få mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då
Och den här dagen kommer snart att bli en annan, tisdagen, där begravning av en underbar väntar. Där vi, dina vänner och nära, kommer stå med trevande händer i förväntan om att det ska finnas någonting att greppa tag i någonstans.
För du finns inte. Så vart tar man fäste i det tomrummet?
Vart tar man sina tankar när de lägger sig i hög på varandra för att det inte finns några vägar att välja för att förmildra verkligheten? Slutar man en dag haja till när man bläddrar kring sina gamla sms och det plötsligt dyker upp ord ifrån dig, som om du vore kvar? Jag satt idag och upprepade "nej det är inte sant. nej det är inte sant" i mitt eget huvud, jag ville hamra fast innebörden av orden tills det blev sant att det här inte är på riktigt. Det hade inte behövt vara på riktigt..
Du tog allting du hade. Allting som fanns i dig, i allting du någonsin sett, i allting du någonsin ägt, i alla du någonsin älskat, i all musik du någonsin lyssnat till. Du tog allting, sedan kastade du ifrån dig det.
Hur det är möjligt förstår jag inte.
Jag vill bara att du ska veta en sak nu när jag sitter här och tänker på dig. När jag tänker på hur fruktansvärt det måste ha känts för dig den sista tiden, och hur du förmodligen inte visste precis hur fantastiskt uppskattad du var. Jag vill att du ska veta;
Du var alltid tillräcklig.
Du, Flemman, var alltid tillräcklig.
Ingenting fattades dig i våra ögon.
Men fan vännen, vad du fattas oss nu.
tankarna väller
och nu kom det visst lite mera tårar
för de finns ju där inne, redo att komma ut
och ibland glömmer jag bort att andas lite
glömmer att det finns plats att fylla lungorna
för jag känner mig redan tänjd inombords av det du lämnat
det kommer mer
det kommer mer tårar, mer tankar, mer frågor
det kommer utmaningar och barriärer att bryta igenom
men det kommer inget mer ifrån dig
det kommer ingen mer Anders
finns inte
jag söker starkare uttryck för tragedi
hårdare ord än fruktansvärt
djupare ord för sorg
men de finns inte heller...
♥!!!!
Gud vad fint skrivet Annika, jag blir helt stum på ord.
Usch, vilken klump jag får i halsen av att läsa det här. Du skriver så otroligt fint, du berör verkligen, och jag kan relatera till det du skriver eftersom jag förlorade min pappa för snart nio månader sedan. Det gör så ont att förlora någon som står en nära, det är egentligen svårt att beskriva med ord. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur du känner eftersom varje sorg är personlig och varje dödsfall unikt, men jag kan i alla fall förstå en liten del av det.
Att dessutom förlora någon genom självmord som jag förstår att detta var, måste kännas så hemskt och ofattbart. Man kan ha hur fina vänner & familj som helst men ändå är ens bagage för tungt att bära och smärtan för stor inuti. Till sist orkar man inte mer. Det är vidrigt att det ska vara så; jag önskar att vår psykvård och vårt samhälle i stort tog bättre hand om människor. Då kanske inte din vän och flera andra behövt välja den här vägen.
Jag får beklaga sorgen och jag hoppas att begravningen idag blir/blev fin och ett slags hedrande av honom.