.

• Tappa matlåda så att plastbunken går sönder och det hamnar små plastbitar i hela pastagratängen - Check!
• Rycka i fel sladd så att min enda egna lampa hoppar ner på golvet och går sönder - Check!

Men, do not despair!
Vet ni vad jag har gjort idag?

Gått in till min granne och bett honom sänka musiken. Detta gjorde han.
R e v o l u t i o n. Lite glädjetårar.

Återkommer efter dagens studier avslutats.

Nu ä dä måndag.
Och hemtenteskrivning ända fram till onsdag, lunchtid.

Jag ska nu förklara i en uppsats  varför man inte kan kalla ett land för demokrati bara för att det hålls regelbunda val. Och måhända att det är tack vare lyckad hjärntvätt utav mig själv, men jag ser fram emot att sätta igång. Det kan vara lite trist ibland att samla källor men förhelvede, det är en del av this gameeeeeee.

Ha er nu en angenäm måndag. Jag svär att jag ska göra glädjevolter när jag är klar.

Sämre pluggmiljö kan man ha:)

(Det ryker från maten, så sjukt färsk är den. Ingenting mikrovärmt på Söndagar inte!)

Bara en liten bit ifrån kustlinjen.

Jag satt en lång stund på tunnelbanan i Taipei. Station efter station stannade tåget vid, men jag skulle till sista stoppet, även om jag inte hade insett innan precis hur långt bort det var. Unga som äldre; alla satt de skötsamt med raka ryggar på sina platser och förde inget väsen. Inga samtal fördes, och förvånadsvärt få nyfikna blickar låg på mig, som ju alltid stod ut bland de som bodde i staden. Snart har merparten vuxna avlägsnat sig och det är jag med ungdomarna som en sen kväll i December kliver av i Danshui.

Jag hade inte hört så mycket om Danshui, mer än att det ligger vid kusten och erbjuder en vattenomsluten stadesdel. Det kändes lockande efter många dygn spenderade längst gatorna i stadskärnan.

Väl framme är det mörkt. Stentrappor finns utplacerade i en park som är tom på folk bortsett från ett par som sitter med armarna om varandra och tittar ut. Några små ljuskällor på andra sidan vattnet, visst, men annars är här ett lugn som inte är typiskt för Taipei. Men bara just här. Gå hundra meter så är du på vilken gata som helst i Taipei, neonskyltar och gatukök och prylar överallt. Så jag står kvar rätt länge just här.

En skön vind, en glänsande vattenyta, och möjligtvis en siluett av mjuka små bergskullar på andra sidan om jag kollar noggrannt. Men varför titta nogrannt? Den här gången gjorde jag inte det. Jag tog heller inga bilder. Jag bara var där. Jag bara var där i änden av Taipei, på en ö långt borta ifrån det vanliga livet.

Förbjudna ord. Fraser.
Att inte säga det man tänker, ursprunget av det man känner, eftersom att man vet att för vissa saker finns det bra och dåliga tillfällen.

Jag stirrar in i en vägg som har tillhört någon annan. Vänder mig om. Funderar: Varför slutar det aldrig att vara en del av mig, när det ändå är så ovälkommet?

När persiennerna lyfts ända upp så börjar en ny dag i min värld. Det är oavsett hur länge jag har legat kvar under täcket, oavsett hur länge jag redan har varit vaken. Varje dag när jag kliver fram till mitt fönster så börjar jag om. Och även om kvällen innan har varit fantastiskt trevlig och full utav värme så lyser den känslan med sin frånvaro bara några timmar i sängen senare. Det är konstigt, men egentligen inte, för att jag sa ingenting igår och jag kommer inte att säga någonting idag heller.


Silver Lining

HAHHAHHAHAHA Ser ut som att min vänsterhand är ENORMT BAUTASTOR men det är ju bara för att andra handen är bakom. Hur som helst, ser rätt äckligt ut.

Gick upp alldeles nyligen. Helt sant. Förstår inte hur jag kan vara så trött att jag tycker det är okej att gå upp efter två, men så är det. Fikade hemma hos en klasskamrat och nu om en stund kommer ett par andra över och dricker lite vin. Osannolikt liv här. Ni anar inte; går du till ICA träffar du någon glad klasskamrat, vandrar du hem till någon så träffar du troligtvis någon på vägen, alla bor i husen brevid varandra. Eftersom att min klass är så trevlig så är detta så GÖTT.

Klart det känns lite som att de dagarna man är på sitt vidragste humör och inte vill träffa någon (mest för deras skull) så kan det vara lite frustrerande. Men det är ju inte vidare ofta man är så bitter, lyckligtvis.

Öh för att anknyta lite till rubriken: Jag kommer nog inte fira halloween på något vis ikväll. Det är hemtantatider, och jag vore lite omsidig om jag gick ut ikväll (sen finns risken alltid där, just saying).

Besöksrekord igår. Kul!
Hej på er nya. Nu ska ni få se något briljant här.

Jag kikar in på fokis blogg dagligen, jag tycker att bilderna som publiceras är så fantastiska. Och hon verkar ju kombinera ett helt sanslöst driv med en stor ödmjukhet. Såå jag hoppas att de vänliga åsikterna ska jämna ut det faktum att jag är lite i ett tillstånd mixad avsmak och förtjusning.

Matchande kläder.
Det är bara så märkligt beteende.

Dagens hjälte; solklart Therese som modigt följde mig till ett industriområde, satte sig bakom lastbilsratten och körde mig långt ut på den småländska landsbygden och var både bärhjälp och stöd i denna upplevelse dagens roadtrip erhöll! Det var så himla trevligt, och som ni kanske i alla fall kan få en hint om när ni ser bilden så är de nya möblerna urtjusiga. Det får bli bättre bilder en vacker dag när jag har soffbord, lampor och tv-bänk. Hela nivån på lägenheten är ju lite ofärdig ännu.

Dagens bästa, måste nog däremot vara vårat infall att cruisa runt på campus. Av någon anledning så känner man sig otroligt ball när man kör lastbil, lite härligt överlägsen, så vi vevade ner rutorna och tog några varv runt campus. Det var hysteriskt kul, speciellt eftersom vi sökte efter lite musik med bas för att öka effekten av "cruising" och det enda som dök upp var Limp Bizkit - Blue eyes. Så där åkte vi i våran röda lastbil med en deprimerande rockballad i högtalarna.

