31 augusti 2010
Anders, idag skiner solen för dig.
ett minne som poppade upp
När du sedan fixade en insamling för bidrag till toastolen överträffade du dig själv.
Du var så jävla gullig!
down in a hole
nej.
nej, nej, nej.
Bär mig idag, någon.
Låt det här vara helt overkligt.
Kan du inte bara hoppa fram under ceremonin och säga att "det är lugnt, jag skämtade bara. Jag står ju här med er, ser ni inte det? Allt är som det ska"
Jag svär, jag skulle förlåta dig för världens elakaste skämt.
Sen skulle vi gå och ta en glass och du skulle förmodligen vara klar sist sen skulle vi säga vi ses snart igen och sen skulle det ta några veckor sen skulle faktiskt vi ses igen.
Nähä.
få mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då
Och den här dagen kommer snart att bli en annan, tisdagen, där begravning av en underbar väntar. Där vi, dina vänner och nära, kommer stå med trevande händer i förväntan om att det ska finnas någonting att greppa tag i någonstans.
För du finns inte. Så vart tar man fäste i det tomrummet?
Vart tar man sina tankar när de lägger sig i hög på varandra för att det inte finns några vägar att välja för att förmildra verkligheten? Slutar man en dag haja till när man bläddrar kring sina gamla sms och det plötsligt dyker upp ord ifrån dig, som om du vore kvar? Jag satt idag och upprepade "nej det är inte sant. nej det är inte sant" i mitt eget huvud, jag ville hamra fast innebörden av orden tills det blev sant att det här inte är på riktigt. Det hade inte behövt vara på riktigt..
Du tog allting du hade. Allting som fanns i dig, i allting du någonsin sett, i allting du någonsin ägt, i alla du någonsin älskat, i all musik du någonsin lyssnat till. Du tog allting, sedan kastade du ifrån dig det.
Hur det är möjligt förstår jag inte.
Jag vill bara att du ska veta en sak nu när jag sitter här och tänker på dig. När jag tänker på hur fruktansvärt det måste ha känts för dig den sista tiden, och hur du förmodligen inte visste precis hur fantastiskt uppskattad du var. Jag vill att du ska veta;
Du var alltid tillräcklig.
Du, Flemman, var alltid tillräcklig.
Ingenting fattades dig i våra ögon.
Men fan vännen, vad du fattas oss nu.
tankarna väller
och nu kom det visst lite mera tårar
för de finns ju där inne, redo att komma ut
och ibland glömmer jag bort att andas lite
glömmer att det finns plats att fylla lungorna
för jag känner mig redan tänjd inombords av det du lämnat
det kommer mer
det kommer mer tårar, mer tankar, mer frågor
det kommer utmaningar och barriärer att bryta igenom
men det kommer inget mer ifrån dig
det kommer ingen mer Anders
finns inte
jag söker starkare uttryck för tragedi
hårdare ord än fruktansvärt
djupare ord för sorg
men de finns inte heller...
♥!!!!
Du har så rätt.
"blir man alltför fast i sina tankebanor blir man passiv, man vill räkna ut allt på förhand men det slutar bara med att man inte gör nånting :P Våga följa magkänslan och köra bara, det är ett hett tips ;)"
- Anders Flemström
beteenden jag inte tål
Höjden av oförskämdhet kan ju vara någonting som sysslas aktivt med här i butiken.
Kund kliver in. Kund kollar på mig. Jag säger hej. Kund svarar inte, utan tittar bara på mig med en ofta ganska otrevlig blick i kombination med hängiga mungipor. Tack för den liksom. Bitches.
Jag ska börja veva med armarna och ropa "HEEEEEEEJEEE WIEEEE!" nästa gång
Tror ni det funkar?
detta känns lovande
Eeeee-okej.
Bara fem timmar och tretton minuter kvar.
"Jag ser ut som en clown på fingret, det har hänt någonting"
Igår blev det en intensiv kväll på ACE.
