.

Nej, du kan inte vara borta. Det förstår du väl själv?

Jag fick aldrig svar på meddelandet som sa att jag ville ses innan min resa. Så att vi kunde få säga hej då ordentligt. Då, när du fick mitt allra sista sms till dig för bara två veckor sedan, så visste du nog att jag aldrig skulle få träffa dig igen.

Sist jag fick svar var i början av Juli. Våran sista konversation. Du berättade om ett projekt. Du var hemlighetsfull. Jag var orolig. Någonstans ville jag ändå känna av en viss entusiasm i svarta små bokstäver som inte skulle skickas till mig något mer. Jag som uppfattade en glimt av energi och kämparglöd från din sida. Kanske var jag naiv. Kanske hade du fortfarande fäste vid den tidpunkten. Vad som hände inom dig de restrerande veckorna därefter är för mig fullkomligen dränkt i tragedin och rädslan för hur du kände dig. Jag är rädd för den sanningen som finns inom dig. Fanns.

Allt som allt så kommer det aldrig mer stå "Nytt meddelande: Flemman" på min display. Det räcker med det konstanterandet och allting är sagt. 
Du är borta. Jag förstår det inte själv.

När jag gick hos terapeut för många år sedan tipsade hon om att när man fick ångest så kunde man sätta båda fötterna till marken, andas djupt och tänka att man fanns, att man stod stadigt. Jag log och tyckte det kändes hemskt obekvämt att göra den övningen. Ändå sitter jag här nu med båda fötterna till golvet och tänker att det är okej, jag finns, jag står stadigt. Jag står stadigt...