.

Ibland när jag slår mig ned för att skriva så blir det så att jag helt enkelt drar igång tankar som inte fanns där stunden innan. Jag letar efter ett ord, en lämplig formulering, och jag drar i trådar så långtifrån att jag får med mig minnen eller känslor som jag trodde skulle hållas utanför denna gång.

Eller så byter spotify musik. Hände precis just nu. Beyonce blev Mobys in My heart, och chill byttes ut mot rysningar kring ryggraden för att jag förknippar pianostegringen i början med någonting oidentifierbart.

Det är en aldrig riktigt fulländad balans, detta. Jag vill ju någonting. Hela jag vill uttrycka hela världen som jag vet den, tilll alla som hör. Oberoendes vart jag är så vill jag stundtals vara någon annanstans, söker efter det där stället där vi begriper oss på varandra och det som omger oss.

För att jag mår inte dåligt i mig själv. Men jag blir ofts ledsen och jag blir orolig. Över de enklaste sakerna.

Någon fnittar lite bakom ryggen på en som är handikappad. En annan förklarar att man inte egentligen har tid att bry sig om att källsortera. för att det finns viktigare saker. Jag läser i en artikel om orättvisan. Någon talar nonchalant om ett självmord. Jag ser bild på ett barn som är hemlöst. Jag hör om någon som har cancer och måste berätta det för sin familj.

Man hade lika gärna kunna slå mig i magen. Be mig hacka lök. Det kan komma en tår och det kan till och med komma två.

Kanske ser de som säger vissa kommentarer inte hur livet kan se ut från den andra vinkeln. Kanske var de, just då formade sina ord, enkelriktade. Vem är inte det ibland? Det är klart att jag är det också. Och kanske kan jag inte tänka hela tiden på att vissa är fattiga och vissa är sjuka och jag är rik och jag slipper vara en slöjbeklädd hemmafru som längtar bort och jag måste väl inte alltid tänka på det som är relvant och -

och kanske så måste jag inte trött ut mitt hjärta. Slitage i mina tankar.

Blir ni inte också rädda, oroliga?
Tänker ni inte: Varför skulle det där inte hända just mig? Vad gör mig just så speciell? Jag kan också få cancer. Och varför föddes jag just här i det här landet, borde jag inte göra det bästa utav det? Hur?

Hur lever man?
Glad är jag, trivs det gör jag. Men hela tiden inombords så hackar det och nöter och jag funderar på hur någon så fylld av så mycket på en och samma gång egentligen tror att livet levs lyckligast med något så banalt som kärlek.

Jag är Annika. Jag är jag. Har nästan alltid varit det, förutom den där lilla perioden där man knappt förstår hur man går rakt för att man är så förvirrad. Då var jag kanske inte hundra med mig själv och jag visste inte att jag kunde bli den jag är idag. Nu är jag här i livet och vet ni, jag hört talas om att jag räknas som vuxen nu.

"Vad ska du bli när du är stor?"
Fråga mig för 15 år sedan. Veterinär. Jag var så snabb att svara då. Fråga mig idag. Öh jag vet inte asså nåt som såhära hjälper för jag tycker världen är så orättvis men egentligen är ju klimatet viktigast, jag kanske borde ha pluggat det fastöh. Nej men jag ska väl jobba på FN eller? Det låter kanonbra.

Fast det sköna med framtiden är väl att den kommer sen.
godnatt. Vet absolut inte vad det var jag hade tänkt skriva ifrån början.