.

Jag måste tvinga mig själv att sitta upprätt för att kroppen har sagt ifrån nu.
Jag tror att jag är tömd men så rinner tårarna ändå.

Det är inte bra att sitta här vid datorn men så fort jag går ifrån så är det svårt att fokusera. Ensamheten är värst. Jag försöker rationalisera mina tankar och förstå alla känslor. Men mitt huvud värker och min bröstkorg talar i sorg.

Det här är bara fel. Vi levde ju i samma värld.
Varför såg du inte vad vi såg? Hur är det möjligt att det kunde bli såhär?