.

I solen igår.

Jag har bränt mina knän i solskenet som under två dagar fick hela campus att klä av sig och vara utanför klassrummen nästan i nästan ihärdig manér. Vilket har känts alldeles, alldeles ljuvligt.

Jag har dock skrivit om livets skiftningar förut. Hur allting går parallelt. Och det är väl precis så det är, att när solen skiner på ena hållet så är det molnigt någon annanstans. Man kan uppskatta och förakta livet på en och samma gång. Det är ibland som om vi faktiskt förväntar oss att den ram vi är inuti ska vara immun för allting utanför. Och varför skulle vi inte vilja vaggas i trygghet, egentligen?

Det är bara det att livet är helt fantastiskt och helt fantastiskt otryggt på samma gång.
Men jag kan må bra i det; ni vet när man är stimulerad i sinne och hjärta på samma gång? Man känner sig inte tom och aldrig likgiltlig. Man är aktiv inombords. Det är behagligt även om det man stöter på kan kännas obehagligt.

Hajar ni?
Herrejistanes, min buss går strax.
MOT KÖPENHAMN!