standing in the rain
Tänkte jag skulle skriva någonting om att nu är det minsann bara en månad kvar. En månad till mitt äventyr som jag talat om så mycket i förväg så det känns lite som om jag redan varit där. Knappra ner rader om hur dagarna tills jag åker kommer vara värdefulla för mig, värdefulla för att tiden jag har med mina nära här hemma kommer att förvandlas till ett långdistansförhållande mellan upptagna parter.
Men..
då poppade du upp i huvudet igen.
Då gled tårarna fram och sa hej, hej igen. Vi tänker finnas hos dig en stund nu. För du har väl inte glömt?
Nej, jag har väl inte glömt.
En bild i klara detaljer, från en stund för bara ett halvår sedan, tar fram dig i mig. Visar mig dig då du utan förvarning klampade in i butiken med ditt förväntansfulla leende. För det var ditt, det där leendet. Ingen annan log sådär. Och jag tänker att du brukade ju komma förbi mig ibland. En gång var det rusningstid och du stod vid sidan av kassan och berättade om att du fått ut för lite av din lön. En annan gång satt du med mig i personalrummet och du liksom bubblade, pratade om känslor och kommenterade glatt namnet på teer. Jag skrattade så mycket den gången du värvade i hallen utanför och kom och ställde dig hos mig för att berätta, med äkta förskräckelse, att en äldre man hade stött på dig. Jag kunde inte alls dölja hur road jag var medan du fortsatte påtala hur traumatiskt det varit, fast till slut skrattade även du. Det var alltid extra muntert efter dina besök.
Ska jag nu bekanta mig med verkligheten, fastän den säger mig att du inte kommer dyka upp något mer? Ska jag gång på gång förstå att fastän livet är så föränderligt, så kan det här inte ändras på?
Ska jag aldrig mer se ditt leende?
DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!
looked at this figure
Jag saknar tiden före.
monarch of dreams
I min dröm frågade vi dig, hur känner du dig?
Du svarade övertygande att du var nöjd.
Eftersom att jag drömde så måste jag också ha sovit, men så känns det inte. Det känns som att jag mest har legat och kollat på en film som inte gjordes för att vara njutbar eller ens verklighetstrogen.
Just nu vill jag mest kasta sönder någonting.
sant
Alla mina skrivna ord är otillräckliga känslorna som har bosatt sig i mig för när de känns som allra mest klarar jag ändå inte av att skriva någonting. Kanske bara några panikrader. Och nu har jag backat bak till stadiet där jag ibland behöver skrika för att kroppen inte ska skaka, för att andetagen inte ska stressa ur mig, för att allting är så övermäktigt. Just nu är så mycket för mycket men egentligen är bara en enda sak viktig. Du är i strålkastarljuset, annat trängs i skuggorna runtom. Och jag försöker se in i dem för att folk säger att det ska man, livet får fortsätta för annars fungerar man inte. Men i ögonvrån ser jag hela tiden ljuset, dig, och inombords startar en kraft, en flodvåg av minnen, berättelser, funderingar och sorg.
Sorg som vrider sig; ena sekunden min egen, andra sekunden min sorg å andras vägnar. Föreställer mig hur dina ögon har blickat på så många fantastiska platser, hur varmt ditt hjärta måste varit i vänners sällskap, hur många funderingar som passerat och rört om i ditt huvud.
Jag vet inte vad som hade hänt om du hade åkt iväg för studier nu i höst såsom du planerat. Kanske hade vi bara hörts av sporadiskt, inte riktigt kommit varandra närmre än såhär. Vi skulle kanske inte ha åkt och hälsat på varandra eller ringt sena kvällar för att kolla läget och prata ut om livets små draman och glädjeämnen. Men jag hade hoppats på att få stöta in i dig spontant någon gång, att få hit dig på festkvällar, att få höra dig berätta om dina upptåg som student. Att få läsa texterna du skulle ha snickrat ihop, du som var så uppfinningsrik med ord. Att det då och då skulle dimpa in ett slumpartat sms i inkorgen med ditt namn underskrivet.
Att någon gång ibland få en äkta Anders-kram.
Du vet. Den där varma, glada, kärleksfulla kramen som var som du.
