.

"Sometimes I can hear my bones straining under the weight of all the lives I'm not living.”
― Jonathan Safran Foer

Jag kom hem idag för att finna dessa hängandes på dörren med ett litet kort.
Det är ju så att man blir rörd.

Jag är inte stilla inombords, jag är enbart lugn på ett sätt som jag har saknat. Känslan vilar inte; hela min bröstkorg fylls upp, mina tankar följer olika håll men slutar alltid i samma ände. Jag som alltid har varit öppen står ändå häpnad av denna äkthet, denna ärlighet som tar mig närmre och närmre och som jag inte törs föreställa mig att gå miste om.

Jag är så fäst vid allt det jag förstår och inte förstår, det som jag känner mig säker på och det som jag ännu har att upptäcka; så trygg i att jag kommer att kunna lära mig, utvecklas och få erfarenheter som jag någonstans hade glömt bort att jag behövde förvänta mig för att vara nöjd. Att vakna upp när man redan är vaken, få grepp om ny energi.

Jag tänker på hur man möter nya människor och hur ofta man aldrig kommer att ge varandra möjligheten att upptäcka att det finns mer än likheter och delade intressen, det finns mer än kallprat och sociala normer, det finns någonting därunder som man kan våga se om det finns möjlighet att plocka fram.

Att anförto sig till denna äkthet är svindlande; jag känner mig så levande.

En känsla att inte ta för given; solvarma ben som som precis lagt sig ned. Hårstrån som faller så lätt mellan fingrarna, en avsaknad av strävhet som kan finnas annars. Den näst intill befängda oförmågan att känna kraven omkring en, då man inte avser att att lägga ned så mycket tid som man bör och brukar på att begrunda det som måste göras. Som om allting löser sig av sig självt. Det är kanske det att man vaknar och har någonting att titta på, medan träden utanför inte längre ser ut som taniga siluetter. Morgongröna blad klättrar runt grenarna och bildar det där skenet, unikt för sommarmorgnar. Skenet stör kanske en kort stund eftersom att det är ljust och man är nyvkaken, men strax är det precis samma sken som gör att man vill sätta sig upp och påbörja den nya dagen.

Det är kanske det att gråzonerna har fått skärpa och man stannar upp ibland och uppskattar förändringen för att den är nyanserande och man kan förstå varför det har blivit så. Jag vet inte vad man ska önska sig i livet, olika sinnen längtar efter olika saker och varför hjärtat bultar olika hårt det är upp till hjärtats ägare att klura ut. Men det är skönt att känna att vissa utav alla dessa märkliga idéer man har om vad ett liv ska innebära faktiskt kan uppfyllas på sätt man inte trott, förväntat sig eller hade ansett troligt. Det är spänningen och slumpen då den är som mest aktiv; och även då jag njuter så är jag noggrann med att inte bara åka med. Jag vill känna och jag vill bekanta mig med allt, jag kan inte tillåta mig själv att bli biroll i mitt eget liv när det finns så mycket värdefullt att fokusera min energi på.

Just nu så kan jag inte riktigt separera mig själv ifrån förtjusningen i att någon med så ovanligt lena hårstrån kan få mig att bli så befängt oförmögen att reflektera över alla de där kraven omkring mig.

Jag har insett att jag inte är så rädd som jag ofta tror. Det är nämligen så att man tycks bära en sinnesbild utav sig själv som inte överensstämmer men det egentliga, men så vill man inte alltid tillåta sig själv att ta åt sig av det egentliga heller, för visst finns det en viss bekvämlighet i att tilldela sig själv vissa egenskaper som man sedan håller hårt i?

Det är bekvämt att utnämna sig själv som rädd, för då får man nämligen vara det. Det är som en säkerhet som ligger och lurar, någonting att ta till med då man känner sig ängslig och helst vill krypa ihop och vara liten eller då man inte vill anstränga sig för att ta steget emot det som gör en nervös eller orolig. Och vad är då det värsta som kan hända, kan man fråga sig?

Att vara rädd; jag har inte lust att vägra detta, hålla inne känslor om det är så att jag vill släppa ut dessa, jag vill absolut vara rädd ibland för att jag är det ibland. Enkelhet. Men det betyder inte att det är en dominerande egenskap. Jag agerar ju faktiskt inte efter rädslan. Just nu i livet så har jag valt eller hamnat i lägen då det kanske hade varit enkelt att säga "nej, jag backar", men jag gör ju inte det.

