.

Har ni någonsin upplevt en absolut tystnad?
Den inombords. Där ni inte undrar så mycket, eller känner så mycket, utav det som varit förut. Där ni inte sitter och kastar om föreställningar om framtiden tills ni inte minns vad det var ni försökte intala er ifrån början.

Jag slungas tillbaks ibland.
Det var kanske höstlöven och den lite ständigt våta asfalten som påminde. Fast, det hade kunnat vara vad som helst. För vissa saker blir allt ett tag. Vissa känslor blir hela existensen, i princip, under perioder. Man skulle kunna kalla det dumstridigt - att ta med sig mer än den berömda lärdomen, erfarenheten. Att istället låta sig infiltreras av vad som har passerat.

Jag är här i min lägenhet men egentligen går jag på en asfalterad väg, det regnar, och paraplyet är för litet. Jag har precis insett att jag har förlorat. Jag håller ett grepp om ingenting längre. Det finns, precis som vanligt under hösten, ett tak av stjärnor som jag brukade älska att kika upp på när dagen var för mörk. Men jag ser inte det. Jag lyssnar på midnight skies vid ett senare tillfälle.

Det finns ingen substans i hopp, när det inte finns någonting att hoppas på längre. Det behövde aldrig lämna mig, jag sa upp det innan det hann dit.