♥
the stranger
Svårt att somna för nu vet jag att dagarna kryper iväg, och medan de gör det så ökar distansen till dig. Och allt närmre kommer man till den punkt där man behöver stanna upp lite och bestämma sig för att det är dags att fokusera på annat. Jag är inte redo för det ännu, kanske är jag redo först när jag inte behöver samla kraft för att resa mig ur sängen.
Kanske, är jag redo när det inte gör ont i magen när jag ser bilder.
När när jag inte längre kommer på mig med att stå och skaka på jobbet.
När mina ögon inte tåras så fort några enkla melodier spelas.
Du fanns här i över tjugo år. Jag kände dig i tre. Det behövs mer tid än ett par veckor för att smälta att vi befinner oss i precis ett sådant mardrömsscenario som jag oundvikligen föreställt mig flera gånger tidigare i livet. För att acceptera att det som har hänt inte är någon film, det är ingen berättelse om en vän till en vän, det är inte på låtsas. Det är dig det handlar om. Det är ett tomrum i luften nu. Ingen annan kommer hoppa fram och ta över det.
En ny dag för mig.
Sedan din bortgång har jag tappat andan några gånger.
Ditt tomrum gjorde sig väl påmint.
rätt ut i luften
vet du hur jävla jävla pissigt det är att vakna upp helt utmattad för man vet att ingenting kommer att ändras på? tiden gör sin grej, dag för dag säger folk. det är det enda man kan göra, plöja vidare och veta om att det kommer kännas bättre. men jag kommer aldrig glömma. Aldrig i hela mitt liv kommer jag att glömma det här. den här förlusten sträcker sig bortom mig, bortom dina vänner, bortom din familj. det här är en förlust för så mycket mer för jag vet att du hade gått vidare i livet och förgyllt andra människor liv varenda dag, hela tiden. för sån var du och det gjorde du och det borde du ha fått fortsätta med. och du hade funnit din glädje någonstans där ute, du var ju inte klar..
Vila i Frid är vackra ord men de är så förkrossande eviga.
så förkrossande evigt och jag vill inte sluta gråta heller..
Fjorton dagar
Söndag för två veckor sedan satt jag och Carro och samtalade på mitt jobb. Vi hade precis bestämt oss för att det skulle bli grillfest hos mig framåt slutet av den kommande veckan och vi var fast beslutna att försöka få dit dig. Jag tänkte ringa dig på måndagen. Jag skulle ringa tills du svarade, det hade jag bestämt mig för. Men du fanns inte när vi förde det samtalet. Det fick jag veta några timmar därefter. När jag väl skulle ha ringt dig fann jag istället mig själv hemma i soffan med ofattbar chock och sorg.
Tiden går. Dag för dag, timmar som känns utspädda. Alla känslor utöver de rent förkrossande är som halvdana. Du finns i mitt huvud hela tiden. Känslorna efter din död rör sig i hela mig, snurrar i huvudet och försvagar min kropp.
Tanken var ju att du skulle komma över till mig på grillningen. Möjligtvis motvilligt, men du skulle ju övertalas. Sen skulle du sitta där med din varmkorv och plötsligt inse att du har folk omkring dig som faktiskt blir glada av ditt sällskap. Och så skulle du känns dig nöjd och varm för det. Sen skulle du så smått börja umgås med folk igen. Allting skulle bli så himla bra. Du skulle hitta dig själv igen.
Men sådan är inte verkligheten.
Den är hård, för det var nog ingen av oss som kunde förstå dig. Vi kunde inte begripa det du gick igenom, den värld som så snabbt blev din. Vad det var du såg i det omkring dig. Jag kunde inte bemöta dina tankebanor för jag kände inte igen mig i dem. Du resonerade så annorlunda från vad jag är van vid. Och nu är jag är så rädd för att du ska ha känt dig ensam. Ensam och rädd. Jag hoppas du fann friheten i slutet. Att du kände dig nöjd någonstans när du bestämde dig för att du inte orkade fortsätta med oss - det är den största trösten som finns just nu. Även om jag önskar att du hade uthärdat. Det visar väl bara att jag faktiskt inte vet vad det var du bar på...
Men jag vet några saker.
