.

När man är otrygg eller känner sig obetydlig i den här världen så kan man dra prallellen att man känner sig som "en liten flicka/pojke igen". Kanske förstår ni vad jag menar. Och det insuerar väl att man var så försiktig och skör som liten.

Men.. Det är bara det att jag var en orädd, tuff, aktiv, stark unge. Jag var inte rädd för att försöka klättra upp i de högsta träden, stod emot mycket grupptryck, hade bestämda åsikter, var utomhus konstant. Det bästa som fanns var somrarna på västkusten för där kunde jag klättra omkring bäst jag ville. Och även om jag alltid varit rädd mörkret, så var mina rädslor begränsade till just det. Jag var väl ingen superunge, gnällde som en tok om jag var uttråkad eller om jag slog mig och jag drev säkert minst ett par lärare till vansinne ibland. Men allt som allt var jag bara så förbaskat energisk, aktiv och glad.

Och jag vet, jag vet. Det var så mycket man inte visste då, så det är logiskt att man inte gick runt och var rädd för labila människor, klimatförändringar, att bli överfallen.

Jag bara önskar att jag var sådär tuff. Vet ni, det känns faktiskt ibland som att jag inte vet vad jag ska göra med den här kroppen. När jag står på ett gym känner jag mig helt handfallen. Jag kan knappt cykla rakt. Och när jag är ute i naturen och ser ett sånt där perfekt träd så vet jag inte längre vilken fot som ska placeras vart om jag vill ta mig upp om det skulle vara så att någon bad mig.

Förr brukade jag självsäkert röra mig framåt.
Nu tar jag ett steg, tänker, tar ett till. Sedan analyserar jag steget jag just tog.
Visst har jag faktiskt klättrat upp för ett berg och hoppat över fallna träd i regnskogen, men det var inte utan ansträngning och det skedde med en viss eftertänksamhet.

Vad hände på vägen egentligen?
Varför kan jag inte göra någonting utan att tänka på vad jag gör eller hur det känns efter?