.

När man är otrygg eller känner sig obetydlig i den här världen så kan man dra prallellen att man känner sig som "en liten flicka/pojke igen". Kanske förstår ni vad jag menar. Och det insuerar väl att man var så försiktig och skör som liten.

Men.. Det är bara det att jag var en orädd, tuff, aktiv, stark unge. Jag var inte rädd för att försöka klättra upp i de högsta träden, stod emot mycket grupptryck, hade bestämda åsikter, var utomhus konstant. Det bästa som fanns var somrarna på västkusten för där kunde jag klättra omkring bäst jag ville. Och även om jag alltid varit rädd mörkret, så var mina rädslor begränsade till just det. Jag var väl ingen superunge, gnällde som en tok om jag var uttråkad eller om jag slog mig och jag drev säkert minst ett par lärare till vansinne ibland. Men allt som allt var jag bara så förbaskat energisk, aktiv och glad.

Och jag vet, jag vet. Det var så mycket man inte visste då, så det är logiskt att man inte gick runt och var rädd för labila människor, klimatförändringar, att bli överfallen.

Jag bara önskar att jag var sådär tuff. Vet ni, det känns faktiskt ibland som att jag inte vet vad jag ska göra med den här kroppen. När jag står på ett gym känner jag mig helt handfallen. Jag kan knappt cykla rakt. Och när jag är ute i naturen och ser ett sånt där perfekt träd så vet jag inte längre vilken fot som ska placeras vart om jag vill ta mig upp om det skulle vara så att någon bad mig.

Förr brukade jag självsäkert röra mig framåt.
Nu tar jag ett steg, tänker, tar ett till. Sedan analyserar jag steget jag just tog.
Visst har jag faktiskt klättrat upp för ett berg och hoppat över fallna träd i regnskogen, men det var inte utan ansträngning och det skedde med en viss eftertänksamhet.

Vad hände på vägen egentligen?
Varför kan jag inte göra någonting utan att tänka på vad jag gör eller hur det känns efter?

Ibland när jag slår mig ned för att skriva så blir det så att jag helt enkelt drar igång tankar som inte fanns där stunden innan. Jag letar efter ett ord, en lämplig formulering, och jag drar i trådar så långtifrån att jag får med mig minnen eller känslor som jag trodde skulle hållas utanför denna gång.

Eller så byter spotify musik. Hände precis just nu. Beyonce blev Mobys in My heart, och chill byttes ut mot rysningar kring ryggraden för att jag förknippar pianostegringen i början med någonting oidentifierbart.

Det är en aldrig riktigt fulländad balans, detta. Jag vill ju någonting. Hela jag vill uttrycka hela världen som jag vet den, tilll alla som hör. Oberoendes vart jag är så vill jag stundtals vara någon annanstans, söker efter det där stället där vi begriper oss på varandra och det som omger oss.

För att jag mår inte dåligt i mig själv. Men jag blir ofts ledsen och jag blir orolig. Över de enklaste sakerna.

Någon fnittar lite bakom ryggen på en som är handikappad. En annan förklarar att man inte egentligen har tid att bry sig om att källsortera. för att det finns viktigare saker. Jag läser i en artikel om orättvisan. Någon talar nonchalant om ett självmord. Jag ser bild på ett barn som är hemlöst. Jag hör om någon som har cancer och måste berätta det för sin familj.

Man hade lika gärna kunna slå mig i magen. Be mig hacka lök. Det kan komma en tår och det kan till och med komma två.

Kanske ser de som säger vissa kommentarer inte hur livet kan se ut från den andra vinkeln. Kanske var de, just då formade sina ord, enkelriktade. Vem är inte det ibland? Det är klart att jag är det också. Och kanske kan jag inte tänka hela tiden på att vissa är fattiga och vissa är sjuka och jag är rik och jag slipper vara en slöjbeklädd hemmafru som längtar bort och jag måste väl inte alltid tänka på det som är relvant och -

och kanske så måste jag inte trött ut mitt hjärta. Slitage i mina tankar.

Blir ni inte också rädda, oroliga?
Tänker ni inte: Varför skulle det där inte hända just mig? Vad gör mig just så speciell? Jag kan också få cancer. Och varför föddes jag just här i det här landet, borde jag inte göra det bästa utav det? Hur?

Hur lever man?
Glad är jag, trivs det gör jag. Men hela tiden inombords så hackar det och nöter och jag funderar på hur någon så fylld av så mycket på en och samma gång egentligen tror att livet levs lyckligast med något så banalt som kärlek.