Awesome. This sure does feel like home.

Efter mina många bittra mumlanden i lägenheten så tänkte jag att vad i helsike Annika, nu är det dags att du skaffar lite pondus, och ber grannarna sänka. Dom kanske inte ens begriper hur mycket det hörs i andra lägenheter.

Igår var det nämligen såpass högljutt att det var helt uppenbart ifrån vilken lägenhet ljudet kom, och runt tre på morgonen började jag bli tokig så jag klev helt enkelt upp ur sängen, drog på mig kläder och begav mig ut i korridoren. Det krävdes några djupa andetag. Man känner sig som en gammal kärring när man står med håret på sned i en stickad kofta mitt i natten för att be "ungdomarna att dämpa sig lite".

Men! Jag tänkte att man kan ju be vänligt. Så jag langar upp näven i luften (för att knacka på, inte för att slå någon, vad tror ni om mig? Våld löser bara problem om det riktas mot våldtäktsmän), men så upphör musiken precis då. Jag avvaktar. Tänker; de kanske bara byter låt på Spotify eller fifflar med högtalarna. Så jag står där en stund och känner på alla möjliga vis som en ganska creepy person och hoppas att ingen kollar i sitt titthål. Men det verkar som om turen är på min sida.

Musiken har avstannat.
Jag vandrar in i lägenheten med en lättnadens suck. Viker varsamt ihop min kofta, tar av jeansen och kryper ner i sängen. Ler lite för mig själv. Äntligen skulle jag få sova. Huvudet vilar perfekt mot kudden och det mjuka täcket ger den där optimala värmekänslan, jag sluter ögonen.

Och musiken dånar igång igen.

Uppskattar att de som bor i lägenheterna häromkring absolut inte ser några hinder i att föra vilket oväsen de vill ända in på natten en torsdag. Jag uppskattar verkligen det.

Speciellt eftersom att jag verkligen inte behöver sova! Vem behöver det efter uppsatsskrivning och konstant aktivitet på låg sömn? Herregud. Jag är en superkvinna. Och jag älskar oljud.

Tack, grannar.
Ni är den enda anledningen till att jag inte kommer klara mer än ett par terminer i det här huset.

Nu är jag så  j ä v l a r n s  trött. Uppsatsen är inlämnad och nu har tentauppgifterna har publicerats, så imorgon börjar det om. Hemtentan ska vara dubbelt så stor, och lämnas in nu på tisdag. Så den här helgen blir hemmahelg.

Tur då att jag får en soffa och två fåtöljer imorgon, aiiight?
Kommer att bli så oerhört mysigt här hemma, ni anar inte, jag ska utnyttja mina 22kvm helt maximalt tänkte jag.

Har ni sett den här förresten? Egentligen borde det inte vara kul för att det handlar om brodern till en tjej som nästan blev våldtagen av en snubbe som tog sig in i hennes sovrum men alltså.. Då har folk börjat mixa intervjun som brodern gjorde i TV, och eh,

DEN ÄR JU ASHÄRLIG DEN HÄR LÅTEN:




Vet ni vad det absolut sjukaste är?
Den finns på spotify.

 

Nu, ganska precis 12 timmar efter jag påbörjade min uppsatsskrivning, så är jag klar.
Det är just nu en ganska mäktig känsla att ha skrivit sin först akademiska, engelska uppsats. Att sedan inte veta om den ens är godkänd är en annan sak, jag har en liten känsla att den kan behöva kompletteras men samtidigt är jag ganska rejält nöjd med att ha åstadkommit detta över en dag.

Och med det sagt, så är det absolut inte så att jag är stolt över att jag började skrivandet först idag. Jag har läst artiklar och kapitel och funderat över ämnet tidigare dock, annars hade jag inte hunnit. Jag har bara inte börjat med skrivandet tidigare vilket innebär att alla många finjusteringar som jag hade kunnat göra successivt efter första utkastet nu inte kommer att kunna göras inför den här inlämningen. Men pja, får jag underkänt så är det ju bara att sköta finjusteringarna sen… Ehm.

Nu är det bara att gå till kontoret med papperskopian före 12 under torsdagen så är jag klar. Och är ledig i… vänta, just det. Inte någon stund alls. För imorgon kommer hem tentafrågorna publiceras, och dessa ska vara otroligt mer omfattande än den här uppsatsen och dessutom så är tidsbegränsningen på fem dagar en indikator på att det kommer bli ganska svårt.

ANYWAY. Jag är klar för den här omgången!
Dags att sova.

Hade egentligen försatt mig själv i en bloggpaus fram till avslutat uppsats. Men jag tar pauser för att vidbehålla studie-effektivitet, och då så jag detta inlägg.

Detta går ut på att provabingo.se skänker 50kr till Rosa Bandet, cancerfonden, bara genom att jag länkar till dem, och sedan meddelar tyras.se att jag har gjort detta. Lätt värt, right?
Insamlingen heter "Rosa bingo på nätet".

Gör det om du också har en blogg!

Kommer in i självporträtts-faser ibland. Tar massa bilder på mig själv sedan redigerar jag dem simpelt och jämför resultaten. Jag vet ej fan varför jag sysslar med det, just nu förmodar jag att det är ett resultat av att göra vad som helst förutom att tänka på hur katastrofalt ofokuserad jag har varit under hela den här kursen.

Det stör mig verkligen. Jag vet inte hur jag kommer ligga till vid inlämningen på torsdag, men det kommer ju knappast att lösas utav sig självt.

Demokrati är intressant. Jag tror på ämnet i min uppsats. Men det är min första uppsats på akademisk nivå, och jag är nervös. Jag vet att jag vill, jag vet att jag kan, jag vet att jag trivs bra med den här linjen jag har valt än så länge. Det känns ohyggligt relevant att vara medveten om hur världen ser ut.

Men det betyder inte att det kommer vara lätt att studera.
Resultatet i min tidigare kurs betyder inte heller att det kommer gå bra för mig i alla andra kurser, vissa kräver en ansträngning som jag absolut inte är van vid. Jag har rest och jobbat och lattjat i tre år, och inte ens på gymnasiet var jag särskilt överansträngd mer än i väldigt koncentrerade perioder.

En utmaning.
Detta är verkligen en utmaning.

