.

2009.

Jag har äntligen överfört bilderna från hemmadatorn till denna. Nu efter en trevlig stund på en förfest så sitter jag i lägenheten och kikar tillbaks. Det är inte helt fritt från lite vemod, eftersom att jag bläddrar igenom år som har inneburit otroliga skiftningar.

På sätt och vis saknar jag vissa perioder otroligt, det slår till då och då. Jag saknar de relationer som idag har tagits ifrån mig på olika sätt. Vissa har rekonstruerats, men det finns de som inte tycks eller som aldrig kan komma tillbaks till mig. Och det känns som att jag har förlorat i ett spel jag spelade när jag var ung, det som handlade om att vi aldrig skulle skiljas. Drömmen om relationer som är livslånga, tål alla hinder, ända sedan den stund man delade ut kompishalsband så fanns någon slags illusion och tanke om att människor helt enkelt kommer in i ens liv och sedan så stannar de där. Åtminstone så att man en dag i framtiden kan lyfta på sin lur och höra hur det är.

Det är ju lögn, det jag skrev. Ni vet det väl också. Måhända att jag har haft en romantisk bild i mitt huvud om hur det fungerar. Men jag har vetat egentligen. Alltid betyder inte alltid. Aldrig betyder inte aldrig. Och precis som jag just ljög för er eftersom att jag så gärna hade velat ljuga trovärdigt för mig själv för att det låter så fint, så kan människor ljuga för mig. Och som det har ljugits. Inte av ondo utan snarare en välmening. Varenda gång har det blivit en sådan chock när det har kommit fram vad som ligger undan ytan.

Jag vill inte ha fler chocker nu. Jag har börjat bli så trubbig i bröstkorgen utav det.

Jag har lärt mig att om man inte lever i nuet så slänger man någonting som inte är förnybart. Men hur lever man i nuet när man vet att den där ohämmade öppenheten inte så sällan kan skapa något som kan komma att göra otroligt ont? Hur fokuserar man tankarna på det faktum att det ändå varit värt det?

När man tror att man har gjort sitt bästa men ändå förlorar i slutändan.