.

Jag har insett att jag inte är så rädd som jag ofta tror. Det är nämligen så att man tycks bära en sinnesbild utav sig själv som inte överensstämmer men det egentliga, men så vill man inte alltid tillåta sig själv att ta åt sig av det egentliga heller, för visst finns det en viss bekvämlighet i att tilldela sig själv vissa egenskaper som man sedan håller hårt i?

Det är bekvämt att utnämna sig själv som rädd, för då får man nämligen vara det. Det är som en säkerhet som ligger och lurar, någonting att ta till med då man känner sig ängslig och helst vill krypa ihop och vara liten eller då man inte vill anstränga sig för att ta steget emot det som gör en nervös eller orolig. Och vad är då det värsta som kan hända, kan man fråga sig?

Att vara rädd; jag har inte lust att vägra detta, hålla inne känslor om det är så att jag vill släppa ut dessa, jag vill absolut vara rädd ibland för att jag är det ibland. Enkelhet. Men det betyder inte att det är en dominerande egenskap. Jag agerar ju faktiskt inte efter rädslan. Just nu i livet så har jag valt eller hamnat i lägen då det kanske hade varit enkelt att säga "nej, jag backar", men jag gör ju inte det.

Vad tänker in om era själva? Vad har ni bestämt er för? Är ni verkligen det? Jag har gått omkring och benämnt mig själv som blyg vid många tillfällen man jag har inte varit med om att någon annan har ansett att jag är det. Det är ju rätt gulligt att vara blyg kan jag ju tänka, och jag menar, är man blyg behöver man inte heller prestera så förbannat på förfester om man inte känner sig social för stunden. En gång för alla så bör jag däremot konsolidera att näe, jag är inte blyg.

Nyttiga insikter!