Jag vet att vi aldrig kommer att glömma dig. Att när vi pratar om tillfällen där du närvarade så kommer det vara bitterljuvt. Din glädje, humor och energi kommer att leva kvar med oss. Samtidigt kommer tomrummet finnas där. Jag vet att våra liv kommer att gå vidare i exakt samma takt vad vi än försöker göra för att påverka riktningen. Det som har hänt är för evigt. Det får mig att förstå att mitt liv inte är det.
Du kom, du gav omtanke, glädje. Sen så gick du din väg.
Vi finns kvar här. Och vår väg kommer se annorlunda ut än din.
Jag vet med största säkerhet att du saknas av så många.
Jag vet också nu att livet är skört.
Och när du föll så gick du sönder.
Det är så ofattbart.
JAG FATTAR INTE
♥ saknar saknar SAKNAR!!!
det enda jag försöker säga är att det gör så ont att du är borta
vännen
du ska ju sitta där runt bordet med oss
säga "oh helllo" på svengelska till amerikanska besökare
skratta när jag kallar dig för trofast
proppa min kyl full med öl framför mina föräldrar
dansa sprättigt med exploderande energi
säga "näe? ere så?!" så som du brukade
skicka sms med dagens funderingar
uppdatera mig om din kändis-spotting
skriva roliga sms om pissakö på fyllan
råka försäga dig och se glad och skamsen ut samtidigt
spreta med fingrarna och räcka ut handen
sånt som var du.
du ska ju vara här med oss och bara vara du...
how to save a life
Det har förvånat mig att jag inte hittills drömt om dig sedan beskedet om din bortgång.
Men inatt gjorde jag visst det. Vilket innebär att imorse när jag vaknade så var det inte i ljumnen ovisshet, det var i obehagligt påträngande ångest. Jag känner mig kall och illamående. Har saker att göra. Och jag gör dem. Men det märks liksom inte. Jag har precis betalat in reseavgiften för mitt stora äventyr som jag har laddat för så länge men jag är inte gladare för det just nu.
Jag sitter här och tänker på hur ingenting blir annorlunda vad vi än gör hädanefter. Ingenting kan ändra på att det som redan har skett. Ältandet kan hjälpa i hanteringen men det är inget botmedel mot död. Man har visst inte uppfunnit det ännu.
Det är en så vacker dag idag. Det är som om solens strålar rinner ner i alla små utrymmen utanför husen och skänker energi. Energi till det omkring mig. Jag sitter här inne och försöker tvätta bort behovet av att kolla ytterliggare än gång efter din dödsannons i tidningen. Nästa vecka var det visst den skulle tryckas upp och göra smulor av all tvivel om hur sant det här verkligen kan vara.
Jag måste resa mig nu. Resa mig och gå in i vardagen. Fast vi kanske inte ska kalla det för vardag, jag minns att du inte heller tyckte att det var ett bra ord. Ett samlingsord för menlösa dagar..
KOM TILLBAKS ISTÄLLET!!
hjälp..
sleeping sickness
Jag fick aldrig svar på meddelandet som sa att jag ville ses innan min resa. Så att vi kunde få säga hej då ordentligt. Då, när du fick mitt allra sista sms till dig för bara två veckor sedan, så visste du nog att jag aldrig skulle få träffa dig igen.
Sist jag fick svar var i början av Juli. Våran sista konversation. Du berättade om ett projekt. Du var hemlighetsfull. Jag var orolig. Någonstans ville jag ändå känna av en viss entusiasm i svarta små bokstäver som inte skulle skickas till mig något mer. Jag som uppfattade en glimt av energi och kämparglöd från din sida. Kanske var jag naiv. Kanske hade du fortfarande fäste vid den tidpunkten. Vad som hände inom dig de restrerande veckorna därefter är för mig fullkomligen dränkt i tragedin och rädslan för hur du kände dig. Jag är rädd för den sanningen som finns inom dig. Fanns.
Allt som allt så kommer det aldrig mer stå "Nytt meddelande: Flemman" på min display. Det räcker med det konstanterandet och allting är sagt.
Du är borta. Jag förstår det inte själv.
När jag gick hos terapeut för många år sedan tipsade hon om att när man fick ångest så kunde man sätta båda fötterna till marken, andas djupt och tänka att man fanns, att man stod stadigt. Jag log och tyckte det kändes hemskt obekvämt att göra den övningen. Ändå sitter jag här nu med båda fötterna till golvet och tänker att det är okej, jag finns, jag står stadigt. Jag står stadigt...