Vad tänker in om era själva? Vad har ni bestämt er för? Är ni verkligen det? Jag har gått omkring och benämnt mig själv som blyg vid många tillfällen man jag har inte varit med om att någon annan har ansett att jag är det. Det är ju rätt gulligt att vara blyg kan jag ju tänka, och jag menar, är man blyg behöver man inte heller prestera så förbannat på förfester om man inte känner sig social för stunden. En gång för alla så bör jag däremot konsolidera att näe, jag är inte blyg.

Nyttiga insikter!

I solen igår.

Jag har bränt mina knän i solskenet som under två dagar fick hela campus att klä av sig och vara utanför klassrummen nästan i nästan ihärdig manér. Vilket har känts alldeles, alldeles ljuvligt.

Jag har dock skrivit om livets skiftningar förut. Hur allting går parallelt. Och det är väl precis så det är, att när solen skiner på ena hållet så är det molnigt någon annanstans. Man kan uppskatta och förakta livet på en och samma gång. Det är ibland som om vi faktiskt förväntar oss att den ram vi är inuti ska vara immun för allting utanför. Och varför skulle vi inte vilja vaggas i trygghet, egentligen?

Det är bara det att livet är helt fantastiskt och helt fantastiskt otryggt på samma gång.
Men jag kan må bra i det; ni vet när man är stimulerad i sinne och hjärta på samma gång? Man känner sig inte tom och aldrig likgiltlig. Man är aktiv inombords. Det är behagligt även om det man stöter på kan kännas obehagligt.

Hajar ni?
Herrejistanes, min buss går strax.
MOT KÖPENHAMN!

Det strilar verligen ner regn här borta. Jag brukade tycka om regn rätt mycket förut, men på den tiden så var det en bristvara som erbjöd mys. Idag är det vardag. En konsekvens av att flytta till Småland, men samtidigt en liten sådan med tanke på vad Småland har fört med sig.

Imorse cyklade jag uppförs i motvind och anlände blöt in till en liten tandläkarklinik där alla hälsade som om vi hade anledning. Vi skulle allesammans genomlida en undersökning där vi får olika instrument i munnen och ofta gör det ont, men i vänterummet kändes det mer som om vi allihop satt tillsammans på en terminal och väntade på flighten till Phuket. Stämningen var god. Den är ofta det här.

Jag försöker formulera någon slags berättelse om hur det känns just nu, livet. Och varför. Men det är liksom fint att ha det som det är och låta det vara så utan att överbehandla det. Jag är glad och lugn och harmonisk, och jag är impulsiv och ostrukturerad. Det jag vill göra just nu är inte att skriva på den hemtenta som precis lades ut, jag vill istället gå till pianot i IKEA-salen och spela Imagine om och om igen eftersom att jag fick lära mig den av en ny bekantskap häromdagen och vill att den ska sitta i ryggmärgen. Och jag tycker det är så förbannat kul.

Jag tycker att det är så förbannat härligt just nu. Jag är som en oansvarig idiot rent skolmässigt, men så vet jag också att jag är tillbaks om ett par dagar och jag tänker inte ens försöka hejda den våg utav förnöjsamhetskänslor som råder just nu.

Jag kan inte ens skriva ett stukturerat blogginlägg just u och jag älskar känslan utav att dagarna som går fort faktiskt är värda i sin enkelhet.

Där står hon i sin lägenhet, tjejen i sin hatt. Nöjd.

Jag i den stora världen fast på en ganska sluten plats. Det är svårt att se sig själv överge trygghet frivilligt för att kanske finna den på en annan plats. När nuet spelar andrahandsrollen så ter sig livet väldigt knepigt, och man måste låta det bli en huvudsak att bara vara, vara här.

Jag är ganska enkel egentligen. Problemet är kanske att jag förväntar mig att livet ska vara ständigt grandiost, sådär evinnerligt omälvande och bultande i spänning, kärlek och glädje. Att livet skulle vara konstanta floder utav sådant som gör det mest värt att leva. Men det är nog så att man kan känna sig nöjd utan att känna sig betagen och man kan vara varm inombords utan brinnande förälskelse och man kan le och skratta utan att sprätta utav den lycka som gör att till och med jag springer upp ur sängen på morgonen.

Och saker och ting kan te sig oerhört vackra även om det bara är trädkronor i Växjö istället för den urbild man föreställer sig när man fantiserar om att fly fjärran länder.