Har ni någonsin upplevt en absolut tystnad?
Den inombords. Där ni inte undrar så mycket, eller känner så mycket, utav det som varit förut. Där ni inte sitter och kastar om föreställningar om framtiden tills ni inte minns vad det var ni försökte intala er ifrån början.

Jag slungas tillbaks ibland.
Det var kanske höstlöven och den lite ständigt våta asfalten som påminde. Fast, det hade kunnat vara vad som helst. För vissa saker blir allt ett tag. Vissa känslor blir hela existensen, i princip, under perioder. Man skulle kunna kalla det dumstridigt - att ta med sig mer än den berömda lärdomen, erfarenheten. Att istället låta sig infiltreras av vad som har passerat.

Jag är här i min lägenhet men egentligen går jag på en asfalterad väg, det regnar, och paraplyet är för litet. Jag har precis insett att jag har förlorat. Jag håller ett grepp om ingenting längre. Det finns, precis som vanligt under hösten, ett tak av stjärnor som jag brukade älska att kika upp på när dagen var för mörk. Men jag ser inte det. Jag lyssnar på midnight skies vid ett senare tillfälle.

Det finns ingen substans i hopp, när det inte finns någonting att hoppas på längre. Det behövde aldrig lämna mig, jag sa upp det innan det hann dit.

Jag vet inte varför jag är på så bra humör idag. Det är inte mycket som har ändrats i min livssitution från igår. Men det är den där inställningen. Jag är glad helt enkelt. Jag är motiverad att göra min uppsats.

Faktum är att ryktet säger att jag flyttad ner hit för att syssla med just uppsatskrivning, läsning och sånt. Plus lite fest men det låtsas vi inte om just nu va?

Arrivederci.

Otroligt instabilt humör idag. Ena sekunden totalt övertygad om att jag ska klara denna uppgift i tid, andra säker på att det fan bara är att ge upp.

Men! Jag är på redigt humör annars. Faktiskt väldigt gemytligt, som en gammal uv.
Tack vara mina classmatez tippar jag.

so anyway.... borde skaffa lampor till lägenheten kanske.

Det enda jag har kvar att dela med mig av är som följer:

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL.

Nu jävlarimig ska jag tala om en sak för er.
Sover man till 14 så försvinner X antal studietimmar.

Detta innebär uppesittarkvällar. Nu är det såhär att jag vill avsluta mitt kapitel om Peru, och det slår mig att jag har hunnit 5 sidor på en timme. Det låter som ett skämt, men det är det inte. Det här kallas för ineffektivt plugg. Dels antecknar jag vilket tar tid, dels tar jag 2000 pauser för att byta låt, sätta på tevatten, chatta, blablabla.

Sååå, om jag har 20 sidor kvar skulle detta innebära att lilla jag får vara uppe till 05.
..begåvat! Hade jag gått upp 10 hade det här aldrig hänt.

Schysst tandrad, tänker jag.

Ni vet killen som förolämpade mig när jag hade glasögon i onsdags?

Ja, det är ju såhär att på lilla campus så ser jag honom hela tiden. Jag vet inte om det beror på att han är jävligt lång och svår att undvika eller om det är så att han bara är överallt. Men hur som helst så var han också ute igår, och jag trodde väl att han hajat att jag kanske inte var så sugen på att hälsa och dansa som vi har gjort förut.

Kille: Tjaaa.
Jag: Asså, ja, vi är ju inte direkt vänner längre du och jag.
Kille: Öh, varför då?
Jag: Ja du har ju varit rätt elak mot dig.
Kille: Va, när har jag varit elak mot dig?
Jag: I onsdags.
Kille: När jag sa att du inte passar i dina glasögon?
Jag: Ja, du sa väl snarare "du borde aldrig ha dem här på dig".
Kille: Men det var ju en komplimang?

Fan. Vännen. Lär dig om livet.
Han blev i alla fall snopen och gick därifrån när jag stod på mig. Det han hade kunnat göra hade ju förslagsvis varit att be om ursäkt och säga att han inte menade något illa, så hade det faktiskt varit helt okej bara vips sådär.

Menmen.
Ingen ska trampa på mig, power to the people, och så vidare.

Nu ska jag gråta med näsan i en demokratibok.

Lyssnar man på Adele på repeat flera dagar i sträck så blir man så jääääääääääävla kelsugen.

Och här sitter jag i min lilla lägenhet.
Jahaja.

Livet på campus blir bara bättre och bättre, eftersom att sammanhållningen blir det.
Igår satt jag och pep av skratt, först i biblioteket på dan och sedan på en fest med nya vänner. Jag tror om och om igen att jag har börjat lära mig folk, men de överraskar ju hela tiden. Och det är så fantastiskt när de släpper in en, och man får vara den man är, och man får lära känna dem.

Det låter kanske som en ganska harmonisk målning av en festkväll. Det var inte som att vi satt under djupa samtalsämnen och lärde känna varandra på djupet. Det var skämt på skämt på skämt, lapdance, nya skämt, runtspring, dans, dans, dans, sitta på golvet och skratta som en tok ooooch en hel flaska mousserande.

Ooooooooch jag är helt körd idag.
Men det var grymt kul. Det var det verkligen.

Kille: Är du med i någon agentur?
Jag: Ja.
Kille: Det syns.
Jag: Tack!
Kille: Alla andra härinne är ju feta.

...

SÖKES: Normal konversation med kille jag inte känner när jag är på krogen här.

Om dom inte förolämpar mig så förolämpar dom andra istället.
Sjukt impad jag blir.

Örk.

ahahahaHAHHAHAHAAHAAAAAAAAAAaaaa.
Fyfan vad bra.

"The wisemen followed the stars... the way I followed my heart
Don't you buy me nothing"

Justin Bieber din lilla stjärt, fan vad du är smart.

Fattar ni hur svinigt rik lillkillen blir när han spelar vidare på sin gullegulle image? Geez man. Jag och min peep Carro här nere, hade tänkt ha en Justin Bieber & Vin kväll. Tror det blir antingen traumatiskt eller fantastiskt.

sjukt produktiv idag!!!

Jistanes!
Nu när Libyens före detta diktator är ute ur bilden så hoppas jag på en så snabbt stabiliserad samhällstrukstur för Libyerna som bara möjligt! Det här är extremt spännande, och nej jag tänker inte skämmas för att jag kallar någons död spännande.

