.

Bara en liten bit ifrån kustlinjen.

Jag satt en lång stund på tunnelbanan i Taipei. Station efter station stannade tåget vid, men jag skulle till sista stoppet, även om jag inte hade insett innan precis hur långt bort det var. Unga som äldre; alla satt de skötsamt med raka ryggar på sina platser och förde inget väsen. Inga samtal fördes, och förvånadsvärt få nyfikna blickar låg på mig, som ju alltid stod ut bland de som bodde i staden. Snart har merparten vuxna avlägsnat sig och det är jag med ungdomarna som en sen kväll i December kliver av i Danshui.

Jag hade inte hört så mycket om Danshui, mer än att det ligger vid kusten och erbjuder en vattenomsluten stadesdel. Det kändes lockande efter många dygn spenderade längst gatorna i stadskärnan.

Väl framme är det mörkt. Stentrappor finns utplacerade i en park som är tom på folk bortsett från ett par som sitter med armarna om varandra och tittar ut. Några små ljuskällor på andra sidan vattnet, visst, men annars är här ett lugn som inte är typiskt för Taipei. Men bara just här. Gå hundra meter så är du på vilken gata som helst i Taipei, neonskyltar och gatukök och prylar överallt. Så jag står kvar rätt länge just här.

En skön vind, en glänsande vattenyta, och möjligtvis en siluett av mjuka små bergskullar på andra sidan om jag kollar noggrannt. Men varför titta nogrannt? Den här gången gjorde jag inte det. Jag tog heller inga bilder. Jag bara var där. Jag bara var där i änden av Taipei, på en ö långt borta ifrån det vanliga livet.