.

nu talar vi från hjärtat utan genomtänkta meningsuppbyggnader och styckesindelningar. för jag fixar inte det, jag fixar inte att hela tiden mitt i allt detta försöka vara resonlig och duktig och stark och allt vad man nu kan tänkas försöka upprätthålla när man går igenom någonting tufft. jag ser hyllningsvideon till dig och känner en sån jävla ångest. jag vill kasta sönder någonting, gå ner på knä, skrika, gråta, hata, älska, hjälpa. det enda jag egentligen gör är väl att bryta ihop lite. gråta tills ögonen är helt svullna. jag är så rädd för att detta är sant. jag förstod det häromdagen. jag förstod plötsligt att du faktiskt är borta. innebörden av aldrig mer blev så stark och kraftig att jag inte vet när jag ska kunna få distans till den igen. du ser så glad ut på alla bilder. du ser så genuint busig, glad och härligt tokig ut. förut såg jag dessa bilder med glada skratt och undrade vad du skulle tänkas hitta på härnäst. det finns inget härnäst. nu kommer inga fler bilder tas. jag undrar när du log sista gången på riktigt. jag vill inte veta. jag vill inte tänka på dig som förstörd. jag vill inte att du ska ha haft ont! vill inte. DET ÄR FAN INTE RÄTTVIST. det är så jävla vidrigt. så jävla ofattbart äckligt hemskt och vidrigt och sorglig och tragiskt och jag SAKNAR DIG. jag tyckte om dig så jävla mycket ju. och jag älskade att umgås med dig och dina vänner, jag mådde bra av att se alla er tillsammans för ni var så fina, så glada och samspelta ihop. jag kommer ihåg när du började berätta massa sjuka grejer för mig för att du minsann ansåg att jag var en av grabbarna och jag bara garvade för du var sådär härligt småfull och röd i ansiktet och knäpp som du brukade bli inför fester. jag kommer ihåg att jag satt med dig i typ en timme på berthines fest, det gör mig frustrerad att jag ändå bara minns jättekorta bitar av våran konversation men viktigast är ändå att jag kommer ihåg hur trevligt det var. jag tycker det är jobbigt att jag har så få minnesbilder från alla de timmar vi spenderade med projektarbetet, där jag lärde känna dig. man ska inte behöva tänka på att komma ihåg vardagliga saker men just nu är det just dem jag saknar. du sa till mig att de bästa åren i ditt liv var tvåan och trean på rudbeck. pratade om dina vänner och hur ni hittat varandra. vet du hur jävla mycket dom kommer sakna dig? vet du hur jävla sjukt det här är?

vet du hur jävla jävla pissigt det är att vakna upp helt utmattad för man vet att ingenting kommer att ändras på? tiden gör sin grej, dag för dag säger folk. det är det enda man kan göra, plöja vidare och veta om att det kommer kännas bättre. men jag kommer aldrig glömma. Aldrig i hela mitt liv kommer jag att glömma det här. den här förlusten sträcker sig bortom mig, bortom dina vänner, bortom din familj. det här är en förlust för så mycket mer för jag vet att du hade gått vidare i livet och förgyllt andra människor liv varenda dag, hela tiden. för sån var du och det gjorde du och det borde du ha fått fortsätta med. och du hade funnit din glädje någonstans där ute, du var ju inte klar..

Vila i Frid är vackra ord men de är så förkrossande eviga.
så förkrossande evigt och jag vill inte sluta gråta heller..