Kul, kul som fan! Men idag är jag totalförbryllad över hur snabbt kvällen gick. Bella förklarade för mig några gånger att vi varit där ett par timmar men jag tycker seriöst det kändes som typ trettio minuter.
Och på hemvägen var vi från Storbrittannien.
Eeeeee-tokigt.
Och idag är jag mör som fan.
it's been quite a day
Solen sken, kläderna var snygga, alla var så vänliga och jag fick kika på bilderna i kameran och känner mig verkligen nöjd. Dessutom filmades ett klipp där jag struttar in i bild, visar upp kläderna, snurrar ett varv och går ur bild - vilket kändes lagom konstigt men mest kul.
Trött efter en syndigt tidig morgon vankade jag därefter vidare till Naturkompaniet, hittade en ryggsäck, köpte lunch och jobbade fem hektiska timmar. Det som motiverade mig i hetsen där jag befann mig ensam med köer utav kunder, var det faktum att Bella skulle möta upp mig för en pubkväll. Fast först blev det kycklingwook på en stammisrestaurang nära jobbet. Mätta som få gled vi vidare till söder för att åtnujta lite mörk Närkes pannknektar porter samt även för min del en fruktig Nils Oskar Indian Ale.
Lång dag - lång men välfylld.
Godnatt.
Och du, jag tänker på dig. ♥
morrn
Men, vem försöker jag lura, jag är fan uppe för mig själv.
Lucky me att de har en fet kaffemaskin på kontoret.
standing in the rain
Tänkte jag skulle skriva någonting om att nu är det minsann bara en månad kvar. En månad till mitt äventyr som jag talat om så mycket i förväg så det känns lite som om jag redan varit där. Knappra ner rader om hur dagarna tills jag åker kommer vara värdefulla för mig, värdefulla för att tiden jag har med mina nära här hemma kommer att förvandlas till ett långdistansförhållande mellan upptagna parter.
Men..
då poppade du upp i huvudet igen.
Då gled tårarna fram och sa hej, hej igen. Vi tänker finnas hos dig en stund nu. För du har väl inte glömt?
Nej, jag har väl inte glömt.
En bild i klara detaljer, från en stund för bara ett halvår sedan, tar fram dig i mig. Visar mig dig då du utan förvarning klampade in i butiken med ditt förväntansfulla leende. För det var ditt, det där leendet. Ingen annan log sådär. Och jag tänker att du brukade ju komma förbi mig ibland. En gång var det rusningstid och du stod vid sidan av kassan och berättade om att du fått ut för lite av din lön. En annan gång satt du med mig i personalrummet och du liksom bubblade, pratade om känslor och kommenterade glatt namnet på teer. Jag skrattade så mycket den gången du värvade i hallen utanför och kom och ställde dig hos mig för att berätta, med äkta förskräckelse, att en äldre man hade stött på dig. Jag kunde inte alls dölja hur road jag var medan du fortsatte påtala hur traumatiskt det varit, fast till slut skrattade även du. Det var alltid extra muntert efter dina besök.
Ska jag nu bekanta mig med verkligheten, fastän den säger mig att du inte kommer dyka upp något mer? Ska jag gång på gång förstå att fastän livet är så föränderligt, så kan det här inte ändras på?
Ska jag aldrig mer se ditt leende?
DET ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIST!
i keep on running keep on running
Jag tycker om den här låten mer och mer för var gång jag hör den.
Kan bero på att den inte spelats sönder på radio ännu, så pass på och njut.
Byebye.
är mitt liv en film eller? från regissören bakom "new york waiting" kommer nu skildringen om två själar vars vägar korsades... över ett glas coca cola.
Det var ett litet brev till mig.
Där han berättade att även om det var galet, så kände han att han var tvungen att försöka. Att han hade sett mig första dagen han anlände till Stockholm och att han redan då var imponerad utav mig, men att han inte vågat säga detta till mig. Och nu, timmarna innan ett flygplan skulle ta honom tillbaks till Tyskland, undrade han om jag ville träffa honom. Skrev att han skulle befinna sig på Trädgården till tio. Avslutade med sitt mobilnr, mail, och namn. Och en liten hälsning.
