.

Efter mina många bittra mumlanden i lägenheten så tänkte jag att vad i helsike Annika, nu är det dags att du skaffar lite pondus, och ber grannarna sänka. Dom kanske inte ens begriper hur mycket det hörs i andra lägenheter.

Igår var det nämligen såpass högljutt att det var helt uppenbart ifrån vilken lägenhet ljudet kom, och runt tre på morgonen började jag bli tokig så jag klev helt enkelt upp ur sängen, drog på mig kläder och begav mig ut i korridoren. Det krävdes några djupa andetag. Man känner sig som en gammal kärring när man står med håret på sned i en stickad kofta mitt i natten för att be "ungdomarna att dämpa sig lite".

Men! Jag tänkte att man kan ju be vänligt. Så jag langar upp näven i luften (för att knacka på, inte för att slå någon, vad tror ni om mig? Våld löser bara problem om det riktas mot våldtäktsmän), men så upphör musiken precis då. Jag avvaktar. Tänker; de kanske bara byter låt på Spotify eller fifflar med högtalarna. Så jag står där en stund och känner på alla möjliga vis som en ganska creepy person och hoppas att ingen kollar i sitt titthål. Men det verkar som om turen är på min sida.

Musiken har avstannat.
Jag vandrar in i lägenheten med en lättnadens suck. Viker varsamt ihop min kofta, tar av jeansen och kryper ner i sängen. Ler lite för mig själv. Äntligen skulle jag få sova. Huvudet vilar perfekt mot kudden och det mjuka täcket ger den där optimala värmekänslan, jag sluter ögonen.

Och musiken dånar igång igen.