...
Då var det himla bra.
Det var helt fantastiskt egentligen.
Vad fan är det här? Ska jag gå upp imorgon och fortsätta i detta?
Åh. Yes. Yippie. Can't fucking wait.
Ni förstår, jag kommer förmodligen att vakna ganska nöjd. Ligga och dra mig i sängen en stund. Tänka på någonting trevligt. Sedan så kommer det slå mig så fort jag börjar vakna på riktigt; han har dött. Då ska jag balansera sorgen med medvetenheten om att livet det går vidare. Jag får vara ledsen men ska samtidigt låta dagen bli av värde. Planera, äta, jobba.. Leva helt enkelt. Jag ska göra det han inte gör. Det känns ju lagom sjukt. Jag kommer att tänka på hans närmsta ungefär så mycket att bröstkorgen känns inflammerad sen ska jag samtidigt tackla bilderna i huvudet och acceptera dem. Acceptera att det här är en del av livet. Korta, men ibland också långa stunder, ska jag inte känna någonting särskilt alls. Jag kommer att flyta runt och göra ärenden, prata om saker jag inte bryr mig speciellt mycket om samt läsa artiklar som jag ändå inte registrerar i slutändan. Sällsynta ögonblick kommer jag att vara i princip som vanligt. Jag kommer till och med att skratta.
Sen är det ju som att vad jag än gör just nu så är det infekterat. För när jag senare i livet ser tillbaks på den här perioden kommer det inte vara med nostalgiska "åh, vad kul vi hade på middagen den gången", det kommer att vara med en bitter påminnelse om att det var visst tiden efter min väns bortgång.
Det här skriver jag inte av ilska gentemot honom, utan genom frustration och allt vad den innebär i lägen där man kastas in på orörd mark. Jag vet inte hur man förhåller sig till död. Jag vet inte hur man bemöter de omkring en, jag vet inte vad som är för mycket eller för lite. Jag vill skriva att det enda som spelar roll är just förlusten, vännen som har förlorats. Men det handlar ju alltid om mer än så. Det handlar om människor omkring denne som måste bearbeta det som har hänt. Oundvikligen.
Kvällen jag fick beskedet rullar som en klar film i mitt huvud. Det var inte mer än åtta dagar sedan men det hade likväl kunnat vara veckor, för dagarna sedan dess har varit långa att kliva igenom. Jag kommer kliva vidare med tankar av skiftande natur som sällskap. Och rädsla lagt sig om mitt inre, växt ur oro som jag inte vet hur jag ska slå tillbaks.
Ett nytt skede av verkligheten har äntrat mitt liv nu. Ovälkommen, äkta. Och den kan inte bli ogjord, bara hanterad. Jag kommer förmodligen att vakna nöjd imorgon, kvar i det som var förut. Men sedan slår den till.
Så fort jag försöker underlätta processen med ett laddat "livet går vidare" så svarar någonting inom mig: varför andas han inte i så fall?
no time for us
Folk berättar att de ler då de tänker tillbaks på dig. Det gör jag med och det ska du alltid veta. Att den glädje och värme jag fick uppleva med dig är det som väger tyngst. I alla fall i slutändan, men där är jag inte än. Om det nu kan finnas ett slut på sorg... Jag har hört att man lär sig leva med den.
Jag ser framför mig när du stirrade ut i viken. Att du verkade nästan utmattad av vårat samtal, att du var som fast i en återvändsgränd. Du bad om hjälp. Jag försökte hjälpa dig. Du avbröt en gång för att påtala att det var så jävla vackert. Jag höll med. Jag ser dina ögon framför mig, din blick, ditt kroppspråk. Jag tror att vi pratade om myggor vid ett tillfälle. Vi återgick till allvaret. Ena stunden ville dina ord aldrig sluta flöda och andra trasslade de ihop sig och stannade hos dig. Jag vet att jag kände frustrationen. Många av mina ord ekade tomt så som jag minns det. Än idag kan jag känna hur allt jag ville var att lägga armen om dig och ge dig någon trygghet i världen att vila dig på. Jag sa att det inte fanns en enda person med någonting ont att säga om dig. Att du skulle klara dig, men att du var tvungen att ge tiden ett utrymmet som jag antar idag att du inte hade då. Det var mycket som hände den kvällen. Vi gick ifrån två vänner som hade kul ihop och kom bra överens, till två vänner som delade tillit och sårbarhet. Jag tänker inte säga att vi nu delade någonting viktigt; för det vi delade även dessförinnan var minst lika viktigt, det var det fina i livet. Det som drar smilgroparna uppåt och får ögon att glittra. Ögonblick som man mår bra av dagen efter en fest. Tillfällen som gör att man längtar till nästa gång man ses.
