ämnad dig, och den fylls inte igen.

Jag som trodde att när man reste iväg, så var det också meningen att man skulle återvända en dag..