Jag är Annika. Jag är jag. Har nästan alltid varit det, förutom den där lilla perioden där man knappt förstår hur man går rakt för att man är så förvirrad. Då var jag kanske inte hundra med mig själv och jag visste inte att jag kunde bli den jag är idag. Nu är jag här i livet och vet ni, jag hört talas om att jag räknas som vuxen nu.

"Vad ska du bli när du är stor?"
Fråga mig för 15 år sedan. Veterinär. Jag var så snabb att svara då. Fråga mig idag. Öh jag vet inte asså nåt som såhära hjälper för jag tycker världen är så orättvis men egentligen är ju klimatet viktigast, jag kanske borde ha pluggat det fastöh. Nej men jag ska väl jobba på FN eller? Det låter kanonbra.

Fast det sköna med framtiden är väl att den kommer sen.
godnatt. Vet absolut inte vad det var jag hade tänkt skriva ifrån början.

Förbjudna ord. Fraser.
Att inte säga det man tänker, ursprunget av det man känner, eftersom att man vet att för vissa saker finns det bra och dåliga tillfällen.

Jag stirrar in i en vägg som har tillhört någon annan. Vänder mig om. Funderar: Varför slutar det aldrig att vara en del av mig, när det ändå är så ovälkommet?

När persiennerna lyfts ända upp så börjar en ny dag i min värld. Det är oavsett hur länge jag har legat kvar under täcket, oavsett hur länge jag redan har varit vaken. Varje dag när jag kliver fram till mitt fönster så börjar jag om. Och även om kvällen innan har varit fantastiskt trevlig och full utav värme så lyser den känslan med sin frånvaro bara några timmar i sängen senare. Det är konstigt, men egentligen inte, för att jag sa ingenting igår och jag kommer inte att säga någonting idag heller.


Silver Lining

Har ni någonsin upplevt en absolut tystnad?
Den inombords. Där ni inte undrar så mycket, eller känner så mycket, utav det som varit förut. Där ni inte sitter och kastar om föreställningar om framtiden tills ni inte minns vad det var ni försökte intala er ifrån början.

Jag slungas tillbaks ibland.
Det var kanske höstlöven och den lite ständigt våta asfalten som påminde. Fast, det hade kunnat vara vad som helst. För vissa saker blir allt ett tag. Vissa känslor blir hela existensen, i princip, under perioder. Man skulle kunna kalla det dumstridigt - att ta med sig mer än den berömda lärdomen, erfarenheten. Att istället låta sig infiltreras av vad som har passerat.

Jag är här i min lägenhet men egentligen går jag på en asfalterad väg, det regnar, och paraplyet är för litet. Jag har precis insett att jag har förlorat. Jag håller ett grepp om ingenting längre. Det finns, precis som vanligt under hösten, ett tak av stjärnor som jag brukade älska att kika upp på när dagen var för mörk. Men jag ser inte det. Jag lyssnar på midnight skies vid ett senare tillfälle.

Det finns ingen substans i hopp, när det inte finns någonting att hoppas på längre. Det behövde aldrig lämna mig, jag sa upp det innan det hann dit.

Alldeles för en stund sedan så var min lilla lägenhet full med vänner, såna där ifrån helt olika delar av landet, med olika erfarenheter. Samtalen blir alltid nyanserade, och det är skönt att vara omgiven av människor som är så avslappnade som de här tjejerna är.

Nu sitter jag här vid fönstret igen.
Persiennerna nerdragna, så det är inte riktigt så olustigt som det låter. Jag sitter inte och spejar på mina medmänniskor, även om jag kanske när en liten förhoppning att få tillgång till tvättstugan snart och den ser jag ju härifrån... Underligt upptagen även såhär dags, kan konstateras.

Tänker att om jag börjar lära mig av läxor som jag har fått erfara här i livet, så kanske jag kan nå den optimala vägen till ett obekymersamt liv. För egentligen, handlar inte livet om hur man ser på saker? Oavsett hur bra eller dåliga de kan vara - kommer man inte såsmåningom till tröskeln av eget val?

Nej, alltså jag vet inte.
Måste börja inse att det inte finns ett svar till allt.

2009.

Jag har äntligen överfört bilderna från hemmadatorn till denna. Nu efter en trevlig stund på en förfest så sitter jag i lägenheten och kikar tillbaks. Det är inte helt fritt från lite vemod, eftersom att jag bläddrar igenom år som har inneburit otroliga skiftningar.