Jag tänkte lite på livet, tillfälligheter. Kunde inte riktigt minnas att jag fått något speciellt intryck av denna kille som en stund tidigare hade varit inne och köpt en svensk honung. Kunde inte komma på några särskilda skäl till att träffa honom, men det fanns ett par motton som oundvikligen gjorde sig påminda där jag stod och funderade på vad jag skulle göra. "Varför inte?" och "Inga hämningar". Motton som får tala för sig själv. En stund senare hade jag visst smsat ett "why not?", och en halvtimme senare på t-bana Skanstull klampade en lång, skäggig tysk fram med ett nervöst leende.
Så ikväll har jag suttit på en persisk bar och druckit coca cola med en miljöengagerad 29 -årig tysk iförd byxor från fjällräven och skogshuggarröd flanellskjorta. Han bor i en stuga i Alperna, studerar skog och träd, håller utflykter om biologi för barn och poliser, älskar kor och får, vill hemskt gärna åka till Nya zeeland, tycker inte om katolska kyrkan, älskar boken Flyga Drake, har varit landskapsarkitekt, var blyg och garanterade att om jag någon gång ville besöka Alperna så hade jag en plats på hans soffa. Sen vinkade vi av varandra på Slussen efter en par timmar trevliga diskussioner och en promenad genom Söder.
Det räcker för mig för att konstantera att det lönar sig att chansa.
Natti.
looked at this figure
Jag saknar tiden före.
spännande
Klockan 07:00 fredagmorgon (!) så blir det till att fotas inför en kampanj som kommer finnas på Lindex hemsida under sex månader. Sjukt spännande dels att få fotograferas igen, dels att se hur jag kommer klara av att vara alert innan världen vaknat. Jag kan inte stå där och se sliten ut direkt.. Heh.
Roooligt hur som helst!
Blir intressant att se vad för kläder jag kommer spatsera omkring i denna gång.
Yay!
Den här helgen verkar trevlig so far.
bäär with me (zlatan i skogen)
Jag slutade klockan två idag. I folkmun kan man kalla detta för att jag hade någon slags fritid på eftermiddagen. What better way att spendera denna med än att dra på sig kängorna, packa ryggsäcken, möta upp darlings och ta bussen mot blåbärsskogen? Det blev en kort men intensiv och högst gemytlig vistelse.
Det är konstigt vad naturen kan göra med en.
Tänka sig att idag när jag kom hem så kunde jag ärligt säga att jag, för första gången den här annars så nedbrutna månaden, faktiskt haft en bra dag. Och efter det blev det dessutom film och The Tudors med hallonsoda och kladdkaka. Och ett sällskap jag alltid skrattar med.
Idag har jag inte haft speciellt ont i magen. Huvudärk ja, men den bor med mig nu på samma vis som dammet på min bokhylla (selfreminder: damma minst en gång i halvåret ditt lata fanskap). Kroppen, men kanske främst allt inombords, har fått sig en längre stunds vila. Det är en förutsättning för att jag ska ta mig igenom den period som så illistigt närmar sig. Jag inser att det inte går att förbereda sig mentalt för den begravning som finns någonstans runt hörnet. En knapp vecka bort finns den dag som jag förutsätter kan bli den värsta jag har upplevt.
Men inte idag. Idag fick jag andas. Jag fick fungera. Prata fullkomligen engagerat på ett sätt som har saknats. Kanske är jag tillbaks i gårdagens pärs redan imorgon. Kanske vaknar jag och ser med klarhet vad jag inte har behövt processa idag - men då är jag glad att fick de här timmarna.
Tack blåbärsskogen, tack vänner, tack mitt överbelamrade huvud.
Take care.
