.

Jag är inte stilla inombords, jag är enbart lugn på ett sätt som jag har saknat. Känslan vilar inte; hela min bröstkorg fylls upp, mina tankar följer olika håll men slutar alltid i samma ände. Jag som alltid har varit öppen står ändå häpnad av denna äkthet, denna ärlighet som tar mig närmre och närmre och som jag inte törs föreställa mig att gå miste om.

Jag är så fäst vid allt det jag förstår och inte förstår, det som jag känner mig säker på och det som jag ännu har att upptäcka; så trygg i att jag kommer att kunna lära mig, utvecklas och få erfarenheter som jag någonstans hade glömt bort att jag behövde förvänta mig för att vara nöjd. Att vakna upp när man redan är vaken, få grepp om ny energi.

Jag tänker på hur man möter nya människor och hur ofta man aldrig kommer att ge varandra möjligheten att upptäcka att det finns mer än likheter och delade intressen, det finns mer än kallprat och sociala normer, det finns någonting därunder som man kan våga se om det finns möjlighet att plocka fram.

Att anförto sig till denna äkthet är svindlande; jag känner mig så levande.