Jag vill inte lappa ihop mig själv som ett  lapptäcke. Jag vill bara acceptera att det finns lösa sömmar ibland. Att den där perfektionen jag söker kommer med mig och den kommer med slumpen, och den kommer med att andas ut och se det som är för vad det är och uppskatta att det är precis därför som det är så härligt att det är just vad det är.

Jag önskar att jag hade saker i mitt liv som jag kunde älska ännu mer och att jag fick vila ögonen på  fler platser som både tillfredställer och fyller upp min själ; om själen nu är äkta och större än känslan själv. Jag vill sluta sakna det som har skadat mig eftersom att det förstör min tid nu. Och det har jag inte tid med. Ibland (eller väldigt ofta) så önskar jag att det fanns någon som håller i min hand och säger till mig att "lugn, bara lugn, du vet väl att du kan vara lugn? Oron  är ingenting som du behöver känna. För du kommer att klara detta ändå."

Ni ska veta en sak.
Den största anledningen till min stora beslutsångest här i livet, och skälet till att jag står med ena foten fast och den andra påväg någon annanstans, är den att jag älskar livet så mycket att jag varje dag sörjer att jag inte har fler. Livet är allt, det är det bästa som finns, och det finns miljoners miljarder sätt att leva det på. Jag har ett och det måste jag förstå och acceptera.

Snart skickar jag in mina högskoleansökningar, andas och tar mig kanske en promenad längst en sjö som faktiskt är rätt härlig fast den är i Växjö och inte i Peru. Ni hajar.

Jag kom på när jag läste ett par utav mina inlägg att de med enkelhet kan misstolkas. Det jag menar när jag slänger ur mig ofantligt stora ord, som "meninglös" är ju en fokus på vad som får en själv att må bra och inte. Får någonting mig att må bra, oavsett om det är hur banalt eller kan anses vara hur löjligt som helst, så är det ju inte meningslöst. Om jag älskar att spela spindelharpan på min dator i 20min varje kväll innan jag somnar så kan detta anses lite slöseri med tid, men för mig är det inte det, det får mig att slappna av.

Däremot, energiförödande aktiviteter som får en att må dåligt. De man gör bara för att eller för att det är en vana eller för att det är vad som förväntast utav en; dom känns än mer meningslösa.

Det går att dra det längre förstås och ta i åtanke att även det som får oss att må dåligt kan stärka oss i slutändan, därmed är det heller inte meningslöst. För självklart, hade alla alltid haft det bra och varit glada och aldrig upplevt motgångar hade vi förmodligen varit relativt körda i huvudet. Men! Jag känner mer att det är givande att ta sig igenom svåra saker, hantera dem. Inte låta dem nagga på dig. Det är inte bra att gå runt och naggas utav negativa saker. Det är nog ändå relativt meningslöst när bearbetning övergår till ältande eller när genuin vilja övergår till känslan utav tvång.

Jamen hörrni, god morgon.

En sak som jag kom att tänka på. Det är en väldigt banal tanke.

Nämligen;
"Jag tycker inte ens om kaffe"
så varför dricker jag det varje dag?

Alla har vi våra kaffen. Ibland är det genuint gott, men ofta är vi inte speciellt sugna på det. Det fyller en "bara för att" funktion. Det finns en del sådana i våra liv. Saker som vi gör eller inte gör, säger eller inte säger. Det bultar och spränger inombords ibland, och måga saker ter sig tämligen oviktiga. Men nog fan ser jag till att ta mig en kopp kaffe ändå.

Det var det.
Nu har jag gjort symbolik av kaffe också.

Jag har en klok sak att meddela, believe it or not.

Eftersom att jag just nu känner mig exceptionellt krisande här i livet, så är det ingen idé att jag skriver för mycket. Det är tillfälligt detta. Problemet när man sitter och vrider och vänder på saker när man känner sig nedstämd och förvirrad är att man riskerar dra slutsatser som är representativa för hur man mår just nu. Slutsatser som inte är särskilt bra eftersom att man blir än mer negativ och gör det svårare för sig själv att återhämta sig.

Det är därför jag inte skriver. För min egen skull så vore det rätt dumt. Det finns ändå ingen förutom jag som måste bearbeta alla mina frågetecken och rädslor.