Det ligger ett rosa brev på mitt skrivbord som faktiskt är okej att titta på - tack raraste.
citat
briljant tänkt, Teherans högsta domstol
Okej, vi tar det från början. Det är för det första tillräckligt sjukt att Sakineh Mohammadi Ashtiani är dömd att stenas tills hon dör. Anledningen är egentligen inte relevant i avseendet hurvida stening är rimligt eller inte, men hon har i alla fall anklagats för otrohet. Denna har hon även erkänt medan hon piskades blodig. Hon och hennes barn har, till skillnad från många andra som fallit offer för sinnessjuka regimer, lyckats få medial uppmärksamhet kring dödsdomen. Det skrivs listor och skickas mail från hela världen för att stoppa hennes avrättning.
Så läste jag idag i tidningen att Högsta Domstolen i Teheran nu har för avsikt att åtala Sakineh just för denna mediala uppmärsamhet hon lyckats uppbåda. Då tänker jag såhär: Vart kan de åtalen leda? Kan någonting möjligen vara mer bestialiskt än att långsamt stenas till sin egen död?
Bra tänkt! Istället för att ta er en funderare på varför detta har väckt sådan uppmärksamhet världen över så lägger ni kraften på att straffa vederbörande för att hon har skapat den. Det måste sticka i ögonen på er att kvinna höjer sin röst, i mina ögon sticker det att era röster fortfarande räknas. Att ni ens har möjligheten att andas så att ni lever tillräckligt för att uttala er - det sticker i mina ögon. Att ni står på den här jorden och tar plats med era överflödiga kroppar - det sticker i mina ögon.
Så om ni behagar göra vad världen vill; gå och dö och låt hennes liv fylla era tomrum.
monarch of dreams
I min dröm frågade vi dig, hur känner du dig?
Du svarade övertygande att du var nöjd.
Eftersom att jag drömde så måste jag också ha sovit, men så känns det inte. Det känns som att jag mest har legat och kollat på en film som inte gjordes för att vara njutbar eller ens verklighetstrogen.
Just nu vill jag mest kasta sönder någonting.
fel
Felfelfelfelfelfel.
Och jag vill nog fly allt, hoppa in i någon bekymmersfri zon som kanske inte finns egentligen om jag inte först tar tag i mig själv inifrån. Men jag vill ha den, den enkla lösningen. Plötsligt tycks den tid jag har att förvalta, mitt liv, så värdefullt. Jag blir alldeles yr av att tänka på framtiden eftersom att den bara är i mina egna händer. Och mina händer är ostadiga.
Vadfan är det tänkt att man ska göra av sig själv i en värld där vi inte tar hand om varandra, nu menar jag globalt, nu menar jag ekonomiskt, nu menar jag att jag är trött på att folk svälter som fallande käglor och att man ändå kan sitta några mil bort i en skyddad zon och prata om vädret, jag menar just det, allt är fel.
Vi bygger en hög av skit och försöker dölja den med falska, glänsande ytor när vi egentligen har all glans vi behöver omkring oss, i varandra, i skratt och i kärlek. Vi lär oss att vara viktiga, viktiga för vem undrar jag då, när det enda vi behöver är lyckan som finns i oss? Vi dömer varandra, varför undrar jag då, vi är alla ändå olika.
Vi mår dåligt, fast vi tittar på ytan vi byggde upp, varför ser vi inte det som vi har haft hela tiden? Någonting är jävligt fel när folk sitter mitt i allt och känner sig otillräckliga, som om vi vore i livet endast för att uppnå. Piller för lycka, hur är det möjligt?
Vart står man i en värld där man dras i så många riktningar för det är så svårt att förstå att det enda man bör göra är det man själv vill, följa lyckan, ta hand om det som när oss?
Någon dör för tidigt, och runtom fortsätter allt som vanligt.
Lika fel som stunden innan.
Jag är rädd och det skäms jag för.
Möta världen det ska jag göra, umgås med fantastiska människor, se vackra platser, leva glatt i det liv jag själv har byggt vidare på. Jag har mycket framför mig. Tacksam är jag, visst, men just nu rädd.