På sätt och vis saknar jag vissa perioder otroligt, det slår till då och då. Jag saknar de relationer som idag har tagits ifrån mig på olika sätt. Vissa har rekonstruerats, men det finns de som inte tycks eller som aldrig kan komma tillbaks till mig. Och det känns som att jag har förlorat i ett spel jag spelade när jag var ung, det som handlade om att vi aldrig skulle skiljas. Drömmen om relationer som är livslånga, tål alla hinder, ända sedan den stund man delade ut kompishalsband så fanns någon slags illusion och tanke om att människor helt enkelt kommer in i ens liv och sedan så stannar de där. Åtminstone så att man en dag i framtiden kan lyfta på sin lur och höra hur det är.

Det är ju lögn, det jag skrev. Ni vet det väl också. Måhända att jag har haft en romantisk bild i mitt huvud om hur det fungerar. Men jag har vetat egentligen. Alltid betyder inte alltid. Aldrig betyder inte aldrig. Och precis som jag just ljög för er eftersom att jag så gärna hade velat ljuga trovärdigt för mig själv för att det låter så fint, så kan människor ljuga för mig. Och som det har ljugits. Inte av ondo utan snarare en välmening. Varenda gång har det blivit en sådan chock när det har kommit fram vad som ligger undan ytan.

Jag vill inte ha fler chocker nu. Jag har börjat bli så trubbig i bröstkorgen utav det.

Jag har lärt mig att om man inte lever i nuet så slänger man någonting som inte är förnybart. Men hur lever man i nuet när man vet att den där ohämmade öppenheten inte så sällan kan skapa något som kan komma att göra otroligt ont? Hur fokuserar man tankarna på det faktum att det ändå varit värt det?

När man tror att man har gjort sitt bästa men ändå förlorar i slutändan.

Jag kan knappt vänta tills jag får tassarna på min systemkamera. Jag har massa bildidéer, enkelt utförda och jag tror väldigt häftiga i sin slutgiltliga form. Ser fram emot att ha en egen lägenhet där jag kan syssla med mina projekt också. Det blir asballt. Jag kommer bildbomba er som en vilde ska ni veta.

Igår hade jag en diskussion med en vän och han undrade om jag har tänkt på vad jag vill göra utav min utbildning sedan. Om jag har klurat på detta ännu. Vill ni veta vad jag klurar på? Det får ni alla fall.

♦ Oftast så får människor i flyktingläger inte jobb, även om de är utbildade i områden som "värdlandet" skulle kunna dra nytta utav. Det är svårt att organisera. Vore det inte häftigt om det fanns en grupp som jobbade med att sätta upp mobila specialist-arbetsförmrdlingar på flyktingläger, där man kunde samla statistik om vilka yrkesgrupper värdlandet behöver samt sedan ge möjligheten till utbildade flyktingar att få lära sig språket i nya landet och sedan rekryteras ut. De skulle då få medborgarskap i landet med sina familjer och det blir en win-win för familjer, värdland och mågna utav flyktingarna.

♦ Utbildning, utbildning. Får man inte lära sig läsa och skriva så har man ingen stor chans alls. Jag vill inte bli lärare. Men det vore givande och fantastiskt att hjälpa till att finna nya vägar till utbildning för fler. Skulle man kunna ordna gratis grundskolor på distans, där lektionerna sker via inspelningar på stora filmdukar, dit barn får gå gratis på visningarna? Och lektionerna vore förinspelade, så att internet inte skulle vara ett krav. Man skulle kunna försöka ordna donatorer att skänka utrustningen och betala en person att rigga den i någon lokal i byn det gäller. Jag vet inte, ni hajar; hitta nya alternativa sätt för barn att lära sig ha en röst i omvärlden, och lära sig att de har ett värde som är lika stort som alla andras.

Söndagseftermiddag och jag måste studera nu.

DAGENS INSPIRATION:

Det finns andra liv, det finns andra sätt att leva och det finns massor av möjligheter.

→Idag fikade vi med Jiske. Hon är en dos av inspiration, tror nästan jag ser lite kär ut när hon pratar med mig. Den här tjejen är i min ålder, och jag nämnde tidigare med anledning att hon har hus i Brasilien med sin kille. Hon berättar om livet där. De har liksom en usel atenn-TV med två kanaler, för vad ska de sitta inne och se på TV för, när de kan sitta utomhus i sin soffa och plocka färsk frukt ifrån träd? När de kan gå några meter och prata med en granne eller bjuda över lite vänner istället? Hon berättar om fester där alla sjunger och grillar och skrattar och det är så varmt i hjärtat, hela hon utstrålar det när hon berättar och låter blicken försvinna bort.

Jag avundas det enormt. Just att prata med någon som inte räds att ta sig precis dit hon vill, som talar om att öppna ett hostel i en liten kuststad och forma sitt liv så. Det är bara så läckert att höra det från en person som har växt upp i ett land som Nederländerna.

