.

'I v Paint'

Får ni också den där känslan ibland?
Ni sitter och grubblar eller ibland inte grubblar alls, men så plötsligt, kommer den fallandes. Tanken, att shit.. jag vet ingenting.

Livet. Jag vet ingenting. Och vad är det egentligen vi behöver kunna? Känna? Vara?
Man har ju erfarenheter, och att ha dem är ju förstås att veta. Att veta hur saker känns. Att veta hur de ser ut. Och det förbereder oss för att klara livstidens olika glädjeämnen, utmaningar, svårigheter.

Att man har en plats på jorden som är så särskild, är det någonting man säger när man urskuldrar sig "jag vet att jag har det bra", eller säger man det för att man känner det och förstår det och kan sprudla runt i eurofi för att man med den egna viljan kan ta sig vart som helst?

Plattform.
Om man säger att den här platsen vi har är vår egna plattform så låter det så himla business, arbetsmässigt. Men sen är det också så att här lever vi för att jobba, även om vi trivs med yrke eller karriär så är det ändå så"meningsfullt or not" faktorn som tickar i alla fall mitt huvud.

Så vad vet jag?
Jag vet kanske vad jag vill, men bara kanske, för all osäkerhet i mig har gjort att jag tvivlar på min egna magkänsla och intuition.

Under min uppväxt har jag ofta känt mig äldre än jag varit, och jag har ofta fått höra att jag upplevts som mogen. Samtidigt är jag inte bekväm med tanken om att växa upp, bli självständig. Kanske för att jag kopplar det till ensamhet. Jag ser människor som växer upp och tappar vänner, tappar det extra. Människor som förvisso träffar sina nära och kära, men ändå inte mer än över middagar och särskilda aktiviteter.

De sitter inte ner med varsin kopp te och skvallrar om saker som egentligen inte bör skvallras om. De sitter inte uppe en hel natt med varandra och håller hand eller ser på en löjlig Tv-serie. De ältar inte längre i brustna hjärtan och de berättar inte alltid vad de egentligen tänker - det är så jag resonerar när jag tänker på folk som väljer att ge sig själv epiteten "vuxen". Vilket till stor del beror på att jag har hört historier om personer som ju var så himla spralliga som yngre, men sedan nånstans på vägen tappades det. Jag har hört så många historier om misslyckade äktenskap och olyckliga barn och ont om pengar och uttråkning och livskriser. Och så får jag för mig att där har vi normen. Ungefär som att någonting skulle ta över mig och ändra min personlighet bara för att jag växer upp.

Det som bromsar mig mest är mina egna förutfattade meningar och det gäller många aspekter i livet. Nya skolan, platser, stilar, killar. Tänk om varje ögonblick var ett där man tänkte precis som när man ska äta någonting man aldrig ätit förut - det är vad det är och ingenting annat. Det är inte vad man tycker eller vad man tror, en smak är en smak. På samma sätt är en människa man möter helt enkelt den människa man möter, inte den man redan bestämt sig för att denne ska vara. En ärta är och förbli en ärta, helt enkelt.

En förutfattad mening kan vara rätt men då agerar den väl mest lyckosam...

Asså ni lär väl inte ha läst så här långt ännu.
Förstår ni where I'm getting at?

Är summan av allt detta att jag helt enkelt är rädd för att växa upp och behöva stå själv, eller finns någon slags djupare insikt? Jag önskar det sistnämnda givetvis för det låter ju mycket coolare.

Jag är glad. Men snackar vi erfarenhet så blir jag frusterad. Jag får aldrig veta hur jag hade varit om det inte varit för saker som har funnits omkring och inuti mig, och det är ändå en ganska svindlande tanke, att man hade kunnat vara mer än man drömmer om, men hindrena som finns är ändå verkliga. Vore världen så falsk som den ibland kan kännas, så skulle jag kunna slå hål och gå igenom det svåra, för det skulle bara vara den där illusionen. Men det är ju så mycket som är helt äkta.

Så fick jag frågan här om dagen, vad är meningen med livet då?
Glädje och kärlek svarade jag.

Och det är ju enkelt med mina förutsättningar; Är jag glad får jag kärlek, får jag kärlek är jag glad. Ändå så vågar jag inte ta steg för att få kärlek, för att jag är rädd att förlora.

Trodde faktiskt att jag skulle bli urtuff av att resa runt i världen. Men en resa är ingen mirakelkur. Vart man än reser, så är det hem för någon, och finns hem så finns närheten till att allting är vad man gör det till. Man är sig själv även när man sitter i en longtail i Thailand och noterar att det läcker in vatten i botten av båten, och man är sig själv när man ligger ensam i ett rum i ett longhouse vid djungeln och undrar om det inte var en orm som just ringlade förbi utan för myggnätet. Man är sig själv men man bygger på sig själv, och känslan är en som är annorlunda. Det är läckert.

Kärleken till vissa saker är så gränslös tycks det. Fast man bara har känt vissa saker senare år av sina 22, så tror man sig veta att de alltid kommer finnas där, bara lite, eller mer än så. Man är så övertygad, och det tycker jag är vackert.

Det kanske är sådant vi vet. När någonting är så starkt som kärlek, älska, längtan, då vet vi. Vi vet plötsligt någonting om oss själva, vi öppnar oss för att veta mer om andra. Och vi lär oss om livet för att vi ser oss om och kan dra de där parallelerna, vi förstår.

..inte vet jag.