För vissa saker kan jag inte ändra på.
Mycket är bortom mig.
sommarskivan och skvalp
Jag och Carro var med och seglade idag.
Det ni.
(Kan milt sagt säga att jag väldigt sällan följer med ut på båten).
äh fuck it
åt helvete med allt.
sant
Alla mina skrivna ord är otillräckliga känslorna som har bosatt sig i mig för när de känns som allra mest klarar jag ändå inte av att skriva någonting. Kanske bara några panikrader. Och nu har jag backat bak till stadiet där jag ibland behöver skrika för att kroppen inte ska skaka, för att andetagen inte ska stressa ur mig, för att allting är så övermäktigt. Just nu är så mycket för mycket men egentligen är bara en enda sak viktig. Du är i strålkastarljuset, annat trängs i skuggorna runtom. Och jag försöker se in i dem för att folk säger att det ska man, livet får fortsätta för annars fungerar man inte. Men i ögonvrån ser jag hela tiden ljuset, dig, och inombords startar en kraft, en flodvåg av minnen, berättelser, funderingar och sorg.
Sorg som vrider sig; ena sekunden min egen, andra sekunden min sorg å andras vägnar. Föreställer mig hur dina ögon har blickat på så många fantastiska platser, hur varmt ditt hjärta måste varit i vänners sällskap, hur många funderingar som passerat och rört om i ditt huvud.
Jag vet inte vad som hade hänt om du hade åkt iväg för studier nu i höst såsom du planerat. Kanske hade vi bara hörts av sporadiskt, inte riktigt kommit varandra närmre än såhär. Vi skulle kanske inte ha åkt och hälsat på varandra eller ringt sena kvällar för att kolla läget och prata ut om livets små draman och glädjeämnen. Men jag hade hoppats på att få stöta in i dig spontant någon gång, att få hit dig på festkvällar, att få höra dig berätta om dina upptåg som student. Att få läsa texterna du skulle ha snickrat ihop, du som var så uppfinningsrik med ord. Att det då och då skulle dimpa in ett slumpartat sms i inkorgen med ditt namn underskrivet.
Att någon gång ibland få en äkta Anders-kram.
Du vet. Den där varma, glada, kärleksfulla kramen som var som du.
♥
auh
Fin kväll med en touch av det drama som ter sig typiskt för livet just nu.
Framtiden... Hjälp.
Jag ska bara ta mig igenom imorgon först.
kuuuuuuuuuuul ju!
Kan inte lägga upp dem här på jobbet för datorn är inte helt medgörlig, men check it out! Det känns ju helkul detta:D Sen ser jag kanske inte överlycklig ut på första bilden, men andra får kompensera det. Wiee!
the stranger
Svårt att somna för nu vet jag att dagarna kryper iväg, och medan de gör det så ökar distansen till dig. Och allt närmre kommer man till den punkt där man behöver stanna upp lite och bestämma sig för att det är dags att fokusera på annat. Jag är inte redo för det ännu, kanske är jag redo först när jag inte behöver samla kraft för att resa mig ur sängen.
Kanske, är jag redo när det inte gör ont i magen när jag ser bilder.
När när jag inte längre kommer på mig med att stå och skaka på jobbet.
När mina ögon inte tåras så fort några enkla melodier spelas.
Du fanns här i över tjugo år. Jag kände dig i tre. Det behövs mer tid än ett par veckor för att smälta att vi befinner oss i precis ett sådant mardrömsscenario som jag oundvikligen föreställt mig flera gånger tidigare i livet. För att acceptera att det som har hänt inte är någon film, det är ingen berättelse om en vän till en vän, det är inte på låtsas. Det är dig det handlar om. Det är ett tomrum i luften nu. Ingen annan kommer hoppa fram och ta över det.
En ny dag för mig.
Sedan din bortgång har jag tappat andan några gånger.