Det känns som att oavsett vad jag skriver så spelar det ingen roll. Att det är helt meningslöst. Jag skulle kunna ta bort min blogg, alla mina foton på facebook, sluta upp med smink och allt vad det heter. Släppa alla tecken som tyder på egocentrism. Ännu bättre; ta bort min facebook, skaffa spotify i telefonen så att jag ändå har den musiktillgång jag älskar, stänga ner datorn och börja om.

Jag vill ignorera många utav mina erfarenheter. Inte längre tänka, eller agera, som om de vore relevanta för hur jag agerar nu. Bara vara... öppen. Inte bry mig om det som inte är lönt. Vara lite mer enkel. Jag står inför utbildningsbeslut. Det har jag gjort förut och ett bra tag kändes det som att det var rätt, men nu undrar jag.

Kommer jag någonsin nöja mig med någonting, om jag inte byter tankesätt? Om jag inte byter om. Accepterar förändring. Och förstår att livet kanske gör en del mot mig, men det är jag som avgör vad det mynnar ut i. Det finns alltid de situationer där man blir ledsen, där det går fel, men jag är väl den som kan styra hur fel, eller hur mycket det påverkar.

Om man är medveten om en logiskt tanke så borde man väl kunna styra sig själv i den riktningen, trots motsträviga känslor? Bevisligen så fungerar det inte i alla fall att leva efter sina egna, logiska resonemang. De man anar att man mår bäst utav i slutändan.

Min poäng är.. Om jag ens har någon. Att det är så mycket man gör och tänker på som känns rätt meningslöst och jag undar varför jag, ni, du, gör det? Varför läser ni ens det här? Min text känns jävligt meninglös.

Jag är i en mycket konstig sinnesstämning.

Livet har aldrig varit svart, och det har aldrig varit vitt. Men vet ni; det är inte heller grått. Jag tror att verkligheten vi lever i är en utav skiftningar, dessa beroendes på vilken dagsform man själv är i, samt hur de människor man möter kommer att bete sig. Vi är alla skiftningar. Jag vore ingenting utan mina vänner tänker jag fastän jag vet att jag vore någonting. Jag hade bara varit helt annorlunda. Vad hade jag tyckt och tänkt om världen om jag växt upp annorlunda? När har jag varit som gladast?

Jag har aldrig alltid varit en glad person. Jag har aldrig alltid lidit utav min ångest. Händelseförlopp i mitt liv avser vissa personer under specifika förhållanden och därför får jag inte tro att negativ historia ska upprepa sig. Kanske ska man gå in i livet med ett stilla förstånd. En medvetenhet om det man inte vet, det föränderliga, och att vi alla är olika. I mina allra olyckligaste perioder har jag likväl kunnat finna stor glädje i något annat, och jag tror minsann att människor omkring mig överraskar varendaste dag.

Det ligger någonting oerhört värdefullt i det lilla. Jag hade inte velat acceptera livet utan allt det där lilla; dofterna, färgerna, kommentarerna, smakerna, lustarna, känslorna. Jag älskar att tycka om. Jag älskar att inte tröttna på skämt som berättats många gånger om. Jag kan omöjligen föreställa mig en värld där jag inte får dela min värld med de som jag tycker ska dela den. Jag skäms ibland för min öppenhet men tror samtidigt att jag hade varit ledsen utan den. Och fanns det ett eget ord för tacksamhet gentemot den familj som alltid har utstått och tröstat så hade det varit det som jag brukat nu. Jag älskar dem mest för att jag helt enkelt älskar dem, men jag älskar dem också för att de älskar mig.

Jag ser andra människor och jag förstår dem ofta inte, för visst är det väl så att vi utgår ifrån oss själva? Dessa skiftningar. Man måste ta reda på mer innan man vet och ibland får man aldrig veta. Tänka sig att om jag inte hade byggt vidare på vissa små möten så hade jag varit en annan idag och jag vet inte ens på vilket sätt. Jag vet att jag också hade varit annorlunda om det inte vore för det som gått förlorat.

Livet är aldrig alltid bra och det är aldrig alltid dåligt.
Men vi lever varje dag.

Det är så lätt att förändras. Förlora, förlåta, ge, ta, bemöta, gå miste om, missförstå, fela, känna. Och man behöver inte alltid uppskatta det, detta liv. Det behöver inte alltid vara bäst och vackrast och det är aldrig en tävling om vi inte gör det till en. Livet är innehåll. Alla de gånger jag inte velat gå upp ur sängen för att jag inte har tillåtit mig själv att inse att det funnits en mening. Alla de gånger som jag upptäckt först efterråt att min hand vilar mot min bröstkorg, och hjärtat däri, eftersom att jag blivit så överväldigad av det vackra.

