.

Ibland känner jag mig oövervinnerlig.
Då fungerar jag som så att jag känner för att flippa totalt. Söka ett helt random jobb, spendera dagarna med planeringen, jobba som en arbetshäst när jag inte sover, sedan bara sticka.

Bara sticka.
Se vadhelst jag vill se. Sitta i timmar och återigen timmar på tåg med skiftande, okända landskap, aldrig vara rädd för andra människor, skriva texter för mig själv och vem som helst som vill läsa, pröva på nya saker, bli händig men inte bry mig när jag gör fel. Ta världen i mina egna händer. Aldrig mer se bakåt för jag är så trött på det.

Inte ha så bråttom. Se allting för vad det är.
Verkligen se andra människor. Lära mig mer om dem.
Och kanske framför allt annat så vill jag besitta den svåraste egenskapen av dem alla, jag vill kunna förstå andra.

Att ha föreståelse för någonting man inte själv har upplevt, skulle jag tro är bland det absolut svåraste som finns.

Men tänk vilken tillgång det skulle vara. Att inte fördöma, utan istället ta hänsyn till att en persons beteende har en viss orsak. Att respektera att vi alla är olika. Att aldrig mer tro, att ens egna sätt att göra någonting är det enda rätta. Att veta att det är människor avsikter som spelar roll, och det är okej att klanta sig, göra fel, säga fel, skämma ut sig, för menar man väl så är man god. Och är man god, så förtjänar man att bli behandlad som det.

Sen ska vi ju alltid jobba för att ta bästa hänsyn till det omkring oss. Man kan inte komma undan med vad som helst, men det är inte det jag menar, jag vill bara begripa mig på andra för att jag tycker ofta att människor är så ohyggligt märkliga.

Tänk att bara vara på nya platser. Berikande. Att få ta till vara på den här lilla tiden jag har här. Och att inte vara rädd. Jag skulle offra mycket tid och ansträngning för att en gång för alla få stänga av den här oerhörda oron obeslutsamheten som finns inom mig. Det tickar alldeles för högt, och är alldeles för onödigt.

Hänger ni med på vad jag menar?
Härligt. Då ska jag fortsätta läsa min kursbok.