Ditt tomrum gjorde sig väl påmint.
eh jaha
faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan...
rätt ut i luften
vet du hur jävla jävla pissigt det är att vakna upp helt utmattad för man vet att ingenting kommer att ändras på? tiden gör sin grej, dag för dag säger folk. det är det enda man kan göra, plöja vidare och veta om att det kommer kännas bättre. men jag kommer aldrig glömma. Aldrig i hela mitt liv kommer jag att glömma det här. den här förlusten sträcker sig bortom mig, bortom dina vänner, bortom din familj. det här är en förlust för så mycket mer för jag vet att du hade gått vidare i livet och förgyllt andra människor liv varenda dag, hela tiden. för sån var du och det gjorde du och det borde du ha fått fortsätta med. och du hade funnit din glädje någonstans där ute, du var ju inte klar..
Vila i Frid är vackra ord men de är så förkrossande eviga.
så förkrossande evigt och jag vill inte sluta gråta heller..
åh men det här måste jag bara citera
Läs noggrannt nu allesammans. Den här kvinnan har ett stort problem att belysa.
"Föraren ska öppna dörren
Att våra pendeltåg låter passagerarna öppna dörrarna själva har börjat bli rent gissel för oss föräldrar med barnvagn. Finns det ingen som kan öppna dörren måste man gå runt barnvagnen för att kunna trycka på knappen."
Ojojoj. Jag förstår verkligen att detta krävde först själva energin att störa sig, sedan tiden det tog att skriva ner en sammanfattning av problematiken och skicka till en tidning som läses utav 100 000 andra svenskar. Så att vi kan lida med er, ni arma stackare, som måste gå runt barnvagnen för att trycka på en knapp.
Har du ens läst din egen text?
Lata fanskap. När du har bläddrat dig fram till insändarsidan för att glädjas över att just din insändare kom med - njut lite av dina 15 minutes of fame - sedan kan du backa några steg i tidningen och förslagsvis läsa om alla de miljontals Pakistanier som nu lider är översvämningar. Eller för all del, läsa några rader om kriget i Afghanistan. Tänk på stackarna där som dessutom, förmodligen, måste gå runt sina barnvagnar för att öppna dörrar med såna där gammeldags grejor som kallas för handtag. Bara en sån sak! Tror säkert att det är ett stort problem för dem när de funderar på hur de ska få mat för dagen.
åååååååååååååh jävla nötter..
Det är självklart fint att vi har det så bra här att vi kan bry oss om småproblem, man behöver inte dra in de extrema parallellerna, men den här insändaren faller inte ens in i kategorin nästan-problem. Den är bara så sjukt onödig. Fuck.
autumn
Måndag. Vem fan bryr sig.
Fjorton dagar
Söndag för två veckor sedan satt jag och Carro och samtalade på mitt jobb. Vi hade precis bestämt oss för att det skulle bli grillfest hos mig framåt slutet av den kommande veckan och vi var fast beslutna att försöka få dit dig. Jag tänkte ringa dig på måndagen. Jag skulle ringa tills du svarade, det hade jag bestämt mig för. Men du fanns inte när vi förde det samtalet. Det fick jag veta några timmar därefter. När jag väl skulle ha ringt dig fann jag istället mig själv hemma i soffan med ofattbar chock och sorg.
Tiden går. Dag för dag, timmar som känns utspädda. Alla känslor utöver de rent förkrossande är som halvdana. Du finns i mitt huvud hela tiden. Känslorna efter din död rör sig i hela mig, snurrar i huvudet och försvagar min kropp.
Tanken var ju att du skulle komma över till mig på grillningen. Möjligtvis motvilligt, men du skulle ju övertalas. Sen skulle du sitta där med din varmkorv och plötsligt inse att du har folk omkring dig som faktiskt blir glada av ditt sällskap. Och så skulle du känns dig nöjd och varm för det. Sen skulle du så smått börja umgås med folk igen. Allting skulle bli så himla bra. Du skulle hitta dig själv igen.