Du fick en kram och mitt löfte. Jag skulle höra av mig till dig så du slapp tänka på att hålla kontakten själv. Det skulle ta några dagar till nästa gång vi hördes. Men det här var sista gången jag såg dig. Jag vände mig om på bussen och såg dig vandra längre bort än någon har gjort någonsin i mitt liv. Ända bort.
Jag glömmer aldrig vad du sa till mig på bryggan, den där sista gången jag kunde möta din blick och höra din röst. Jag vet inte om du själv kom ihåg efterråt vad det var du hade sagt, men det var inget löfte till mig. Det var till dig själv du sa att du inte ville dö. Jag vet att vi båda ville tro på dig. Bara du har burit vad som följde därefter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få höra ditt skratt igen.
Jag ser tillbaks på den gången jag gav dig ett utav våra lakan som hängt på studentflaket. Jag kanske inte kunde hjälpa dig långvarigt i ditt liv, men den gången lös du. Jag hoppas att du får lysa där du är idag, för det har du alltid varit värd.
Frid, för alltid Flemman.
why do we sacrifice our beautiful souls
Jag tror att jag är tömd men så rinner tårarna ändå.
Det är inte bra att sitta här vid datorn men så fort jag går ifrån så är det svårt att fokusera. Ensamheten är värst. Jag försöker rationalisera mina tankar och förstå alla känslor. Men mitt huvud värker och min bröstkorg talar i sorg.
Det här är bara fel. Vi levde ju i samma värld.
Varför såg du inte vad vi såg? Hur är det möjligt att det kunde bli såhär?
Från din playlist
Somewhere Over the rainbow
Way up high
There's a land
That I heard of once In a lullaby
Well somewhere Over the rainbow
Skies are blue
And the dreams That you dare to dream
Really do come true
Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far Behind me
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me
Well somewhere
Over the rainbow
Skies are blue
And the dreams
That you dare to dream
Really do come true
Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far
Behind me
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me
Well somewhere
Over the rainbow
Bluebirds fly
If birds fly
Over the rainbow
Why then oh why can't I
If birds fly
Over the rainbow
Why Then oh why
Can't I
♥
Bäst för dig att det är så du har det vännen..:)
I min studentmössa
"vego-annika
bäst- annika
=) /F"
Tack, Bäst-Anders♥
im going back to the stars
Det senaste dygnet har jag varit så tom.
Tiden flyter fram. Sakta, så sakta.
Sitter och lyssnar på din musiklista.
Jag visste inte att du hade hört Explosions in the sky's vackra Your hand in mine. Hade jag vetat det hade jag nog tipsat dig om M83. Men det var väldigt mycket jag inte visste om dig. Och det är väldigt mycket jag aldrig fick möjligheten att tipsa dig om.
Nu när solen skiner för första gången sedan jag fick besked så kan jag inte mota bort tankarna om när du såg solen sista gången. Jag får väl aldrig veta det.
Det är mycket jag aldrig kommer att veta.
Jag tror, gissar och drar slutsatser. Det gör jag.
Men det jag vet är att du är borta.
Så resten spelar väl ingen roll egentligen.
Jag önskar att detta hade varit din värld att fortsätta i.
Du är den enda jag träffat med ljusbruna ögonfransar...
minnen
Jag minns att jag ljög för dig. Vi skulle ta tågen åt olika håll och när tåget i min riktning gled in vid perrongen förklarade jag att jag skulle ta nästa, för ingen buss matchade detta.
Jag måste erkänna att jag inte var ärlig den gången min vän.
