.

Söndag för två veckor sedan satt jag och Carro och samtalade på mitt jobb. Vi hade precis bestämt oss för att det skulle bli grillfest hos mig framåt slutet av den kommande veckan och vi var fast beslutna att försöka få dit dig. Jag tänkte ringa dig på måndagen. Jag skulle ringa tills du svarade, det hade jag bestämt mig för. Men du fanns inte när vi förde det samtalet. Det fick jag veta några timmar därefter. När jag väl skulle ha ringt dig fann jag istället mig själv hemma i soffan med ofattbar chock och sorg. 

Tiden går. Dag för dag, timmar som känns utspädda. Alla känslor utöver de rent förkrossande är som halvdana. Du finns i mitt huvud hela tiden. Känslorna efter din död rör sig i hela mig, snurrar i huvudet och försvagar min kropp.

Tanken var ju att du skulle komma över till mig på grillningen. Möjligtvis motvilligt, men du skulle ju övertalas. Sen skulle du sitta där med din varmkorv och plötsligt inse att du har folk omkring dig som faktiskt blir glada av ditt sällskap. Och så skulle du känns dig nöjd och varm för det. Sen skulle du så smått börja umgås med folk igen. Allting skulle bli så himla bra. Du skulle hitta dig själv igen.

Men sådan är inte verkligheten.
Den är hård, för det var nog ingen av oss som kunde förstå dig. Vi kunde inte begripa det du gick igenom, den värld som så snabbt blev din. Vad det var du såg i det omkring dig. Jag kunde inte bemöta dina tankebanor för jag kände inte igen mig i dem. Du resonerade så annorlunda från vad jag är van vid. Och nu är jag är så rädd för att du ska ha känt dig ensam. Ensam och rädd. Jag hoppas du fann friheten i slutet. Att du kände dig nöjd någonstans när du bestämde dig för att du inte orkade fortsätta med oss - det är den största trösten som finns just nu. Även om jag önskar att du hade uthärdat. Det visar väl bara att jag faktiskt inte vet vad det var du bar på...

Men jag vet några saker.
Jag vet att vi aldrig kommer att glömma dig. Att när vi pratar om tillfällen där du närvarade så kommer det vara bitterljuvt. Din glädje, humor och energi kommer att leva kvar med oss. Samtidigt kommer tomrummet finnas där. Jag vet att våra liv kommer att gå vidare i exakt samma takt vad vi än försöker göra för att påverka riktningen. Det som har hänt är för evigt. Det får mig att förstå att mitt liv inte är det. 

Du kom, du gav omtanke, glädje. Sen så gick du din väg.
Vi finns kvar här. Och vår väg kommer se annorlunda ut än din.
Jag vet med största säkerhet att du saknas av så många.

Jag vet också nu att livet är skört.
Och när du föll så gick du sönder.

Det är så ofattbart.
JAG FATTAR INTE


♥ saknar saknar SAKNAR!!!

det enda jag försöker säga är att det gör så ont att du är borta
vännen
du ska ju sitta där runt bordet med oss
säga "oh helllo" på svengelska till amerikanska besökare
skratta när jag kallar dig för trofast
proppa min kyl full med öl framför mina föräldrar
dansa sprättigt med exploderande energi
säga "näe? ere så?!" så som du brukade
skicka sms med dagens funderingar
uppdatera mig om din kändis-spotting
skriva roliga sms om pissakö på fyllan
råka försäga dig och se glad och skamsen ut samtidigt
spreta med fingrarna och räcka ut handen
 
sånt som var du.
du ska ju vara här med oss och bara vara du...