Förhoppningsvis ska det komma bra ur detta. Och just nu studerar jag demokrati så det känns som att nya världar öppnas, eftersom att jag faktiskt kan reflektera över följderna på riktigt, inte bara med helt lösa åsikter.

Okej. Tillbaks till studierna.

Utsikt från mitt fönster.

Jag kanske borde ha kopplat att detta kallas för "Europas grönaste stad" eftersom att det också är en utav de regnigaste...

Typiskt.

To keep it short: Jag trivs inte i glasögon och har dem därför extremt sällan när jag umgås med andra. Ikväll hade jag det dock, och även om det låter fjantigt så kändes det faktiskt rätt "modigt" för mig att gå ut på puben i dem.

Vi går ut ett gäng, dansar, har kul. Så ser jag en kille som jag väldigt många gånger har hälsat på, och jag tar helt enkelt och petar på honom och hälsar. Han ser frågandes ut.

Han: Jag känner väl inte dig?
Jag: Jo, det är jag, Annika.

Då börjar han flina och tar av mig mina glasögon.

Han (kollar menande på mig): Du borde alltid gå utan glasögon.
Jag: Det var en ganska elak sak att säga.
Han: Vaddå, jag säger bara som det är, du passar mycket bättre utan. Du borde aldrig ha dem här på dig.

Sen tar han på sig mina glasögon och börjar fjanta runt. Varpå jag får rycka dem av honom och gå därifrån.

Det är så dumt, för även om mina fina ISP:are gav mig många komplimanger så stör jag mig på hans kommentarer när jag kommer hem istället för att fokusera på det positiva. Inte alls för att jag är intresserad av honom, utan för att hans kommentarer slog på en öm punkt.

I övrigt en otroligt trevlig kväll. Jag är så förtjust i människorna på min linje, jävlar vilka godingar.

Inflyttningsfest med nörd-tema. Lite nerdy blev jag minsann, aight?
Nu undrar jag vart Jiske är, för festen har redan börjat och här sitter jag och fjantar.
She should be here any minute..

Salut!

Att inom tio minuter lyckas spilla ut en liter kokande vatten över halva köket och därför tappa fokus på carbonarasåsen som kokar över och bränns in på plattan och över hela spisen samtidigt som kastrullen börjar tappa teflonbitar (!) ner i kvarvarande sås, samtidigt som baconen börjar brännas vid och bli förstörd...

Hörrni, låter inte det som en underbar start på dagen så säg?
Jag intygar att det inte var det.

Nu måste jag cykla till ICA och köpa en kastrull.

Såhär får ni en inblick på hur "vardagsrummet" ser ut nu. Det som behövs är gardin som kan täcka över rören i hörnan, en ordentlig taklampa, en matta, en tv-bänk och förmodligen också mer än en stolsdyna. Men erkänn, lite mysigt har jag det väl?

Den här boken, den är säkert jätteintressant.
Om nio dagar så vet jag för då minsann har jag skrivit en liten analytisk uppsats om den, med utgångsläge i en egenhittat tes och med referens från ett gäng andra artiklar.

Fyfan vad jag ska sitta i bibblan, det hör jag det.
Först ska jag dock försöka lista ut vilken granne det är som är så oerhört störande. Idag fick jag nog och blev jävligt ilsken, så efter några djupa andetag beslöt jag mig för att gå upp och faktiskt säga till så vänligt men tydligt som det bara går. Tyvärr blev det ingenting mer med det hela. Det går nämligen inte att lista ut vem det är, för även om basgången stör väldigt mycket inne i min lägenhet så kan jag inte att höra utifrån vem det är som spelar musiken. Skulle kunna vara en lägenhet brevid, under, eller som jag trodde; rakt ovanför.

Den här idioten tar udden av min inflyttningsglädje.
Jag har hållit mig ut boet större delan av idag i alla fall. Tentahämtning, föreläsning från en militär som varit på FN's fredsstyrksuppdrag i bland annat Sudan, och därefter pub med en lärare och massa kursare för att prata demokrati över en öl. Mysigt!

Innan jag avslutar. TILL DIG GRANNE:

Nådde mitt mål med första tentan!
Fick ett betyg värdigt att fira!!

Ska därför sitta hela dagen och studera så att jag inte får underkänt på nästa stora uppgift, det vore lite pinsamt som kontrast. Vet inte hur ni brukar fira liksom, men dis is how I roll'.

Nu är jag framme. Allt här är som vanligt; grannen däruppe för någon typ utav oväsen, engelskmannen i klassen sitter utanför och röker och samma kille jag alltid möter i trapphuset, var i trapphuset. Nästan kusligt. Han är dock kunglig för han höll upp dörren och erbjöd sig bära upp väskan för trappan, GENTLEMAN.

Lyssnar på Without you - David guetta ft. Usher på repeat.
Senaste nytt är väl att Usher har hår...
Annars är videon exakt som guettas alla andra videos + lite kontinentalplattor som flyttar på sig av hans musik. Jag älskar hans självförtroende.

Har jag varit hemma över helgen eller är jag påväg hem nu?
Jag har inte hajat än. Kom på mig själv med att säga "jag ska åka hem nu". Det var ju förvisso ett tecken på att jag trivs, bör antas. Sitter i alla fall på tåget nu och några saker kan konstanteras.

1) Pressbyråns mackor är aldrig värda pengarna.
Efter x antal tågresor den här månaden så är det bara att inse att det bara är en papperstorr känsla i munnen när man har börjat sätta tänderna i deras inplastade spektakel. Dock har jag efter deras "ingen servering på tåget" sms känt mig tvungen att köpa någonting att käka eftersom att tågresan är rätt lång och går över middagtid. Men pressbyrå-mackor NO MORE.

2) Jag har redan hemlängtan.
Eller okej, "längtan" kanske det ska kallas nu när jag inte vet vart hem är. Point is, Tiden med mina nära räcker inte till. Jag saknar att hänga. Chilla. Churreburre. Att ta det lite lurre tillsammans. Eheheeeeeeeeeeeeeeeee. Kom och hälsa på, allihopa. Kan locka med att Växjö har ett spejsat kyrktorn (till alla mina SUPERKRISTNA VÄNNER!!!) och en stor mängd fina träd.. Och eh, juste, jag är där också.