Det kliar inte i mina fingrar. Det kliar i hela min kropp. Jag vill börja mitt nya liv nu. Det har jag väl gjort, Universitetet här är ett trappsteg. Ett extremt relevant sådant. Jag menar inte att jag vill allt det hon berättar. Jag vet bara att jag inte är hemma här i den här kulturen.

Det är här jag har formats. Det är här jag har lärt mig 'lagom' - vet ni att utbytesstudenter skrattar när jag berättar om det begreppet? Och att idag på seminariet så tyckte min lärare (som har bott i latinamerika under en lång period) att vi var helt löjligt lugna och resonliga här, om man jämför med många andra platser där diskussionen hade varit eldig och aktiv.

Skulle jag få för mig att nynna en trudelutt på öppen gata skulle folk tycka att jag var knäpp. Varför? Jag menar inte att jag ska åma mig och skrika och vara högljudd och jobbig, men att bara uttrycka sig och vara och känna och explodera lite, jag tror att det skulle passa mig att få göra det. Folk kan kolla konstigt på mig bara om jag ler stort för mig själv - till synes utan anledning .Jag vågar inte sjunga när någon drar fram en gitarr - istället blir jag tyst och nervös för att jag räds att folk inte ska tycka att jag är tillräckligt duktig. I Malaysia ville de att jag skulle sjunga på ett bröllop, jag blåvägrade. Jag ångrar det ända in i märgen idag. De sa själva att det spelar ingen roll vad jag sjunger eller hur jag sjunger, det var gesten, att sjunga för brudparet som var det relevanta.

Och; en bekant på campus försöker alltid dansa med mig. Jag blir urgenerad. Säger att jag inte vill dansa med folk som verkligen dansar. För tro mig, han bara KÖR allt han har och bryr sig inte om vad någon tycker och han har vääärldens leende på läpparna när han gör det. Men jag vågar alltså inte dansa med honom för att då kommer väl folk kolla snett på oss? Det är ju skrattretande!

Jag, och jag menar på att detta är ett skandinaviskt/europeiskt fenomen, är hämmad. HÄMMAD! Jag vill våga vara som de som bjuder på sig själva. De verkar ha roligare.

Och jag vet att jag har det i mig. Tänker tillbaks på resan till Grekland 2009. Då var det minsann jag som dansade på baren, på dansgolvsborden, ute på torg. Helt vilt var det. Och jag var så sjukt glad och brydde mig så sjukt lite om vad folk hade för åsikter om mitt beteende.

Visst är meningen med livet att ha roligt medan man lever det?
Annars har jag missuppfattat någonting.




Jistanes. Om två veckor här nere har den här effekten på mig, så är det bara att se fram emot vad de kommande tre åren kommer att ha med sig. Dags att leva ut.

'I v Paint'

Får ni också den där känslan ibland?
Ni sitter och grubblar eller ibland inte grubblar alls, men så plötsligt, kommer den fallandes. Tanken, att shit.. jag vet ingenting.

Livet. Jag vet ingenting. Och vad är det egentligen vi behöver kunna? Känna? Vara?
Man har ju erfarenheter, och att ha dem är ju förstås att veta. Att veta hur saker känns. Att veta hur de ser ut. Och det förbereder oss för att klara livstidens olika glädjeämnen, utmaningar, svårigheter.

Att man har en plats på jorden som är så särskild, är det någonting man säger när man urskuldrar sig "jag vet att jag har det bra", eller säger man det för att man känner det och förstår det och kan sprudla runt i eurofi för att man med den egna viljan kan ta sig vart som helst?

Plattform.
Om man säger att den här platsen vi har är vår egna plattform så låter det så himla business, arbetsmässigt. Men sen är det också så att här lever vi för att jobba, även om vi trivs med yrke eller karriär så är det ändå så"meningsfullt or not" faktorn som tickar i alla fall mitt huvud.

Så vad vet jag?
Jag vet kanske vad jag vill, men bara kanske, för all osäkerhet i mig har gjort att jag tvivlar på min egna magkänsla och intuition.

Under min uppväxt har jag ofta känt mig äldre än jag varit, och jag har ofta fått höra att jag upplevts som mogen. Samtidigt är jag inte bekväm med tanken om att växa upp, bli självständig. Kanske för att jag kopplar det till ensamhet. Jag ser människor som växer upp och tappar vänner, tappar det extra. Människor som förvisso träffar sina nära och kära, men ändå inte mer än över middagar och särskilda aktiviteter.

