.

Jag läste någonstans "Don't base your happiness on other people."

Kanske för att man måste kunna stå starkt på egen hand i livet,
men hur hade jag kunnat göra det utan alla som hjälpt till att bygga upp mig?

Har spenderat min kväll med att se på gamla foton. Det väcker mycket i mig. Högstadiet och gymnasiet framförallt, åren där så många saker var så nya.

Medan jag stövlar vidare här i livet så får jag aldrig underminera den otroliga tacksamhet jag känner gentemot de människor som har hjälpt mig att må bra genom åren. Det som är speciellt med dessa människor, för mig, oavsett om de är mina närmsta eller mina bekanta; Jag har alltid fått vara mig själv. Under mina mest knepiga år där jag förmodligen inte var världens höjdare att umgås med alla gånger, så har de ändå inte vikt undan. Jag har fått vara precis så konstig som jag är ibland.

Jag ser foton på mig själv och minns hur otroligt obekväm jag var i mig själv under en period. Ett under av förvirring. Men jag har kunnat fortsätta i rätt riktning tack vare mina vänner och min egen envishet.

Jag umgås inte längre med en del personer som har varit med mig. Men det eliminerar inte min tacksamhet inför dem. Och jag är övertygad om att man klarar av att stå själv när man är tvungen, men jag har aldrig behövt göra det, och det är fantastiskt.

Jag känner kärlek.
Det är ofta jag inte förstår det som jag är omgiven utav. Även om jag nu har ett självförtroende, så ligger det en inrotad mekanism i mig som blir förvånad över vänners fantastiska förmåga till att vara mig så hängivna.

Tack. Tack som fan för mitt liv.



Ett foto taget på skoltoan, 08.
Det skulle kännas lite sjukt att posta foton på "utvalda" vänner nu när det gäller alla så ni får titta på ett lite senarelagt fjortisfoto av mig istället. YAY!