sant
Jag har egentligen bara lust med en sak just nu och det är att krama dig.
Alla mina skrivna ord är otillräckliga känslorna som har bosatt sig i mig för när de känns som allra mest klarar jag ändå inte av att skriva någonting. Kanske bara några panikrader. Och nu har jag backat bak till stadiet där jag ibland behöver skrika för att kroppen inte ska skaka, för att andetagen inte ska stressa ur mig, för att allting är så övermäktigt. Just nu är så mycket för mycket men egentligen är bara en enda sak viktig. Du är i strålkastarljuset, annat trängs i skuggorna runtom. Och jag försöker se in i dem för att folk säger att det ska man, livet får fortsätta för annars fungerar man inte. Men i ögonvrån ser jag hela tiden ljuset, dig, och inombords startar en kraft, en flodvåg av minnen, berättelser, funderingar och sorg.
Sorg som vrider sig; ena sekunden min egen, andra sekunden min sorg å andras vägnar. Föreställer mig hur dina ögon har blickat på så många fantastiska platser, hur varmt ditt hjärta måste varit i vänners sällskap, hur många funderingar som passerat och rört om i ditt huvud.
Jag vet inte vad som hade hänt om du hade åkt iväg för studier nu i höst såsom du planerat. Kanske hade vi bara hörts av sporadiskt, inte riktigt kommit varandra närmre än såhär. Vi skulle kanske inte ha åkt och hälsat på varandra eller ringt sena kvällar för att kolla läget och prata ut om livets små draman och glädjeämnen. Men jag hade hoppats på att få stöta in i dig spontant någon gång, att få hit dig på festkvällar, att få höra dig berätta om dina upptåg som student. Att få läsa texterna du skulle ha snickrat ihop, du som var så uppfinningsrik med ord. Att det då och då skulle dimpa in ett slumpartat sms i inkorgen med ditt namn underskrivet.
Att någon gång ibland få en äkta Anders-kram.
Du vet. Den där varma, glada, kärleksfulla kramen som var som du.
♥
Alla mina skrivna ord är otillräckliga känslorna som har bosatt sig i mig för när de känns som allra mest klarar jag ändå inte av att skriva någonting. Kanske bara några panikrader. Och nu har jag backat bak till stadiet där jag ibland behöver skrika för att kroppen inte ska skaka, för att andetagen inte ska stressa ur mig, för att allting är så övermäktigt. Just nu är så mycket för mycket men egentligen är bara en enda sak viktig. Du är i strålkastarljuset, annat trängs i skuggorna runtom. Och jag försöker se in i dem för att folk säger att det ska man, livet får fortsätta för annars fungerar man inte. Men i ögonvrån ser jag hela tiden ljuset, dig, och inombords startar en kraft, en flodvåg av minnen, berättelser, funderingar och sorg.
Sorg som vrider sig; ena sekunden min egen, andra sekunden min sorg å andras vägnar. Föreställer mig hur dina ögon har blickat på så många fantastiska platser, hur varmt ditt hjärta måste varit i vänners sällskap, hur många funderingar som passerat och rört om i ditt huvud.
Jag vet inte vad som hade hänt om du hade åkt iväg för studier nu i höst såsom du planerat. Kanske hade vi bara hörts av sporadiskt, inte riktigt kommit varandra närmre än såhär. Vi skulle kanske inte ha åkt och hälsat på varandra eller ringt sena kvällar för att kolla läget och prata ut om livets små draman och glädjeämnen. Men jag hade hoppats på att få stöta in i dig spontant någon gång, att få hit dig på festkvällar, att få höra dig berätta om dina upptåg som student. Att få läsa texterna du skulle ha snickrat ihop, du som var så uppfinningsrik med ord. Att det då och då skulle dimpa in ett slumpartat sms i inkorgen med ditt namn underskrivet.
Att någon gång ibland få en äkta Anders-kram.
Du vet. Den där varma, glada, kärleksfulla kramen som var som du.
♥
Kommentarer
Trackback