Jag sa bara så för att jag ville umgås med dig en stund till. För vi hade inte setts på så länge, och du pratade med mig så omtänksamt för att du visste att jag behövde det där och då. Vi pratade om känslor och om det som varit. Det var skönt.
Jag fick en extra stund med dig den kvällen.
Den stunden värderar jag så högt, Anders.
Jag försöker sortera mina tankar lite och fram smyger sig minnen, stunderna i din närhet. Hur du inte hörde vad jag sa en gång, för du påstod att min andedräkt luktade chokladboll och du sa att det distraherade dig. Hur du bad om att vi skulle gå till cafeterian på onsdagar när vi jobbade med projektarbetet. Hur du greppade tag i mig, såg mig i ögonen och fick mig att lova att jag skulle ta hand om mig själv medan du var bortrest. Din hysteriska dans på Linn fest. Den totala ärligheten i dina ögon när du sa någonting av omtanke. Hur otroligt förvirrad du var när vi spelade "Jeehaw" innan festen på min 20-års dag. Dina passionerade kärleksförklaringar till drycken Fernet Branca som du promt ville bjuda mig på.
Jag väntar med spänning på att fler minnen ska komma fram. För vet jag att det kommer de göra. Med tiden. Jag väntar med spänning, eftersom att jag vet att inga nya minnen kommer att skapas och jag vill bevara så mycket som bara är möjligt. Och samtidigt är jag rädd för den dagen det plötsligt står still i huvudet. Jag är inte beredd på att bearbeta det sista av dig och våran vänskap.
Vi skulle ju inte vara klara.
Jag hör i huvudet hur du tackade mig och tänker: det är jag som ska tacka.
En person skrev till mig en gång att
"Livet blir vad man gör det till, och vad man än vill ha ut av sitt liv så är det möjligt att uppnå :)"
Den personen var du.
Det var du. Och jag tror dig.
Tack.
mer
Kroppen, den är seg. Jag har ont.
Jag har ont och jag förstår inte att jag har sett dig för sista gången.
Jag försöker att inte ställa mig själv de frågor som bara du kunde besvarat.
Det är inte mitt att veta. Det är ju ditt. Ditt liv.
Sist vi sågs så hade du färgat ditt hår svart.
Jag minns att jag saknade din riktiga hårfärg då.
Nu saknar jag hela dig istället.
Hur blev det såhär?
hjärta
♥
Vet du, att du är en av de bästa personerna jag träffat.
Vet du, att du kunde lysa upp hela hus med din närvaro? Att när jag skrattade i ditt sällskap så var det så äkta som ett skratt någonsin kan vara, för när du log så log ju alla andra. Och du log ju för oss. Med oss.
Din energi. Alla knäppa, underbara och djupa samtal.
Du sa så mycket till mig som jag helt desperat aldrig vill glömma bort.
Samtal som blottade hur speciell just du var.
Sist vi sågs var en så vacker kväll.
En så särskilt ljummen försommarkväll.
Jag hejade på dig. Jag önskar att du hade gjort det också.
Aldrig någonsin kommer jag att förstå.
Det finns människor som man bara kan älska, och du var en av dem.
Jag kommer aldrig glömma dig eller varför du var så lätt att tycka om.
Jag känner mig så hedrad, innerligt hedrad för att jag fick lära känna dig.
Det är med sådan otrolig sorg jag tar farväl utav dig.
För dig, Anders, våran Flemman:
Just idag är jag stark.
Jag önskar dig all frid, all frid någonsin
Till dig, till dig, för dig. FÖR DIG.
---2
Oroliga steg fram mot de tända ljusen som lyser upp vackrare än det röda sken som lamporna ger ifrån sig. Buntar av blomster samlade i en ledsen hög utav avsked, sorg, separation. Han har dött.
Jag vet inte vem han var. Bilderna förblir platta hur gärna jag än vill se honom för den person han var, och fortfarande är i andra. Men han är död och människor sörjer.
Jag är inte död. Men jag gråter, jag gråter för hur det känns att leva ibland.
Visst skäms jag. Skam, för att jag lever i min sorg när han inte får leva alls.
Fullmåne och jag gråter hela bussfärden hem.
Biter i käkarna och känner, känner, känner.
Jag stänger dörren om mig och det är så bekant.
Jag vill inte gå och lägga mig med mina tankar.