.

Där står hon i sin lägenhet, tjejen i sin hatt. Nöjd.

Jag i den stora världen fast på en ganska sluten plats. Det är svårt att se sig själv överge trygghet frivilligt för att kanske finna den på en annan plats. När nuet spelar andrahandsrollen så ter sig livet väldigt knepigt, och man måste låta det bli en huvudsak att bara vara, vara här.

Jag är ganska enkel egentligen. Problemet är kanske att jag förväntar mig att livet ska vara ständigt grandiost, sådär evinnerligt omälvande och bultande i spänning, kärlek och glädje. Att livet skulle vara konstanta floder utav sådant som gör det mest värt att leva. Men det är nog så att man kan känna sig nöjd utan att känna sig betagen och man kan vara varm inombords utan brinnande förälskelse och man kan le och skratta utan att sprätta utav den lycka som gör att till och med jag springer upp ur sängen på morgonen.

Och saker och ting kan te sig oerhört vackra även om det bara är trädkronor i Växjö istället för den urbild man föreställer sig när man fantiserar om att fly fjärran länder.

Jag vill inte lappa ihop mig själv som ett  lapptäcke. Jag vill bara acceptera att det finns lösa sömmar ibland. Att den där perfektionen jag söker kommer med mig och den kommer med slumpen, och den kommer med att andas ut och se det som är för vad det är och uppskatta att det är precis därför som det är så härligt att det är just vad det är.

Jag önskar att jag hade saker i mitt liv som jag kunde älska ännu mer och att jag fick vila ögonen på  fler platser som både tillfredställer och fyller upp min själ; om själen nu är äkta och större än känslan själv. Jag vill sluta sakna det som har skadat mig eftersom att det förstör min tid nu. Och det har jag inte tid med. Ibland (eller väldigt ofta) så önskar jag att det fanns någon som håller i min hand och säger till mig att "lugn, bara lugn, du vet väl att du kan vara lugn? Oron  är ingenting som du behöver känna. För du kommer att klara detta ändå."

Ni ska veta en sak.
Den största anledningen till min stora beslutsångest här i livet, och skälet till att jag står med ena foten fast och den andra påväg någon annanstans, är den att jag älskar livet så mycket att jag varje dag sörjer att jag inte har fler. Livet är allt, det är det bästa som finns, och det finns miljoners miljarder sätt att leva det på. Jag har ett och det måste jag förstå och acceptera.

Snart skickar jag in mina högskoleansökningar, andas och tar mig kanske en promenad längst en sjö som faktiskt är rätt härlig fast den är i Växjö och inte i Peru. Ni hajar.