Men sådan är inte verkligheten.
Den är hård, för det var nog ingen av oss som kunde förstå dig. Vi kunde inte begripa det du gick igenom, den värld som så snabbt blev din. Vad det var du såg i det omkring dig. Jag kunde inte bemöta dina tankebanor för jag kände inte igen mig i dem. Du resonerade så annorlunda från vad jag är van vid. Och nu är jag är så rädd för att du ska ha känt dig ensam. Ensam och rädd. Jag hoppas du fann friheten i slutet. Att du kände dig nöjd någonstans när du bestämde dig för att du inte orkade fortsätta med oss - det är den största trösten som finns just nu. Även om jag önskar att du hade uthärdat. Det visar väl bara att jag faktiskt inte vet vad det var du bar på...
Men jag vet några saker.
Jag vet att vi aldrig kommer att glömma dig. Att när vi pratar om tillfällen där du närvarade så kommer det vara bitterljuvt. Din glädje, humor och energi kommer att leva kvar med oss. Samtidigt kommer tomrummet finnas där. Jag vet att våra liv kommer att gå vidare i exakt samma takt vad vi än försöker göra för att påverka riktningen. Det som har hänt är för evigt. Det får mig att förstå att mitt liv inte är det.
Du kom, du gav omtanke, glädje. Sen så gick du din väg.
Vi finns kvar här. Och vår väg kommer se annorlunda ut än din.
Jag vet med största säkerhet att du saknas av så många.
Jag vet också nu att livet är skört.
Och när du föll så gick du sönder.
Det är så ofattbart.
JAG FATTAR INTE
♥ saknar saknar SAKNAR!!!
det enda jag försöker säga är att det gör så ont att du är borta
vännen
du ska ju sitta där runt bordet med oss
säga "oh helllo" på svengelska till amerikanska besökare
skratta när jag kallar dig för trofast
proppa min kyl full med öl framför mina föräldrar
dansa sprättigt med exploderande energi
säga "näe? ere så?!" så som du brukade
skicka sms med dagens funderingar
uppdatera mig om din kändis-spotting
skriva roliga sms om pissakö på fyllan
råka försäga dig och se glad och skamsen ut samtidigt
spreta med fingrarna och räcka ut handen
sånt som var du.
du ska ju vara här med oss och bara vara du...
en sommarkväll på stan
Under kvällens gång blev det en hel del kyckling och däribland också en god mängd skratt. Vilket i nuläget är välbehövt, så tack för det raring. Dessutom pyrde stan utav aktivitet och överallt ljöd musik och sorlande människoröster, så känslan av att vara utomlands låg inte långt bort. Stockholm kan vara bra underbart ibland.
Idag är det söndag. Men det kvittar.
how to save a life
Det har förvånat mig att jag inte hittills drömt om dig sedan beskedet om din bortgång.
Men inatt gjorde jag visst det. Vilket innebär att imorse när jag vaknade så var det inte i ljumnen ovisshet, det var i obehagligt påträngande ångest. Jag känner mig kall och illamående. Har saker att göra. Och jag gör dem. Men det märks liksom inte. Jag har precis betalat in reseavgiften för mitt stora äventyr som jag har laddat för så länge men jag är inte gladare för det just nu.
Jag sitter här och tänker på hur ingenting blir annorlunda vad vi än gör hädanefter. Ingenting kan ändra på att det som redan har skett. Ältandet kan hjälpa i hanteringen men det är inget botmedel mot död. Man har visst inte uppfunnit det ännu.
Det är en så vacker dag idag. Det är som om solens strålar rinner ner i alla små utrymmen utanför husen och skänker energi. Energi till det omkring mig. Jag sitter här inne och försöker tvätta bort behovet av att kolla ytterliggare än gång efter din dödsannons i tidningen. Nästa vecka var det visst den skulle tryckas upp och göra smulor av all tvivel om hur sant det här verkligen kan vara.