3) Jag har inga pengar.
Alltså, på kontot avsett för att leva nu. Bokstavligen barskrapad. Väldigt praktiskt när man ska leva till den 25e och då även äta så kallad mat. Extra skojigt är ju då ironin att de sista slantarna gick till en macka från pressbyrån, som jag då bestämt tänker hävda inte är mat (och ni som då kanske tänker "ska hon inte släppa det där tjajet om mackorna nu..?" NI VET INTE VAD JAG HAR GÅTT IGENOM).

Sömnproblem.
Problemet är inte att somna som så. Utan att gå upp. Verkar inte spela någon roll om jag sover 6, 8, 10, 12 timmar. Jag har så otroligt svårt att kliva upp när hela min kropp känns tung och trött. Och imorgon så står jag inför en stor utmaning; att gå upp klockan åtta.

MEN VADDÅUU DÄ SKA NOG GÅ BRAUU!!!

Ville ni läsa någonting djupsinningt istället?
Nej, det får ni fan inte. Jag har ingenting att komma med ikväll. Bara massa blaj; blaj på blaj. Ni skulle iofs kunna få välja bland kategorier av blaj och säga vad ni helst vill läsa om

1) mina sömnproblem - i detalj och mer utförligt
2) mina känslor inför magnus uggla
3) vad jag vidare känner för min nuvarande kurs

Ni är inte så sugna på att läsa något utav det, gissar jag?
Tänkte väl det.

Jag har ofta ett starkt behov av att slänga ur mig anekdoter från min Asien-backpack. För den innehöll så otroligt mycket, men jag är rädd att folk ska tröttna. Å andra sidan är det garanterat mer givande än detta... ni ska få minsann få höra!

DIS' MAH NEW PHONE.

Hej ädlingar!
Skulle inleda med "jag vet inte varför jag inte har uppdaterat under mina dagar i stockholm.." men det vet jag visst. Jag har helt enkelt inte riktigt suttit vid datorn, mitt schema var rätt välsmäckat från start. Och det har varit fint som fan att umgås med folket. Flängt runt massor, vet knappt vad jag heter och jag vet inte om jag har käkat ett enda ordentligt mål mat sedan jag kom hit. Det har jag nog inte, come to think of it.

Anyways!!
Ville berätta någonting coolt. Jag fick en ny mobil av mina kära föräldrar för att de är så snälla och kanske för att med min lånetelefon får man bara höra mig ropa "va? VA? vad saru? Vah?" pga lite taskig ljudkvalité.. Hur som helst, de tog saken i sina egna händer och tog med mig för att hitta en lur.

Min nya Sony Ericsson är en GreenHeart telefon. Den är gjord på återvunnet material, så lite kemikalier som möjligt i tillverkningsprocessen och den är lågenergiladdad. Dessutom är den för jävla praktiskt och bra, och ska hålla längre än en telefon gör i normala fall. Den tål lite stryk, helt enkelt.

Så tack, mamma och pappa för denna gåva!

Jag trodde att jag hade varit lite smidig och bokat resan med X2000, som ju tar 3:30h med bytet. Men näeee, jag hade varit ekonomisk och bokat den som tar sisådära 5h istället. Lägger man då till bussresan in till tågstationen samt biten hem från centralen, så lär vi ju rulla upp mot en 7h lång resestund för mig idag.

Vad fan? Vem tror jag att jag är? Nån jäkla tågälskare?
Jag vill inte vara framme vid centralen efter en lång resa, lagom till att missa pendeln och komma hem mitt i natten. WÄääääH.


Äter pastagratäng för miljonte gången på en vecka.
Vems idé var det att få storkok att låta som ett studentmåste?
VEM?!

"Jag grät som en gnu i biomörkret"

Sagt utav en av aftonbladets filmrecensenter. Det är ju en helt bisarr kommentar om en romantisk film, men värst av allt är väl då kanske att det låter precis som någonting jag skulle kunna säga..

Alldeles för en stund sedan så var min lilla lägenhet full med vänner, såna där ifrån helt olika delar av landet, med olika erfarenheter. Samtalen blir alltid nyanserade, och det är skönt att vara omgiven av människor som är så avslappnade som de här tjejerna är.

Nu sitter jag här vid fönstret igen.
Persiennerna nerdragna, så det är inte riktigt så olustigt som det låter. Jag sitter inte och spejar på mina medmänniskor, även om jag kanske när en liten förhoppning att få tillgång till tvättstugan snart och den ser jag ju härifrån... Underligt upptagen även såhär dags, kan konstateras.

Tänker att om jag börjar lära mig av läxor som jag har fått erfara här i livet, så kanske jag kan nå den optimala vägen till ett obekymersamt liv. För egentligen, handlar inte livet om hur man ser på saker? Oavsett hur bra eller dåliga de kan vara - kommer man inte såsmåningom till tröskeln av eget val?

Nej, alltså jag vet inte.
Måste börja inse att det inte finns ett svar till allt.

Slutsats:
Skolans samtliga grupprum och föreläsningsrum är varma, kvava och man känner sig aldrig fräsch när man har haft föreläsning eller varit i biblioteket..

Over and out.

Sitter här lite fundersam efter en dag i demokratiseringens tecken. Det är knappst så enkelt som det kanske kan verka först, det här med Demokrati. Hur som helst, gick hem för att käka och göra det sista här. Fastnade framför Karatefylla. Helt störd ny komedi på TV6. Så otroligt härligt med ett riktigt stört (direkt vrickat), svenskt tv-program.

Kanske inte i Flight of the Conchords klass.. men vilket program är det egentligen?

Inatt sov jag tolv timmar, jag har laddat upp med mackor, termos fylld med varmvatten och tepåsar. Och nu ska jag fanimig sitta här på biblioteket tills klockan 22 ikväll, stängning. Målet är att läsa så mycket jag bara kan idag, ons och tors så att min helg i Stockholm kan vara så pluggbefriad som möjligt.

När jag bläddrar ner till mitt lite hysteriska blogginlägg om miljön här nedanför (som jag dock står fast vid fullt ut) så känns det faktiskt betryggande. Att jag har energi och orken att känna engagemanget dels genom frustration med också hopp och inspiration, samtidigt som jag studerar, samtidigt som jag flyttar hemifrån och långt bort för första gången och samtidigt som jag har börjat få igång mitt skrivande igen. Det är ett väldigt positivt tecken på att jag har börjat återhämta mig ifrån de senaste två åren som har varit otroligt tuffa i perioder. Jag har verkligen varit skör, och det har jag inte trivts med alls. Nu känner jag mig redo att ha fler bollar i luften än förut.

