.

Norrviken station, sent. Jag tänker på hur jag andas.
Oroliga steg fram mot de tända ljusen som lyser upp vackrare än det röda sken som lamporna ger ifrån sig. Buntar av blomster samlade i en ledsen hög utav avsked, sorg, separation. Han har dött.

Jag vet inte vem han var. Bilderna förblir platta hur gärna jag än vill se honom för den person han var, och fortfarande är i andra. Men han är död och människor sörjer.

Jag är inte död. Men jag gråter, jag gråter för hur det känns att leva ibland.
Visst skäms jag. Skam, för att jag lever i min sorg när han inte får leva alls.

Fullmåne och jag gråter hela bussfärden hem.
Biter i käkarna och känner, känner, känner.

Jag stänger dörren om mig och det är så bekant.
Jag vill inte gå och lägga mig med mina tankar.