.

Någonting håller på att hända.
”Man ska följa sitt hjärta”, har ni hört? Och magkänslan, den ska tala sanning när huvudet är ett tredje hjul.

Exakt var det är, det kan jag inte förklara. Men det är någonting som på senare tid har växt inuti mig. Ett kall, en talan, om någonting som jag innerligt längtar till. Som om det just nu vore så att det finns en plats ämnad mig, någonstans, där jag kan vara om jag lyckas följa magkänslan. Jag stirrar mig snurrig på vardagen, ser ut över solsken mot persikofärgade byggnader utanför fönstret.

Dagar. Ni har väl hört att vi får ett begränsat antal?
Känslan har växt till sig. Ibland är den nästan outhärdlig, eftersom att jag inte vet vartåt jag ska vända mig. Jag läser kataloger till Universitet och ingenting händer. Ingen studsig känsla i magen som leder mig i riktning. Kanske var min flytt hit ett steg i rätt riktning. Jag har legat många nätter med mina grannars baslådor dånandes i bakgrunden och klurat på känslan.

Jag går omkring och planerar en flykt. Sedan ångrar jag mig, och påminner huvudet om att man inte ska fly ifrån saker. Det ska inte lösa problem, har jag hört, utan bara skjuta upp dem. Men om jag fick så skulle jag sätta fötterna på en annan mark, och mitt leende skulle vara precis sådär galet som det bara blir när jag är absolut lycklig. När jag är så glad att det gör ont i mitt ansikte för att jag inte kan göra leendet större när det vill växa. Sedan ska jag slå mig ner någonstans, i ett milt ljus eller ett lättare regn, och inte bry mig om när vinden blåser lite eller dropparna lägger sig på min hud. Ta någons hand, tillåta livet att vara det som fyller mig hela vägen. Slå av funktionerna i min hjärna som så gärna vill se mig stressad, förvirrad och brydd.

Min känsla vill ha mig till någonting som jag inte vet vad det är. Korta bilder i huvudet vill kanske guida mig, eller så är det bara fantasier som inte hör till känslan. Det är inte så att jag tror att allting löser sig bara jag åker till en annan plats. Men på varje plats finns det som jag inte är bekant med, och det oändliga antalet möjligheter som finns av livet självt drar mig i olika riktningar hela tiden.

Jag reflekterar ibland över hur ytlig jag har blivit. Och naiv måhända, tänker jag att jag ska bli botad av den, dem, det, som väntar i någonting annat. Att om jag flyttar mig, möter nytt, så kanske mina onda vanor vill brytas och smulas ned under den kraft som kan ges av det som egentligen är viktigt. Äkta. Jag är så förvirrad i det vi lever i, kan jag få lära mig vad som egentligen är utav värde? Inte bara veta det, utan vara det.

Jag sitter vid mitt bord och dricker kaffe utan att reflektera över om det ens är gott. Tänker på nuet och har därför misslyckats att leva i det. Jag kan bli tårögd av någonting litet, berörd av någonting massivt, det är inte självklart hur man ska förhålla sig till livet; jag har hört att man väljer själv. Idag så är jag lugn och avslappnad. Nöjd just nu, men medveten om att det är tillfälligt.

Någonting håller på att hända.
Vad?