Dags att göra det redigaste jag möjligen kan av det jag har, och av det jag är.

Jag har bott här i lägenheten i endast en vecka nu, men har på något vis vant mig vid tanken på att jag förmodligen kommer få vara ute i tvättstugan mitt i natten vid fler tillfällen under min tid här. Drop in/tvätta när det är ledigt metoden fungerar inte i stora hus med hundratals lägenheter om det bara finns två tvättrum. Hallå.

Men nu är jag i alla fall klar! Lagom till två timmar efter sovdags.
Har heldagsstudier i biblioteket på schemat imorgon, nu snackar vi från vakna till 22 på kvällen. Dags att komma ikapp och visa mig själv vad jag går för.

PHEWS.
Hoppas ni har det götters så att det stänker om det.

Har du hört?

Har du hört det senaste?
Allting du har i ditt badrumsskåp. Hårgele, tandborste, tops, papper.
Allting som står i ditt skafferi. Mjöl, pasta, bönor, te.
Allting du någonsin har haft på dig. Byxa, tröja, jacka, vante, halsband.
Allting du använder för att kommunicera. Telefon, dator, iPad.
Allting du någonsin har druckit.

Allting som du någonsin har rört vid, smakat, köpt, använt, tittat på, slängt, haft på dig, tvättat dig med, druckit.

Det fick du av naturen.

Jag har spenderat helgen omgiven utav människor som bryr sig om miljön. Somliga har varit aktiva i partier, somliga organisationer, somliga på sin fritid, somliga via sina skolor.. Somliga försöker sprida ett budskap till sina nära och kära. Men gemensamt för alla är att de gör någonting för att det har insett att hoppsan, det finns faktiskt ingen tid över. Och det finns verkligen ingen som är medveten som inte bär ett ansvar.

Jag har försökt i flera år att dels att få andra att förstå utan att de ska känna sig obekväma och pressade, dels att leva mer som jag själv lär. Med tiden så har min passion för miljön tagit pauser, eftersom att det har varit annat i mitt liv som har tagit över tanke och hjärta. Det har börjat återhämta sig, och i helgen väcktes delar av mig.

Man kan aldrig tvinga någon att agera, men man kan inspirera andra till att känna viljan att göra någonting. Det här är ett känslosamt ämne för mig, miljön. Det har varit det för mig i många år och det är en utav få saker som jag ofta inte ens kan diskutera för att det helt enkelt är för viktigt, för att jag tappar formuleringar som är tillräckliga gällandes vad som sker på vår planet helahelahelahelatiden alltid överallt nununununu!

Jag måste bara säga det här i klarspråk:

Kära alla som läser det här.
Det finns en grund vi alla står på och den är klimatet. Det är den som tillåter oss här hemma att dricka rent, äta varierat, röra oss mellan platser; allt det där vet ni. Men ni vet också att fossila bränslen som används i produktioner, att ytorna som används till massodlingar, att fisket som krävs för att mäta våra behov, att skogarna som skövlas för att vi ska få billiga möbler; ni vet att alla de här sakerna är del utav en cirkel som är ond.

Och såhär är det. Ni kommer aldrig att komma undan. Det är ett fakum att vi har problem framför oss. Det finns inget val, det handlar inte om viljan att bry sig eller inte. Det handlar om att vi just nu står i ett läge där vi måste ändra på oss.

Varför?
Ja, för det första.
Om vi fortsätter med fossila bränslen i den här takten - fast det finns andra alternativ - så kommer vi nå en 2-gradig höjning utav medeltemperaturen. Vet ni vad som händer då? Då börjar permafrosten i norra delarna på jorden tappa sitt fäste och släpper ur metangas som legat i marken. Den här metangasen är värre än koldioxid, och kan skapa en acceleration som kan leda till temperaturhöjningar och ekosystemsrubbningar vi inte ens kan förutspå idag.

Vi fiskar ut haven. Fisken skulle bokstavligen ta slut om vi fortsätter såhär.

Glaciärerna smälter, och believe it, vattenhöjningarna kommer att dränka ögrupper som vi så vackert vill kalla för paradis och besöka när vi har gift oss.

Inom några år kommer Borneos regnskogar försvinna, arterna dö ut helt, och detta för att möta upp våra konsumentbehov. Behov som vi har skapat ur intet; behov som inte behöver finnas och garanterat inte måste vara ohållbara.

Jag tror redan att ni vet allt detta.
Och om ni gör det, och om ni inte gör någonting åt det, är det då för att det är svårt att förstå hur det här kommer att påverka oss med åren? Är det för att det ligger i framtiden och det är svårt att ta till sig?

Fattar vi inte att när vi står där om ett par decennier, så kommer det inte spela någon roll hur mycket fina prylar vi har shoppat upp, och hur gott det var med all fisk och allt massproducerat kött som vi äter så mycket att det gör enorm skada på klimtet, och att det inte var värt att ta inrikesflyg för att tåget tog ju för lång tid och vi tyckte vi var viktigare än miljön -

Fattar vi inte, att det INTE KOMMER ATT VARA VÄRT DET.
INTE ÖVER HUVUD TAGET.

Det är ett skämt; vi skövlar regnskog vilket släpper ut koldioxid och förintar arter, detta gör vi för att odla sojabönor som ska användas som foder till djur som lever trångt i misär så att vi ska kunna äta kött två gånger om dagen varje dag i veckan - när det egentligen inte ens är nyttigt eller nödvändigt att äta det så mycket, och att det är för att vi vill ha det så billigt och massproducerat som vi måste odla arealer med proteinrika sojabönor att ge till djuren. För att inte tala om palmoljan. Den vi har i godis och sminkprodukter för att den är ju billig, glöm att vi skövlar ännu mer unik regnskog för det.

Vi använder källor som inte är förnybara precis hela tiden, hur jävla pisskorkat är inte det? Förlåt mig, men hur kan människan vara så ofattbart hjärndöd när vi samtidgt är så himla intelligenta?
Hur är det möjligt? Jag undrar verkligen det, för det är fascinerande och idiotiskt på samma gång.

Det kommer bli naturkatastrofer, nya sjukdomar och självklart den vanliga obalansen: fattiga kommer att få ännu mer torka, svälten kommer breda ut sig, naturkatastroferna kommer drabba dem hårdast och vården kommer att nå dem sist.

