.

Jag minns att jag ljög för dig. Vi skulle ta tågen åt olika håll och när tåget i min riktning gled in vid perrongen förklarade jag att jag skulle ta nästa, för ingen buss matchade detta.

Jag måste erkänna att jag inte var ärlig den gången min vän.
Jag sa bara så för att jag ville umgås med dig en stund till. För vi hade inte setts på så länge, och du pratade med mig så omtänksamt för att du visste att jag behövde det där och då. Vi pratade om känslor och om det som varit. Det var skönt.

Jag fick en extra stund med dig den kvällen.
Den stunden värderar jag så högt, Anders.

Jag försöker sortera mina tankar lite och fram smyger sig minnen, stunderna i din närhet. Hur du inte hörde vad jag sa en gång, för du påstod att min andedräkt luktade chokladboll och du sa att det distraherade dig. Hur du bad om att vi skulle gå till cafeterian på onsdagar när vi jobbade med projektarbetet. Hur du greppade tag i mig, såg mig i ögonen och fick mig att lova att jag skulle ta hand om mig själv medan du var bortrest. Din hysteriska dans på Linn fest. Den totala ärligheten i dina ögon när du sa någonting av omtanke. Hur otroligt förvirrad du var när vi spelade "Jeehaw" innan festen på min 20-års dag. Dina passionerade kärleksförklaringar till drycken Fernet Branca som du promt ville bjuda mig på.

Jag väntar med spänning på att fler minnen ska komma fram. För vet jag att det kommer de göra. Med tiden. Jag väntar med spänning, eftersom att jag vet att inga nya minnen kommer att skapas och jag vill bevara så mycket som bara är möjligt. Och samtidigt är jag rädd för den dagen det plötsligt står still i huvudet. Jag är inte beredd på att bearbeta det sista av dig och våran vänskap.

Vi skulle ju inte vara klara.
Jag hör i huvudet hur du tackade mig och tänker: det är jag som ska tacka.

En person skrev till mig en gång att
"Livet blir vad man gör det till, och vad man än vill ha ut av sitt liv så är det möjligt att uppnå :)"

Den personen var du.
Det var du. Och jag tror dig.

Tack.