Vi lever.

Jag tycker det är väldigt trist att ordet "trevlig" har fått en lite banal stämpel. Om någon frågar hur en kväll var och man svarar "den var trevlig", så arbetar det mer som ett kodord för att det kanske inte var så kul eller knappast någonting man gick miste om om man inte kunde komma.

Men jag har så otroligt trevligt med mina nya bekantskaper. Vi sitter där med varsin kopp te, någon form utav kaka, och vi pratar och berättar både stort och litet. Och det är bara så trevligt? Så trivsamt? Vi låter som förtidspensionärer men vi är bara lugna och härliga. Detta är jag fäst vid, det som är tryggt och anspråkslöst. Man kan vara sig själv på ett mycket behagligt sätt.

Och med detta intro så inleder jag en dag som redan är varm. Jag vaknade utav borrmaskiner utanför och blev inte irriterad, för det påminde mig om sommarmorgnar där pappa byggde altanen nedanför mitt fönster för några år sedan. Och det påminner mig om alla de gånger grannens hantverkare har passat på att börja tidigt eftersom att vädret äntligen tillåter. En viskning om att snart, snart har vi en fot i sommaren.

När jag skriver så är det enklare att skriva rörande texter om de lutar åt det lite mer.. ja, kanske inte nödvändigtvis negativa, men känslomässiga hållet. Jag har tyvärr aldrig haft förmågan att skriva glada, fantastiska texter som gör att läsaren vill springa ut och leka när sista punkten är ögnad. Synd egentligen. Jag vill ju så gärna skriva att jag ibland tvingar fram tankebanor som skulle kunna bli någonting fint bara man lyckas med rätt bokstavsordning. Sedan sitter jag där och begrundar min text och försöker avgöra om den kanske egentligen bara var begriplig för mig själv.

En sak jag har dock har grunnat över, på riktigt och ej framkrystat, är hur enkelt man kan såra andras känslor. Olika situationer där man egentligen inte menar ont. Exempel.

Ärlighet.
Man diskuterar ett ämne som betyder någonting för en annan. Man lyssnar och klurar sedan säger man vad man tycker oavsett om det är vad den andra vill höra. Det är i dessa lägen man upptäcker om personen ventilerar sig för att få medhåll eller för att kunna få andra perspektiv. Det är inte fel på något utav alternativen men det förstnämnda gynnar ju situationer där personen känner sig illa till mods av ärligheten.

Oförsiktighet.
När man umgås med en person som man vet har genomgått någonting svårt och man ändå tar upp reltarade ämnen på ett skämtsamt eller okänsligt sätt. Antingen i förbifart eller i diskussion. Ibland i sådana situationer undrar jag om personen som tar upp ämnet helt enkelt inte är medveten om att hela situationen är som att beskåda en tågolycka. En person försöker att inte visa att denne är ledsen, medan den andra och eventuellt övriga närvarande bygger på diskussionen. Om det är flera människor närvarande så brukar det väl bli så att den sårade personen inte säger till för att denne inte vill skapa dålig stämning.

Ovetande.
Man vet ju faktiskt inte vad de flesta bär på för hemligheter och erfarenheter. En vacker dag hasplar man ur sig någonting till en person som tar väldigt illa vid sig, men man menade inget ont och man visste inte hur det låg till.

Jag har bara tänkt på detta. Jag vet inte ens vart jag vill komma med det. Om avsikten är god eller åtminstone inte illa menad så kanske det är enklast att inte bli upprörd om man är den sårbara, för alla har vi väl garanterat sagt saker utan att veta om eventuella konsekvenser för andra, och alla har vi väl varit oförstående? Oförstånd är inte medveten elakhet.

Och med dessa visdomsord (njeh, snarare påståenden) så återgår jag till mina studier.

Jag fann detta foto i en mapp i datorn. På den tiden, förstår ni, så hade jag smycken utanför ögat och det var förstås delade åsikter från både andra och mig själv gällande hurvida detta var det minsta snyggt eller inte. Jag minns en dag på Götgatsbacken i Stockholm då en värvare kom fram till mig och sa "du har någonting vid ögat, jag tror att det är en insekt". Jag blev förolämpad och försökte skämta bort det i en kavalkad av meningslösa förklaringar, men insåg ganska snabbt att situationens respirator hade så att säga redan blivit avstängd, elen var bortkopplad och samtalet hade i högsta grad avlidit.

