.

Jag saknar att skriva. Förut skrev jag mycket ofta, och jag skrev texter som faktiskt handlade om någonting annat än mina dagar. De hade liksom ett större syfte, och jag uppskattar min förmåga att på den tiden faktiskt tro att mina ord var dels unika, dels viktiga. Jag kunde tro att om folk bara kunde ta till sig det jag skrev skulle de förändra tankesätt eller hur de agerade.

För om jag skrev tillräckligt övertygande om vår miljö, då skulle väl alla börja källsortera? Och om jag skrev om vikten att vara snälla och att inte döma varandra för hårt, då skulle vi väl alla bli små helgon i samma sekund vi läst klart?

Jag ville tro på textens förmåga att påverka.
Men vi lever så inrutat. Det räcker inte att ha bra budskap, man måste slita som ett djur för att övertyga. Och det räcker inte att ha fakta som understryker budskapet, man måste slita som ett djur som snart ska falla isär. Det räcker inte med en text. En fjuttig liten text i en fjuttig liten blogg, utav en person om är så känslomässig att hon nästan börjar gråta om någon förolämpar Greenpeace (sant).

Jag skulle vilja vända mig till naiva jag igen. Skriva och överdriva och understryka och betona och vara saklig eller inte saklig, få tankar ned i ord och förvänta mig att andra ska ha intresset att läsa.

Nu är jag ju också 1000 erfarenheter rikare, och jag har många fler som läser. Men ändå. Det kanske är så att nu när jag är lite äldre, lite mer erfaren och faktiskt studerar ett värdsligt ämne så känner jag någon slags press i att skriva. Att bara skriva det jag tänker...

Men det är klart. Jag skriver ju aldrig det jag verkligen tänker.
Jag har hört att man inte ska gå på farlig mark.