.

Jag tittar upp och med ens så tittar jag också in. Alla tusentals andetag, tankar och föreställningar reser sig i sin bubbla, under en alldeles för kort stund, innan de spricker.

Tiden man lägger ner på sig själv. Hur mycket utav den är egentligen kvalitativ, för oss framåt, hur ofta låter vi oss själva bestämma i slutändan?

Ni vet den där rösten? Den där i huvudet som alltid är ärlig, den som alltid vet vad vi egentligen tycker och vill och kanske inte vågar säga, göra eller uttrycka. Den som samlar ihop längtan och vilja till en stämma som ljuder vare sig vi följer den eller anstränger oss för att ljuga för oss själva.

Varje gång man någonsin har fattat ett beslut baserat på påverkan ifrån andra människor så kör man på sätt och vis över sig själv. Eller de gånger man tar den allmäna uppfattningen och kommer fram till att jo, det är nog efter det jag bör anpassa mig. Det måste inte sluta illa; Ibland kan även ett osäkert beslut bli någonting alldeles fantastiskt. Men de gånger en naggande känsla inombords står stabilt så hade man kanske gjort rätt i att lyssna på sig själv.

Hur vet man?