Så jag vandrade vidare längst backen med en känsla som var nyfödd. Den var ynklig och behövde bäras utav någon annan, men där var bara jag själv. Påmind om att man får inte göra som man vill, man får inte se ut som man vill, man kan inte vara annorlunda; inte om man inte är beredd att bemöta någon form utav publik och deras åsikter. Detta exempel var en småsak men ändå inte, för visst har vi ett behov att komma med åsikter om andra även då detta inte gynnar oss själva?

Jag skulle vilja vandra till skolan exakt som jag vill men det gör jag oftast inte. Det kräver nämligen skinn på näsan, så tjockt att det skulle kunna sitta på en elefant. Och min är nog lite tunnare än jag vill erkänna.

Ser ni hur tom i huvudet jag ser ut där?
Exakt! Där har ni mitt tillstånd idag. Utmärkt är det just därför att jag har fått spendera min dag i umgänge som inte kräver att jag presterar mer än flamsiga uttalanden med jämna mellanrum. Vi har det så härligt, vi i vårt lilla gäng.

Hursom.
Jag besitter just nu ett tillstånd som är ovant. Jag tänker på saker och ting som vanligt, men  nu sträcker det sig oftast inte längre än första tanken som sedan blir en känsla. Det jag menar är, för att reda ut oklarheten: I vanliga fall när jag börjar fundera på någonting så spenderar jag en stund med att analysera och grubbla, att vända på steken lite. Kolla läget. Sedan så brukar känslorna få mer plats. Nu tycks de komma på en gång. Denna nyupptäckta, denna direkta variant på temat är en som jag inte har pli på. Jag sitter och tänker "Jaha? Och nu då?" eftersom att funderingarna inte vill utveckla sig så mycket. Det bara är där. Jag sitter och känner vällande saker i min bröstkorg och det gör mig lite frustrerad.

Det känns, så att säga, anti-produktivt.
Men fuck it, right? Det är bara att tåga på.

Sommar 2009

Ibland blir jag oerhört personlig här. Jag tog precis bort en text för det kändes inte som att jag kunde göra mig förstådd; och då försvinner det som gör det okej att "hänga ut" mig själv. Jag skriver för att andra ska förstå, känna igen, tänka efter. Att någonting ska väckas eller komma igång.

Men jag ska försöka mig på att skriva några saker.

Idag så ville jag springa ut i skogen. I mitt huvud så hade det hjälpt mig men jag vet inte hur det egentligen hade tett sig; oftast när jag ger efter för liknande infall så slutar det med att jag känner mig dum, ensam och grubblandes. Då låter jag hellre bli och sysslar med det som gör mig glad istället.

Men såhär är det ändå.
När den här bilden togs så var saker väldigt annorlunda.
Jag visste inte att jag skulle förlora flera personer på olika sätt, jag visste inte vad jag skulle studera, jag visste inte att jag skulle backpacka ensam. Jag visste inte ens att jag skulle spara ut min lugg som jag tyckte om så himla mycket där och då. Kort sagt så hade jag inte förmågan att se in i framtiden då heller, och jag hade inte heller börjat planera in mycket utav de beslut jag haft kontroll över. Och jag hade inte någon aning om vad min allra tuffaste period skulle komma att innebära.

Var jag tillräckligt tacksam för det som var? Hur är man tacksam för att någonting inte ännu har skett, man vet ju inte om att det kommer att ske ännu? Förstod jag enkelheten i att inte behöva sörja sig själv till svedda? Hade jag insett vad oro kunde bestå utav?

Idag undrar jag nämligen om det är lönt att se tillbaks till det som har varit. Nu har jag tagit mig igenom allt det där, till stor del. Så nu är jag ju där igen; ska jag stå 2014 och undra om jag idag njuter tillräckligt utav att inte veta vad som kommer härnäst?

Jag vet ju inte.
Och att inte veta kan vara så ofantligt njutbart.

Imorgon får lov att bli en ny dag eftersom att imorgon inte har något annat val, men min förhoppning är att det jag ännu inte vet om den dagen ska vara fyllt av härliga ting. Det blir till att njuta.