.

Jag vill spola tillbaks tiden ungefär ett år.
Då var det himla bra.

Det var helt fantastiskt egentligen.
Vad fan är det här? Ska jag gå upp imorgon och fortsätta i detta?
Åh. Yes. Yippie. Can't fucking wait.

Ni förstår, jag kommer förmodligen att vakna ganska nöjd. Ligga och dra mig i sängen en stund. Tänka på någonting trevligt. Sedan så kommer det slå mig så fort jag börjar vakna på riktigt; han har dött. Då ska jag balansera sorgen med medvetenheten om att livet det går vidare. Jag får vara ledsen men ska samtidigt låta dagen bli av värde. Planera, äta, jobba.. Leva helt enkelt. Jag ska göra det han inte gör. Det känns ju lagom sjukt. Jag kommer att tänka på hans närmsta ungefär så mycket att bröstkorgen känns inflammerad sen ska jag samtidigt tackla bilderna i huvudet och acceptera dem. Acceptera att det här är en del av livet. Korta, men ibland också långa stunder, ska jag inte känna någonting särskilt alls. Jag kommer att flyta runt och göra ärenden, prata om saker jag inte bryr mig speciellt mycket om samt läsa artiklar som jag ändå inte registrerar i slutändan. Sällsynta ögonblick kommer jag att vara i princip som vanligt. Jag kommer till och med att skratta.

Sen är det ju som att vad jag än gör just nu så är det infekterat. För när jag senare i livet ser tillbaks på den här perioden kommer det inte vara med nostalgiska "åh, vad kul vi hade på middagen den gången", det kommer att vara med en bitter påminnelse om att det var visst tiden efter min väns bortgång.

Det här skriver jag inte av ilska gentemot honom, utan genom frustration och allt vad den innebär i lägen där man kastas in på orörd mark. Jag vet inte hur man förhåller sig till död. Jag vet inte hur man bemöter de omkring en, jag vet inte vad som är för mycket eller för lite. Jag vill skriva att det enda som spelar roll är just förlusten, vännen som har förlorats. Men det handlar ju alltid om mer än så. Det handlar om människor omkring denne som måste bearbeta det som har hänt. Oundvikligen.

Kvällen jag fick beskedet rullar som en klar film i mitt huvud. Det var inte mer än åtta dagar sedan men det hade likväl kunnat vara veckor, för dagarna sedan dess har varit långa att kliva igenom. Jag kommer kliva vidare med tankar av skiftande natur som sällskap. Och rädsla lagt sig om mitt inre, växt ur oro som jag inte vet hur jag ska slå tillbaks.

Ett nytt skede av verkligheten har äntrat mitt liv nu. Ovälkommen, äkta. Och den kan inte bli ogjord, bara hanterad. Jag kommer förmodligen att vakna nöjd imorgon, kvar i det som var förut. Men sedan slår den till.

Så fort jag försöker underlätta processen med ett laddat "livet går vidare" så svarar någonting inom mig: varför andas han inte i så fall?