.

En känsla att inte ta för given; solvarma ben som som precis lagt sig ned. Hårstrån som faller så lätt mellan fingrarna, en avsaknad av strävhet som kan finnas annars. Den näst intill befängda oförmågan att känna kraven omkring en, då man inte avser att att lägga ned så mycket tid som man bör och brukar på att begrunda det som måste göras. Som om allting löser sig av sig självt. Det är kanske det att man vaknar och har någonting att titta på, medan träden utanför inte längre ser ut som taniga siluetter. Morgongröna blad klättrar runt grenarna och bildar det där skenet, unikt för sommarmorgnar. Skenet stör kanske en kort stund eftersom att det är ljust och man är nyvkaken, men strax är det precis samma sken som gör att man vill sätta sig upp och påbörja den nya dagen.

Det är kanske det att gråzonerna har fått skärpa och man stannar upp ibland och uppskattar förändringen för att den är nyanserande och man kan förstå varför det har blivit så. Jag vet inte vad man ska önska sig i livet, olika sinnen längtar efter olika saker och varför hjärtat bultar olika hårt det är upp till hjärtats ägare att klura ut. Men det är skönt att känna att vissa utav alla dessa märkliga idéer man har om vad ett liv ska innebära faktiskt kan uppfyllas på sätt man inte trott, förväntat sig eller hade ansett troligt. Det är spänningen och slumpen då den är som mest aktiv; och även då jag njuter så är jag noggrann med att inte bara åka med. Jag vill känna och jag vill bekanta mig med allt, jag kan inte tillåta mig själv att bli biroll i mitt eget liv när det finns så mycket värdefullt att fokusera min energi på.

Just nu så kan jag inte riktigt separera mig själv ifrån förtjusningen i att någon med så ovanligt lena hårstrån kan få mig att bli så befängt oförmögen att reflektera över alla de där kraven omkring mig.