De sitter inte ner med varsin kopp te och skvallrar om saker som egentligen inte bör skvallras om. De sitter inte uppe en hel natt med varandra och håller hand eller ser på en löjlig Tv-serie. De ältar inte längre i brustna hjärtan och de berättar inte alltid vad de egentligen tänker - det är så jag resonerar när jag tänker på folk som väljer att ge sig själv epiteten "vuxen". Vilket till stor del beror på att jag har hört historier om personer som ju var så himla spralliga som yngre, men sedan nånstans på vägen tappades det. Jag har hört så många historier om misslyckade äktenskap och olyckliga barn och ont om pengar och uttråkning och livskriser. Och så får jag för mig att där har vi normen. Ungefär som att någonting skulle ta över mig och ändra min personlighet bara för att jag växer upp.

Det som bromsar mig mest är mina egna förutfattade meningar och det gäller många aspekter i livet. Nya skolan, platser, stilar, killar. Tänk om varje ögonblick var ett där man tänkte precis som när man ska äta någonting man aldrig ätit förut - det är vad det är och ingenting annat. Det är inte vad man tycker eller vad man tror, en smak är en smak. På samma sätt är en människa man möter helt enkelt den människa man möter, inte den man redan bestämt sig för att denne ska vara. En ärta är och förbli en ärta, helt enkelt.

En förutfattad mening kan vara rätt men då agerar den väl mest lyckosam...

Asså ni lär väl inte ha läst så här långt ännu.
Förstår ni where I'm getting at?

Är summan av allt detta att jag helt enkelt är rädd för att växa upp och behöva stå själv, eller finns någon slags djupare insikt? Jag önskar det sistnämnda givetvis för det låter ju mycket coolare.

Jag är glad. Men snackar vi erfarenhet så blir jag frusterad. Jag får aldrig veta hur jag hade varit om det inte varit för saker som har funnits omkring och inuti mig, och det är ändå en ganska svindlande tanke, att man hade kunnat vara mer än man drömmer om, men hindrena som finns är ändå verkliga. Vore världen så falsk som den ibland kan kännas, så skulle jag kunna slå hål och gå igenom det svåra, för det skulle bara vara den där illusionen. Men det är ju så mycket som är helt äkta.

Så fick jag frågan här om dagen, vad är meningen med livet då?
Glädje och kärlek svarade jag.

Och det är ju enkelt med mina förutsättningar; Är jag glad får jag kärlek, får jag kärlek är jag glad. Ändå så vågar jag inte ta steg för att få kärlek, för att jag är rädd att förlora.

Trodde faktiskt att jag skulle bli urtuff av att resa runt i världen. Men en resa är ingen mirakelkur. Vart man än reser, så är det hem för någon, och finns hem så finns närheten till att allting är vad man gör det till. Man är sig själv även när man sitter i en longtail i Thailand och noterar att det läcker in vatten i botten av båten, och man är sig själv när man ligger ensam i ett rum i ett longhouse vid djungeln och undrar om det inte var en orm som just ringlade förbi utan för myggnätet. Man är sig själv men man bygger på sig själv, och känslan är en som är annorlunda. Det är läckert.

Kärleken till vissa saker är så gränslös tycks det. Fast man bara har känt vissa saker senare år av sina 22, så tror man sig veta att de alltid kommer finnas där, bara lite, eller mer än så. Man är så övertygad, och det tycker jag är vackert.

Det kanske är sådant vi vet. När någonting är så starkt som kärlek, älska, längtan, då vet vi. Vi vet plötsligt någonting om oss själva, vi öppnar oss för att veta mer om andra. Och vi lär oss om livet för att vi ser oss om och kan dra de där parallelerna, vi förstår.

..inte vet jag.

Friends!
Ni är så jävla awesome!

älskarerälskarerälskarerälskarer!

Fast jag var helt körd igår och hade ont på så många ställen så skrattade jag som en idiot med mina vänner när vi tappert försökte känna oss belevade vid Kulturfestivlens dansscen. Skrattet var dock inte riktad mot dansarna, inte ens jag är så ondskefull på allmän plats, men det var liksom annat som urspårade.

Jag finner förresten dans ganska svårbegripligt, jag kan verkligen tycka att själva rörelserna, rytmerna och allt det fysiska är urläckert och imponerande. Men att det på något sätt ska uttrycka känslor eller budskap, det fattar jag aldrig.

