.

Tänkte jag skulle skriva någonting om att nu är det minsann bara en månad kvar. En månad till mitt äventyr som jag talat om så mycket i förväg så det känns lite som om jag redan varit där. Knappra ner rader om hur dagarna tills jag åker kommer vara värdefulla för mig, värdefulla för att tiden jag har med mina nära här hemma kommer att förvandlas till ett långdistansförhållande mellan upptagna parter.

Men..
då poppade du upp i huvudet igen.
Då gled tårarna fram och sa hej, hej igen. Vi tänker finnas hos dig en stund nu. För du har väl inte glömt?

Nej, jag har väl inte glömt.
En bild i klara detaljer, från en stund för bara ett halvår sedan, tar fram dig i mig. Visar mig dig då du utan förvarning klampade in i butiken med ditt förväntansfulla leende. För det var ditt, det där leendet. Ingen annan log sådär. Och jag tänker att du brukade ju komma förbi mig ibland. En gång var det rusningstid och du stod vid sidan av kassan och berättade om att du fått ut för lite av din lön. En annan gång satt du med mig i personalrummet och du liksom bubblade, pratade om känslor och kommenterade glatt namnet på teer. Jag skrattade så mycket den gången du värvade i hallen utanför och kom och ställde dig hos mig för att berätta, med äkta förskräckelse, att en äldre man hade stött på dig. Jag kunde inte alls dölja hur road jag var medan du fortsatte påtala hur traumatiskt det varit, fast till slut skrattade även du. Det var alltid extra muntert efter dina besök.

Ska jag nu bekanta mig med verkligheten, fastän den säger mig att du inte kommer dyka upp något mer? Ska jag gång på gång förstå att fastän livet är så föränderligt, så kan det här inte ändras på?

Ska jag aldrig mer se ditt leende?

DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!