.

Är i ett fundersamt mode idag, och eftersom att jag är totalt genomskinlig och aldrig lyckas dölja någonting så märks detta utåt. Det är liksom bara så ibland att jag, utan att bli ledsen eller hysterisk eller så, bara tänker över hur otroligt jävla bisarr världen är. Jag får inte saker att gå ihop. Jag observerar, känner mig som om jag vore ett litet barn igen.

Tänker hela tiden att jag nog förstår bättre sedan. Men så har jag ju alltid tänkt, och när är detta "sedan"? Jag tror att det är just nu. I gången mellan ungdom och vuxen. Här står jag och tänker att det fortfarande inte går att begripa hur vi får allting att gå runt när det väl gör det, och varför så stora platser på jorden inte verkar få nånting att gå ihop, och hur vi slaviskt refererar till olika gudar och lever efter deras krav fastän vi inte vet egentligen.

Ser på hyckleri och korrumption och tänker att vafan, varför låtsas vi för? Vi är väl lite omoraliska. Kan man inte bygga en värld på öppen omoral istället för förtryckta känslor?

Och pengar, det återstående skämtet, men jag hör ingen som skrattar, och idag dog visst ännu fler i svält.

Att vi helt onaturligt kan färdas i luften men ändå inte blir som trollbundna varje gång vi ser molntoppar bli överrumplade av ljus genom ett flygplansfönster.

Att vi ser in i varandras ögon men ändå klarar av att ljuga. Att vi ser en produkt men inte allt barnarbete och miljöplågeriet bakom, för om vi måste se oss själva i ögonen så gör vi bara om det; ljuger.

Vi kan äta kött från slakterier där djuren har plågats, och ändå rycka lodrätt på mungiporna och säga "jag bryr mig inte om djur, ett djur är bara ett djur, och vi har olika värden". Ungefär som att våran uppfattning av just värden rättfärdigar att plåga varelser som vi när oss på, och ändå känna oss lite bättre. Vi själva plågar inte men vi betalar de som gör det. Av någon anledning ändrar de aldrig på sig självmant i dessa verksamheter, men prioriterat för oss är att få hem ett fryspack med köttbullar.

En av de mest populära varorna som finns är små papersrullar med giftig rök i - vi betalar för dem med pengar som vi måste lägga ned liv på att jobba ihop vare sig vi trivs på jobbet eller inte.

Och hur, hur är det möjligt att det finns så kopiösa mängder industrier men så lite fabriker som ligger för blotta ögat? Vart gömmer sig världens alla massproduktioner, hur kommer det sig att det finns så mycket prylar?

Hur kan en dator förstå någonting? Vadfan ÄR en kod egentligen?

Varför dömer man någon någonsin? Är det tvärtom man sa tänka - varför tar vi ens illa upp för att vi är av olika åsikter, varför bryr man sig om att någon tycker annorlunda än en själv?

Hur är det möjligt att vi idoliserar en liten grupp personer i södra USA så mycket för att de spelar i filmer? Varför sitter bokstavligen miljoner människor uppe för att se en gala på TV där de håller trista tacktal och får statyer?

Varför kan jag inte namnet på en enda känd Indisk eller Kinesisk person, när de är växande majoritet på planeten, men jag tycker ändå att de ändå ska ha lite koll på lilla Sverige?

Varför är det fortfarande så att kvinnor behandlas som hundskit i så många hem världen över; varifrån kommer ondskan i den enskilda människan som misshandlar och förtrycker och tror sig äga?

Vill vi äga allt själva, när vi har allting tillsammans, och hade kunnat dela. Jag avskyr när jag får "kommunist" och "flummare" slängt i mitt ansikte när jag bara önskar att vi helt logiskt bara ska leva mer tillsammans.

Man kan inte rent krasst säga "Världen är orättvis" och rycka på axlarna när man sitter på en uteservering med en kall öl och har tiden att prata om vardagen med sina vänner. Man är inte ensam, inte kall, inte fattig, inte rädd; man är inte heller skyldig att tynga ned sig för attt andra är det. Man kan vara glad själv men hjälpa de som inte kan vara det. OCH HUR GÖR MAN DET EGENTLIGEN? 

Men det känns så himla enkelt ibland också.
För en låt på radion kan nöta smilgropar, en person kan få hela insidan att dansa, en vy kan göra hjärtat rofyllt och ge mig gåshud av behag, skratt får låta hur fult det vill för ett skratt är vad det är.

Och det är vi också. Vi är det vi är.
fattar inte hur ohyggligt många intressen det finns som jag inte begriper mig på själv, fattar inte hur vi ägnar så många dagar av livet till datorer och chip i olika manicker.

nej, jag förstår inte.
Min ursäkt genom livet, när jag ska förklara min förvirring och mina tystlåtna stunder, får bli denna:

JAG FÖRSTÅR INTE.
Jag både älskar och avskyr och detta är i regel mycket svårkombinerat.