I'm going back to the stars
Ord är för få.
Vi fattar ju ändå ingenting som vi inte själva upplevt. Vi vet så lite om livet, oavsett hur mycket vi tar in så återstår ändå för mycket. Vi är aldrig störst, aldrig oövervinnliga. Att vara ständigt oförberedda på det som kommer är ett av våra bästa förusättningar för att våga ut i den här världen.
Men så en dag visar vi oss inte mer för de som ännu är. Vi byter plats. Blir det obegripliga; smälter in i det andra aldrig kommer kunna ta in. Ingen vet allt om dig, ingen vet det sista.
Jag bläddrade idag i en katalog med ansikten som vandrat i samma korridorer som mig under flera år. Folk som också vaknade upp en sommardag i juni 2008 och undrade om de förväntades bli vuxna nu när de tagit studenten, fastän vi kanske aldrig känner oss helt vuxna egentligen. Alla valde vi en egen väg. Jag tänker på hur oskyldiga och små vi tycktes vara, då när bilderna togs för tre år sedan.
Vi fattade ju inte att vissa namn i katalogen, som förblir mer än bara namn i mångas hjärtan, inte fick ta reda på om de någonsin skulle komma att känna sig vuxna.
Det var mina medmänniskor. Vi delade någonting, Det gäller dig jag kände väl och som gav mig stor glädje och värme, det gäller dig vars röst jag bara lyssnade till någon enstaka gång, och det gäller dig som jag hade samma kurs som och inte kom närmre än så.
Vi gick i samma korridorer för en tid sedan, vi hörde samma morgonmeddelande i högtalarna då vi skyndade mot rätt klassrum de gånger vi inte var i tid. Vissa utav våra vänner kände varandra. Våra blickar har möts som hastigast eller stannat längre än så. Därför är ni alltid del av mig på olika sätt. Därför kommer det alltid vara att greppa i tom luft när jag vill begripa.
Studenten.
Himlen var fantastiskt blå, molnen var få och välformade. Vi ropade oss hesa och slängde armarna i upp luften och om varandra. Vi var alla i vimlet och tillsammans sprang vi ut. Vi kunde inte bett om vackrare väder, fler leenden, större drömmar. Det var en av de där dagarna för livet.
Men det mest perfekta med den dagen var att vi inte visste.
Ni är saknade.
♥
Vi fattar ju ändå ingenting som vi inte själva upplevt. Vi vet så lite om livet, oavsett hur mycket vi tar in så återstår ändå för mycket. Vi är aldrig störst, aldrig oövervinnliga. Att vara ständigt oförberedda på det som kommer är ett av våra bästa förusättningar för att våga ut i den här världen.
Men så en dag visar vi oss inte mer för de som ännu är. Vi byter plats. Blir det obegripliga; smälter in i det andra aldrig kommer kunna ta in. Ingen vet allt om dig, ingen vet det sista.
Jag bläddrade idag i en katalog med ansikten som vandrat i samma korridorer som mig under flera år. Folk som också vaknade upp en sommardag i juni 2008 och undrade om de förväntades bli vuxna nu när de tagit studenten, fastän vi kanske aldrig känner oss helt vuxna egentligen. Alla valde vi en egen väg. Jag tänker på hur oskyldiga och små vi tycktes vara, då när bilderna togs för tre år sedan.
Vi fattade ju inte att vissa namn i katalogen, som förblir mer än bara namn i mångas hjärtan, inte fick ta reda på om de någonsin skulle komma att känna sig vuxna.
Det var mina medmänniskor. Vi delade någonting, Det gäller dig jag kände väl och som gav mig stor glädje och värme, det gäller dig vars röst jag bara lyssnade till någon enstaka gång, och det gäller dig som jag hade samma kurs som och inte kom närmre än så.
Vi gick i samma korridorer för en tid sedan, vi hörde samma morgonmeddelande i högtalarna då vi skyndade mot rätt klassrum de gånger vi inte var i tid. Vissa utav våra vänner kände varandra. Våra blickar har möts som hastigast eller stannat längre än så. Därför är ni alltid del av mig på olika sätt. Därför kommer det alltid vara att greppa i tom luft när jag vill begripa.
Studenten.
Himlen var fantastiskt blå, molnen var få och välformade. Vi ropade oss hesa och slängde armarna i upp luften och om varandra. Vi var alla i vimlet och tillsammans sprang vi ut. Vi kunde inte bett om vackrare väder, fler leenden, större drömmar. Det var en av de där dagarna för livet.
Men det mest perfekta med den dagen var att vi inte visste.
Ni är saknade.
♥
Kommentarer
Linn säger:
<3
Trackback