Jag bara tänker "jag kan också räcka upp händerna mot himlen sådär" och det är ju så att säga hemskt tarftligt utav mig. Det jag ser är helt enkelt det folk gör med sina kroppar. Det var någon dans som hette "saw the white buffalo dancing" med helt hysterisk musik och tre personer som, i mina lite outvecklade ögon, spasmade. Förstå vad otacksamt att ta med mig på föreställningar. Jag är likadan med teater. Sitter oftast och tänker "jahapp, men det där är ju inte på riktigt" vilket är relativt bisarrt med tanke på att jag kan kolla på film och inte reagerar likadant då, fast jag obviously hajar att det är fejk.

Känt mig riktig bitchig de senaste dagarna.
Ni vet, när man biter ihop för att inte vara direkt otrevlig mot människor som förmodligen inte förtjänar det egentligen. Vet inte exakt vad detta beror på.

Sensmoralen; håll ett säkerhetsavstånd om ni tänker driva gäck med mig.

HAHA. driva gäck. blev genast på bättre humör nu.
Stabilt!

Jag älskar kvällsdimman för att den är trollsk. Vill gå ur ur bilen eller bussen eller vadän det är för färdmedel jag oftast sitter i när jag kikar ut på ängar med daggsmidda grästoppar, och jag vill dra in några extra andetag av den där särskilt friska och svala luften som man omges utav. Jag leker med tanken att ta inte hindras av fuktkänsliga skor och vandra ända in, eller kanske låta fötterna leta sig barfota fram på mark som känns mer orörd för att jag inte kan se den tydligt.

Och det är så enkelt att få känna någonting annorlunda, man kan göra annorlunda genom att intressera sig för det som bara finns där. En dimmig äng, en len mule från ett djur med snälla ögon, en stund ensam på en sten i skogskanten. Att sitta och dofta, lyssna, känna, smaka. Att bara bry sig om det som finns där. Inte det som kommer sen eller det vi vill ändra på.

Att faktiskt bara existera och inte överanalysera existerandet.

För att jag vill att livet ska vara enkelt.
Det ska kunna vara det. Det ska inte behövas så ofantliga mängder mental stimulering för lyckan, den torde ligga oss närmast, närmre än om vi haft dess hand i vår om så vore möjligt.

Vi får inte underskatta det som inte är komplicerat.. vi behöver uppskatta det.

Om ni är så att ni blir lite obekväma av att jag i detta fall vräker ur mig vad jag känner så här på internet så är det fullt soft att bara tänka att alla tänker men alla säger inte och jag tänker säga. hänger ni med?

Jag är väldigt känslosam idag.

Jag bara

blev så ledsen när en kund som är efterbliven nästan börjar gråta för att vi har sålt en leksaksbil han såg tidigare och kom tillbaks för att köpa. Han står framför mig så uppenbart, uppriktigt ledsen men han försöker ändå vara positiv för sådan är han. "Det finns ju fler lastbilar" säger han som för att övertyga sig själv och medan jag håller med och ler så tåras också mina ögon.

och när en kund är så svag och gammal att hela hon skakar såpass att hon precis orkar lyfta sina armar så att hon kan vila dem på disken medan hon packar fram portmonän för att ta fram ett par mynt till kassen.

ledsen för varje gång jag har vänt på mitt huvud och kanske lagt en dömande kommentar om någon som passerat, eller någon som är avvikande, för att det roar mig. För att ibland tänker man inte.

ledsen för att jag får höra om en person som har tappat sin förmåga att tala samt blivit förlamad i delar utav kroppen efter en olycka och då blev lämnad.

och igår sköts en person i min ålder. Jag vet inte varför, vad han kom ifrån, ingen aning. Det är ju så. Men det jag vet är hur det känns när någon försvinner, och det är ett litet moln om mig, det tunnas ut och lämnar stora solfläckar för mig att ligga i och bli alldeles varm och go ett tag, sedan tjocknar det. igen och igen.

Att åldras, att förlora, att vara fången, att känna kärlek
Fan jag vill egentligen bara vara kär och resa runt och titta på vackra platser och snurra runt som en tolvåring runt en klätterställning, det är exakt så livet torde kännas, sådär frestande och kravlöst.

Jag känner att jag har så mycket att ge för de som fattar att tar man så ger man tillbaks.
Hur ska man motivera sig själv till studier, karriär, det som innebär att man får pengar så att man inte måste bo på gatan, när man genuint inte begriper sig på att livet handlar om att jobba större delen och att den totala friheten är bunden till att söka om ledighet fem veckor om året?

