no time for us
I detta nu så tacklas jag med mina minnesbilder utav dig.
Folk berättar att de ler då de tänker tillbaks på dig. Det gör jag med och det ska du alltid veta. Att den glädje och värme jag fick uppleva med dig är det som väger tyngst. I alla fall i slutändan, men där är jag inte än. Om det nu kan finnas ett slut på sorg... Jag har hört att man lär sig leva med den.
Jag ser framför mig när du stirrade ut i viken. Att du verkade nästan utmattad av vårat samtal, att du var som fast i en återvändsgränd. Du bad om hjälp. Jag försökte hjälpa dig. Du avbröt en gång för att påtala att det var så jävla vackert. Jag höll med. Jag ser dina ögon framför mig, din blick, ditt kroppspråk. Jag tror att vi pratade om myggor vid ett tillfälle. Vi återgick till allvaret. Ena stunden ville dina ord aldrig sluta flöda och andra trasslade de ihop sig och stannade hos dig. Jag vet att jag kände frustrationen. Många av mina ord ekade tomt så som jag minns det. Än idag kan jag känna hur allt jag ville var att lägga armen om dig och ge dig någon trygghet i världen att vila dig på. Jag sa att det inte fanns en enda person med någonting ont att säga om dig. Att du skulle klara dig, men att du var tvungen att ge tiden ett utrymmet som jag antar idag att du inte hade då. Det var mycket som hände den kvällen. Vi gick ifrån två vänner som hade kul ihop och kom bra överens, till två vänner som delade tillit och sårbarhet. Jag tänker inte säga att vi nu delade någonting viktigt; för det vi delade även dessförinnan var minst lika viktigt, det var det fina i livet. Det som drar smilgroparna uppåt och får ögon att glittra. Ögonblick som man mår bra av dagen efter en fest. Tillfällen som gör att man längtar till nästa gång man ses.
Du fick en kram och mitt löfte. Jag skulle höra av mig till dig så du slapp tänka på att hålla kontakten själv. Det skulle ta några dagar till nästa gång vi hördes. Men det här var sista gången jag såg dig. Jag vände mig om på bussen och såg dig vandra längre bort än någon har gjort någonsin i mitt liv. Ända bort.
Jag glömmer aldrig vad du sa till mig på bryggan, den där sista gången jag kunde möta din blick och höra din röst. Jag vet inte om du själv kom ihåg efterråt vad det var du hade sagt, men det var inget löfte till mig. Det var till dig själv du sa att du inte ville dö. Jag vet att vi båda ville tro på dig. Bara du har burit vad som följde därefter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få höra ditt skratt igen.
Jag ser tillbaks på den gången jag gav dig ett utav våra lakan som hängt på studentflaket. Jag kanske inte kunde hjälpa dig långvarigt i ditt liv, men den gången lös du. Jag hoppas att du får lysa där du är idag, för det har du alltid varit värd.
Frid, för alltid Flemman.
Folk berättar att de ler då de tänker tillbaks på dig. Det gör jag med och det ska du alltid veta. Att den glädje och värme jag fick uppleva med dig är det som väger tyngst. I alla fall i slutändan, men där är jag inte än. Om det nu kan finnas ett slut på sorg... Jag har hört att man lär sig leva med den.
Jag ser framför mig när du stirrade ut i viken. Att du verkade nästan utmattad av vårat samtal, att du var som fast i en återvändsgränd. Du bad om hjälp. Jag försökte hjälpa dig. Du avbröt en gång för att påtala att det var så jävla vackert. Jag höll med. Jag ser dina ögon framför mig, din blick, ditt kroppspråk. Jag tror att vi pratade om myggor vid ett tillfälle. Vi återgick till allvaret. Ena stunden ville dina ord aldrig sluta flöda och andra trasslade de ihop sig och stannade hos dig. Jag vet att jag kände frustrationen. Många av mina ord ekade tomt så som jag minns det. Än idag kan jag känna hur allt jag ville var att lägga armen om dig och ge dig någon trygghet i världen att vila dig på. Jag sa att det inte fanns en enda person med någonting ont att säga om dig. Att du skulle klara dig, men att du var tvungen att ge tiden ett utrymmet som jag antar idag att du inte hade då. Det var mycket som hände den kvällen. Vi gick ifrån två vänner som hade kul ihop och kom bra överens, till två vänner som delade tillit och sårbarhet. Jag tänker inte säga att vi nu delade någonting viktigt; för det vi delade även dessförinnan var minst lika viktigt, det var det fina i livet. Det som drar smilgroparna uppåt och får ögon att glittra. Ögonblick som man mår bra av dagen efter en fest. Tillfällen som gör att man längtar till nästa gång man ses.
Du fick en kram och mitt löfte. Jag skulle höra av mig till dig så du slapp tänka på att hålla kontakten själv. Det skulle ta några dagar till nästa gång vi hördes. Men det här var sista gången jag såg dig. Jag vände mig om på bussen och såg dig vandra längre bort än någon har gjort någonsin i mitt liv. Ända bort.
Jag glömmer aldrig vad du sa till mig på bryggan, den där sista gången jag kunde möta din blick och höra din röst. Jag vet inte om du själv kom ihåg efterråt vad det var du hade sagt, men det var inget löfte till mig. Det var till dig själv du sa att du inte ville dö. Jag vet att vi båda ville tro på dig. Bara du har burit vad som följde därefter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få höra ditt skratt igen.
Jag ser tillbaks på den gången jag gav dig ett utav våra lakan som hängt på studentflaket. Jag kanske inte kunde hjälpa dig långvarigt i ditt liv, men den gången lös du. Jag hoppas att du får lysa där du är idag, för det har du alltid varit värd.
Frid, för alltid Flemman.
Kommentarer
Trackback