.

Ytterliggare en morgon som jag sover bort. Timmar som hade kunnat bli någonting, så ligger jag där, med mina konstiga drömmar och med en kropp som tycks rastlös fastän den inte har velat somna förren tidig morgon.

Det är fullt upp ett tag framöver så att få sova känns inte speciellt mycket begärt. Det vore toppen, in fact. Så jag överväger att be någon komma över prick 23.00 varje kväll och slå mig med en stekpanna, alternativt att jag måste tvinga mig själv gå upp tidigt så att jag är trött på kvällarna. Men då kommer jag vara lite skönt zombie-like hela dagarna, and let me tell you this: Det går inte helt ihop med ett fullt pluggschema och massor utav to-do på min lista.

Men mina sömnproblem till trots så känner jag mig så långtifrån ihålig, så långtifrån håglös. Jag känner inte att huvudet vilar ens när jag sover eller slumrar. Min mekanism är en inbyggd oro. Som jag ibland lyckas stänga av, och då jävlar är jag på hugget. Men nu står den på "on", och det känns inte som att det är jag som bestämmer när det lugnar ner sig.

Jag vill ingenting hellre än att stänga av den.