Javisst, självklart, det finns alltid andra vägar om man nu råkar vara sådär exeptionellt begåvad, lyckosam, driven, energisk, smart. Men fuck, jag kommer ju göra det som jag tror gör mig gladast och då vet jag verkligen inte vart in i helsike jag kan tänkas hamna och hur jag ska få in en enda slant.

ska någon någonstans ge mig pengar för att jag vaddå - bryr mig om andra människor och vill hjälpa men samtidigt inte har betyg nog för någon juridisk, psykologisk eller medicinsk praktisk utbildning? Vad ska jag göra då, sitta och titta på folk och bara förklara för dem att jag verkligen beklagar att de råkades födas in i orättvisa?

SORRY, jag kan inte hjälpa dig, det blir 2000kr så att jag kan spara till min Brasilien-resa.

riiight.
Så himla awesome att jag har världens alla förutsättningar men bara är så FANTASTISKT vilse ibland och bär omkring på en romantisk syn om livet där jag bara glider runt.

Knack, knack, vakna.

Ungefär så.
Snart måste jag förändra någonting.

Man får lite småslag utav livskristendenser när man inser att det var tre år sedan man själv tog studenten och man fortfarande inte faktiskt genuint känner att man har nån jävla aning om vart man ska ta vägen.

eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh.

Är i ett fundersamt mode idag, och eftersom att jag är totalt genomskinlig och aldrig lyckas dölja någonting så märks detta utåt. Det är liksom bara så ibland att jag, utan att bli ledsen eller hysterisk eller så, bara tänker över hur otroligt jävla bisarr världen är. Jag får inte saker att gå ihop. Jag observerar, känner mig som om jag vore ett litet barn igen.

Tänker hela tiden att jag nog förstår bättre sedan. Men så har jag ju alltid tänkt, och när är detta "sedan"? Jag tror att det är just nu. I gången mellan ungdom och vuxen. Här står jag och tänker att det fortfarande inte går att begripa hur vi får allting att gå runt när det väl gör det, och varför så stora platser på jorden inte verkar få nånting att gå ihop, och hur vi slaviskt refererar till olika gudar och lever efter deras krav fastän vi inte vet egentligen.

Ser på hyckleri och korrumption och tänker att vafan, varför låtsas vi för? Vi är väl lite omoraliska. Kan man inte bygga en värld på öppen omoral istället för förtryckta känslor?

Och pengar, det återstående skämtet, men jag hör ingen som skrattar, och idag dog visst ännu fler i svält.

Att vi helt onaturligt kan färdas i luften men ändå inte blir som trollbundna varje gång vi ser molntoppar bli överrumplade av ljus genom ett flygplansfönster.

Att vi ser in i varandras ögon men ändå klarar av att ljuga. Att vi ser en produkt men inte allt barnarbete och miljöplågeriet bakom, för om vi måste se oss själva i ögonen så gör vi bara om det; ljuger.

Vi kan äta kött från slakterier där djuren har plågats, och ändå rycka lodrätt på mungiporna och säga "jag bryr mig inte om djur, ett djur är bara ett djur, och vi har olika värden". Ungefär som att våran uppfattning av just värden rättfärdigar att plåga varelser som vi när oss på, och ändå känna oss lite bättre. Vi själva plågar inte men vi betalar de som gör det. Av någon anledning ändrar de aldrig på sig självmant i dessa verksamheter, men prioriterat för oss är att få hem ett fryspack med köttbullar.

En av de mest populära varorna som finns är små papersrullar med giftig rök i - vi betalar för dem med pengar som vi måste lägga ned liv på att jobba ihop vare sig vi trivs på jobbet eller inte.

Och hur, hur är det möjligt att det finns så kopiösa mängder industrier men så lite fabriker som ligger för blotta ögat? Vart gömmer sig världens alla massproduktioner, hur kommer det sig att det finns så mycket prylar?

Hur kan en dator förstå någonting? Vadfan ÄR en kod egentligen?

Varför dömer man någon någonsin? Är det tvärtom man sa tänka - varför tar vi ens illa upp för att vi är av olika åsikter, varför bryr man sig om att någon tycker annorlunda än en själv?

Hur är det möjligt att vi idoliserar en liten grupp personer i södra USA så mycket för att de spelar i filmer? Varför sitter bokstavligen miljoner människor uppe för att se en gala på TV där de håller trista tacktal och får statyer?

Varför kan jag inte namnet på en enda känd Indisk eller Kinesisk person, när de är växande majoritet på planeten, men jag tycker ändå att de ändå ska ha lite koll på lilla Sverige?

Varför är det fortfarande så att kvinnor behandlas som hundskit i så många hem världen över; varifrån kommer ondskan i den enskilda människan som misshandlar och förtrycker och tror sig äga?

Vill vi äga allt själva, när vi har allting tillsammans, och hade kunnat dela. Jag avskyr när jag får "kommunist" och "flummare" slängt i mitt ansikte när jag bara önskar att vi helt logiskt bara ska leva mer tillsammans.