Och utanför våra egna intressen, varför ger vi oss själva rätten att förinta arter som här levt här vid våra sida under håla våran period på jorden? Eller till och med levt och utvecklats längre? Ska vi utplåna dem för att vi vill ha vårat - när vi inte ens behöver ge upp allt och ändå kan ge dem fortsatt liv?

Vet ni vad som är värst.
Att det handlar om ekonomi alltsammans. För vi har lösningarna. Jag vet att varenda individ inte kommer att börja agera, framförallt för att majoriteten av jordens befolkning har så pass låga livsvillkor (då snackar jag inte att de inte har råd med bilar och NIKE-skor utan att de inte har mat och rent vatten och sjukvård) så de har verkligen inte tiden att agera, oftast inte möjligheten heller. Och vi som har det är ofta alldels för egoistiska. Så då är det ju bra att forskare har hittat massor utav energikällor som kan ersätta fossila bränslen, right?
Men det är ju för dyrt. Och politiker spelar ofta med andra intressen.

Jag fattar inte hur jag ska få fram det jag vill ha sagt, jag blir så otroligt upprörd. Det finns ingenting som gör mig mer förbannad än den här själviska apatin. Och hur folk kan rycka på axlarna. Jag är också arg på mig själv - tro mig, hur ska jag kunna ge upp möjligheten att resa och hälsa på vänner utomlands, att åka över haven, när jag måste flyga och jag vet att det är bland det värsta mot miljön? Att jag gör det för "min egen utvecklings skull" såsom när jag flög mellan öarna i Asien?

Somliga säger "men Annika, du måste ju leva också"
Vem säger att en förutsättning för ett gott liv är att ha möjligheten att flyga till andra sidan jorden för egenintressets skull - varför skulle inte det vara ett privilegie man helt enkelt måste åtnjuta via tåg, båt, sådant som är dyrare och tar med tid. Vad säger att vi egentligen har rätten att förorena jorden för att vi vill åka på charter i en vecka?

"För att vi vill leva lite".

Men sen då?

Hörrni.
Men sen då?

---

powershiftsweden.org

Nu kan det ju tänkas att det hade varit vettigt utav mig att skriva om detta tidigare, men jag är så virrig så vem är förvånad?

Nu om ett par timmar åker jag iväg mot Göteborg där det redan nu pågår en temahelg på tre dagar. Tanken är att samla ungdomar till engagemang om klimatet; vi behöver 100% förnybar energi, till exempel, och då måste vi visa det för politkerna. Så det är helt enkelt en briljant sammansatt helg med föreläsningar, workshops och i allmänhet god sammanhållning mellan människor som delar en dröm som ska bli verklighet.

Jag ska spendera hela lördagen på plats, sen måste jag tyvärr tillbaks för studier, men någonting som gör mig extra stolt och angelägen att åka iväg nu är förstås att min käre vän Carro har gjort ett enormt arbete med att göra Power Shift möjligt här i Sverige. Ni anar inte som hon har slitit, och jag måste självklart dit och se hennes mästerverk.

Så Götet, här kommer jag!

GODMORGON!
Min morgon? Den var anti-god.

Ni vet när man lyckas uppnå totalt misslyckande av ett mål? Jag skulle gå upp 09 och läsa innan skolan. Jag var absolut taggad på detta när jag gick och la mig, jag inser ju att min attityd måste vara positiv om jag ska ta mig igenom den här svåra kursen.

Vaknar 07:14.
Storbråk nedanför fönstret. Det är bara en trappa upp och medan tjejen skriker och vrålar med kattliknande gnällnivåer så pratar killen lugnt men väldigt högt och tydligt. Jag kan knappt begripa hur hon kan vara så arg och han ändå så lugn. Hon upprepar "Jag tänker FAN INTE LYSSNA PÅ DIG!!" och han säger "Jag förstår inte vad jag har gjort. Jag tycker ju om dig. Jag gillar dig jättemycket". Och så håller de på av och till..

Klockan blir 07:21.
När mitt intresse för att försöka lyssna på bråket avtar så försöker jag somna om. Och då - BAM - så händer någonting jag verkligen inte visste vad jag skulle göra av. Grannen ovanför slår igång 90-tals musik på en volymnivå som är helt osannolikt hög för en fredagsmorgon. Det dunkar hysteriskt i mina väggar. Daddy Dj, Ecuador, Aqua, Markoolio; det haglar in fruktansvärt enerverande dängor från tiden där jazzbyxor var okej. Det börjar vrålas från lägenheten.

Klockan 07:45
Musiken fortsätter men nu börjar jag ana annan aktivitet i huset, jag hör bankningar som eventuellt är ifrån mina grannlägenheter som försöker signalera att de ska hålla käften där uppe. Musiken tystnar.

Klockan 07:50
Musiken kommer igen och jag orkar inte störa mig och somnar.

Klockan 10:38
Vaknar och inser att jag har sovit förbi larmet och aldrig kommer hinna det jag skulle på morgonen.

Vilken underbar start på dagen! *Flingreklam-leende*
Fast jag är i övrigt på bättre humör idag, jag lovar!

Idag är jag arg på världen, och jag är arg på mig själv. Jag är på ett så oharmoniskt humör, och utanför öser regnet ner. Det passar mig bra idag. Jag låg uppe sent inatt, kunde inte sova, och även om jag har goda skäl att grubbla så har jag inte tid. Jag ligger efter. Jag måste läsa ikapp, förstå, engagera mig. Men oavsett vilken frekvens jag ställer in mig själv på så brusar det som in i helsike, och jag har så svårt att koncentera mig när jag är såhär.

Typiskt frusterande dag. Och det slutar inte regna.

2009.

Jag har äntligen överfört bilderna från hemmadatorn till denna. Nu efter en trevlig stund på en förfest så sitter jag i lägenheten och kikar tillbaks. Det är inte helt fritt från lite vemod, eftersom att jag bläddrar igenom år som har inneburit otroliga skiftningar.