Man kan inte rent krasst säga "Världen är orättvis" och rycka på axlarna när man sitter på en uteservering med en kall öl och har tiden att prata om vardagen med sina vänner. Man är inte ensam, inte kall, inte fattig, inte rädd; man är inte heller skyldig att tynga ned sig för attt andra är det. Man kan vara glad själv men hjälpa de som inte kan vara det. OCH HUR GÖR MAN DET EGENTLIGEN? 

Men det känns så himla enkelt ibland också.
För en låt på radion kan nöta smilgropar, en person kan få hela insidan att dansa, en vy kan göra hjärtat rofyllt och ge mig gåshud av behag, skratt får låta hur fult det vill för ett skratt är vad det är.

Och det är vi också. Vi är det vi är.
fattar inte hur ohyggligt många intressen det finns som jag inte begriper mig på själv, fattar inte hur vi ägnar så många dagar av livet till datorer och chip i olika manicker.

nej, jag förstår inte.
Min ursäkt genom livet, när jag ska förklara min förvirring och mina tystlåtna stunder, får bli denna:

JAG FÖRSTÅR INTE.
Jag både älskar och avskyr och detta är i regel mycket svårkombinerat.

Jag tänker att vissa personer kanske inte bara förstår.
Och för oförståelse är det svårt att döma, vi väljer inte alltid hur vi upplever saker. Vi har ju formats utifrån, vi ser inte alltid hela vägen in.

Jag tänker, att om de däremot förstår, är de då onda för hur de agerar,
eller är det bara jag som inte förstår dem?

Ny header, från hostelet i Dublin.
Det ser kanske lite ut som att jag är man om ni väljer att fokusera på hur byxorna viker sig. Men ni skulle väl ALDRIG tänka i de banorna ändå, mina kyska vänner.

Dårerealltsådagsför fjärde heldagen i rad på jobbet om inte så fasligt många timmar. Har stillat mina tankar med musik, foton, tv och självfallet min nya favoritgrej i denna värld: mintglass från Carte d'or.

Only the young

Visomsord of the day: det är okej att inte vara tillräcklig. flytta bara ribban.

"Släng all reson i världen på mig, men tro inte att det är den som står stadigt när allt börjar falla. Mina tankar är alla kantnötta. Men sålänge känslor har övertaget kan tankar gå i bitar bäst de vill."

Idag på jobbet berättade min workpal' in crime om en ståuppkomiker som hade fått orden "go suck a bag of dicks" ropade efter sig i trafiken. Då undrade han hur detta skulle ske rent praktiskt, skulle man suga själva påsen eller each dick individually?

Det är frågor utav det här slaget som med tröga lattehjärnor diskuteras framåt slutet utav en arbetsdag som egentligen inte är lång utan snarare bara inte särskilt upptagen.

Meen detta var inte alls det som skulle stå skrivet egentligen. Hoppas inte att ni är pryda i alla fall, konstanteras kan att jag inte är det. Var på humöret att skriva vackert om världens ämne; kärlek (fast man kanske kan suck a bag of dicks kärleksfullt också, men det är nog inte värt att diskutera). Eftersom att jag i min närhet har både nykära och bara allmänt superkära vänner, och eftersom att jag ramlar in på inlägg om ämnet på var och varannan genomögnade blogg så blir jag påmind om detta ständigt aktuella ämne ofta.

Vad vill vi ha ut av kärlek?
Jag klurar på vad jag tycker är bäst med det. Och nu snackar jag inte om känslor för vänner, jag snackar amorösa känslostormar här. Att se en person och antingen vilja bli halvt ihjälkramad och vilja höra varenda liten meningslös detalj om personens vardag utan att känna sig det minsta uttråkad. Ett utbrett leende i ens riktning sätter igång små sprätt av glädjetjut i bröstkorgen, och en komplimang kan kännas så ända in i magen att minnesbanken blir överfull av alla kopior av just det ögonblicket som läggs på lager.

En hand i min och inga bekymmer vill existera.
Där är den, tryggheten.

Jag totalnär mig på trygghet. När jag känner mig helt trygg så får jag också fokusera på nuet, och det gör kärleken desto enklare, starkare. Och för att kunna känna tryggheten måste jag lita på en person. Och att lita på någon är svårare än att älska.

Perfekt kärlek har alltså några absolut nödvändiga ingredienser i min värld. Trygghet, tillit och att rätt och slätt älska en annan.

Speaking of sucking bags of dick, that is.
Imorgon diskuterar vi någonting annat spännande, I'm sure of it.