På sätt och vis saknar jag vissa perioder otroligt, det slår till då och då. Jag saknar de relationer som idag har tagits ifrån mig på olika sätt. Vissa har rekonstruerats, men det finns de som inte tycks eller som aldrig kan komma tillbaks till mig. Och det känns som att jag har förlorat i ett spel jag spelade när jag var ung, det som handlade om att vi aldrig skulle skiljas. Drömmen om relationer som är livslånga, tål alla hinder, ända sedan den stund man delade ut kompishalsband så fanns någon slags illusion och tanke om att människor helt enkelt kommer in i ens liv och sedan så stannar de där. Åtminstone så att man en dag i framtiden kan lyfta på sin lur och höra hur det är.

Det är ju lögn, det jag skrev. Ni vet det väl också. Måhända att jag har haft en romantisk bild i mitt huvud om hur det fungerar. Men jag har vetat egentligen. Alltid betyder inte alltid. Aldrig betyder inte aldrig. Och precis som jag just ljög för er eftersom att jag så gärna hade velat ljuga trovärdigt för mig själv för att det låter så fint, så kan människor ljuga för mig. Och som det har ljugits. Inte av ondo utan snarare en välmening. Varenda gång har det blivit en sådan chock när det har kommit fram vad som ligger undan ytan.

Jag vill inte ha fler chocker nu. Jag har börjat bli så trubbig i bröstkorgen utav det.

Jag har lärt mig att om man inte lever i nuet så slänger man någonting som inte är förnybart. Men hur lever man i nuet när man vet att den där ohämmade öppenheten inte så sällan kan skapa något som kan komma att göra otroligt ont? Hur fokuserar man tankarna på det faktum att det ändå varit värt det?

När man tror att man har gjort sitt bästa men ändå förlorar i slutändan.

F.v: Min inflyttningspresent till mig själv, jag, och en latte gjort med min nyinköpta mjölkskummare och en redig bryggning i presskanna.

Jag har köpt mycket fint idag. Tallriksunderlägg i tyg, fina vita trägalgar, lila plastbehållare till köket, mjölkskummare och kanske viktigast av allt; en mikrovågsugn. Planen är att köpa plastvänlig färg och måla utsidan på mikron i rött och göra massa crazy flower-power mönster på... ska nog kolla upp brandrisken med det först dock. EHEH..

Anyway, jag har några visdomsord för dagen till eder:

Det är en myt att stickat är så jävla gosigt som alla vill få det till. Det sticks som i ni helsike, och är man inomhus så blir man alldeles obehagligt varm, är man utomhus blåser vinden igenom de stora hålen och tar man då över en jacka så svettas man istället. DET ÄR BARA SÅ SATANS OPRAKTISKT.
Alltså har jag nu en reminder till mig själv att inte köpa stickade saker till mig själv, det är bara lurendrejeri.

Fuck stickat! Fuck the system!
Nu må jeg plugge.

Jag hade kunnat vara klar för flera timmar sedan. Ett kapitel i den här boken tar nog inte mer än en timme att läsa, det är ganska kort och enkelt uppbyggt.

Problemet med tid är bara det att jag gärna använder den, väl och länge, till anteckningar. Speciellt nu i början så vill jag vara säker på att jag förstår grunden, annars är det så frusterande när man ska bygga på sina kunskaper och man måste gå tillbaks och rota för att man missat bits'n'pieces.

Men alltså. Klockan är snart två, och jag har fan suttit med ett enda kapitel idag. Jag får helt enkelt avsluta det här kapitlet och sedan inse att det är dags för fundementala ändringar i studietekniken för den här kursen, för det är inte en chans att jag hinner annars.

Biblioteks-heldagar väntar runt hörnet, det känner jag det...

Ni ser den där högen där borta?
Den är det sista jag behöver röja undan från det som har legat i kartonger. Jag är så himla sugen på att pyssla färdigt. Men framför mig ligger Democratization boken, och påminner mig om det budskap läraren i min nya kurs sa idag:

.. ni kommer ha extremt mycket läsning under den här kursen. Jag kommer inte att ge er några svar. Ni får söka fram alla artiklar själva så att vi inte gör det för enkelt för er. Om ni halkar efter så är det ingen idé att ni försöker. Ni har två stora inlämningsuppgifter, ni får fail på hela kursen om ni misslyckas med en och jag förväntar mig att ni skriver bra, ingens första utkast är bra heller så det är ingen idé att ni sitter in i sista stund för då kommer ni ändå inte får godkänt. Under kursens gång förväntar jag mig att ni följer åtminstone en amerikansk dagstidning aktivt.

..så jag får nog skjuta upp mitt pyssel lite.

Första frullen i leggan.
CHIRREBIRRE!!!

Såhär trött var det väldigt längesedan jag var.
Men nu är jag här! Inflyttad i min första egna lägenhet.

Det kan bli riktigt bra detta, måste bara finslipa lite på detaljerna.

Jag vene..

!!!!!!!!

Ja, ni ville kanske veta vad jag har gjort i helgen.

Ni är så fina, vänner.
Nu måste jag tyvärr stressa iväg igen tidigt imorgon bitti, och som jag anade kommer min korta visit tillbaks hit denna helg leda till att jag har en del längtan då jag redan imorgon sitter där nere i Växjö och tittar på höstlöven från fönstret i min lägenhet. Det ska bli jättekul att flytta, det är spännande med ny kurs, men jag är glad att jag kommer hit igen om två veckor och träffar folk lite mer ordentligt.

Nej jag begriper inte att jag har en lägenhet imorgon att göra vad fasen jag vill med. Jag ska lattja som en liten knäppskalle i den där lägenheten som ska bli så mysig.

Ser ni mitt kanske lite ansträngda ansiktsuttryck? Vet ni vad det beror på?!
Jag är förskräckt!

Pappa har fått kaffe ifrån en Brasiliansk arbetskollega, och jag tänkte att det var ju bara för gött att få tillreda sig en kopp utav detta då. Det är schysst kaffe, det bortifrån Sydamerika.
Så öppnar jag kaffebryggaren bara för att mötas av ett lager av mögligt kaffe. Jag antar att mina förälrar väldigt sällan brygger, och nu hade de också glömt att tömma. Jag blir helt rabiat och försöker rengöra alla möjliga filter och tjoffs och TILL SLUT är det fräscht och redo att bryggas med den malda, Brasilianska läckerheten.

Brygger kaffet. Häller upp det. Tar en klump.
Upptäcker att det är det äckligaste jag någonsin druckit i kaffeväg (slår till och med pulverkaffet på Borneo) och sitter nu här med en kopp hederlig påste Grey.

On the bright side så har jag nu införskaffat ett bord till lägenheten!