Jag måste resa mig nu. Resa mig och gå in i vardagen. Fast vi kanske inte ska kalla det för vardag, jag minns att du inte heller tyckte att det var ett bra ord. Ett samlingsord för menlösa dagar..
KOM TILLBAKS ISTÄLLET!!
hjälp..
fuck
Står på jobbet och tillbakahåller någon slags attack.
Åh, vad tiden går sakta idag.
sleeping sickness
Jag fick aldrig svar på meddelandet som sa att jag ville ses innan min resa. Så att vi kunde få säga hej då ordentligt. Då, när du fick mitt allra sista sms till dig för bara två veckor sedan, så visste du nog att jag aldrig skulle få träffa dig igen.
Sist jag fick svar var i början av Juli. Våran sista konversation. Du berättade om ett projekt. Du var hemlighetsfull. Jag var orolig. Någonstans ville jag ändå känna av en viss entusiasm i svarta små bokstäver som inte skulle skickas till mig något mer. Jag som uppfattade en glimt av energi och kämparglöd från din sida. Kanske var jag naiv. Kanske hade du fortfarande fäste vid den tidpunkten. Vad som hände inom dig de restrerande veckorna därefter är för mig fullkomligen dränkt i tragedin och rädslan för hur du kände dig. Jag är rädd för den sanningen som finns inom dig. Fanns.
Allt som allt så kommer det aldrig mer stå "Nytt meddelande: Flemman" på min display. Det räcker med det konstanterandet och allting är sagt.
Du är borta. Jag förstår det inte själv.
När jag gick hos terapeut för många år sedan tipsade hon om att när man fick ångest så kunde man sätta båda fötterna till marken, andas djupt och tänka att man fanns, att man stod stadigt. Jag log och tyckte det kändes hemskt obekvämt att göra den övningen. Ändå sitter jag här nu med båda fötterna till golvet och tänker att det är okej, jag finns, jag står stadigt. Jag står stadigt...
Felix
Vila i Frid lilla Felix♥
Han var grundorsaken till mitt förut väldigt stora fågelintresse.
Imorse tyckte jag att han var betydligt lugnare än vad han brukar och någon gång under dagen har han somnat in. Han har levt i min familj runt tio år men var kring 25 år gammal, vi vet inte exakt. Det var gammalt för en fågel i varje fall. När han kom till oss var han en förskrämd parakit som fick panik så fort någon gick in rummet, men under tiden med oss har han blivit trygg och fått både fruga och barn. Han hade det bra lilla Felix. Även om han aldrig var särskilt fäst vid människor kanske. Men jag tyckte i alla fall om honom.
Han dog frisk, gammal och med en hirskolv vid sin sida.
Tack för åren lilla du!
...
Då var det himla bra.
Det var helt fantastiskt egentligen.
Vad fan är det här? Ska jag gå upp imorgon och fortsätta i detta?
Åh. Yes. Yippie. Can't fucking wait.
Ni förstår, jag kommer förmodligen att vakna ganska nöjd. Ligga och dra mig i sängen en stund. Tänka på någonting trevligt. Sedan så kommer det slå mig så fort jag börjar vakna på riktigt; han har dött. Då ska jag balansera sorgen med medvetenheten om att livet det går vidare. Jag får vara ledsen men ska samtidigt låta dagen bli av värde. Planera, äta, jobba.. Leva helt enkelt. Jag ska göra det han inte gör. Det känns ju lagom sjukt. Jag kommer att tänka på hans närmsta ungefär så mycket att bröstkorgen känns inflammerad sen ska jag samtidigt tackla bilderna i huvudet och acceptera dem. Acceptera att det här är en del av livet. Korta, men ibland också långa stunder, ska jag inte känna någonting särskilt alls. Jag kommer att flyta runt och göra ärenden, prata om saker jag inte bryr mig speciellt mycket om samt läsa artiklar som jag ändå inte registrerar i slutändan. Sällsynta ögonblick kommer jag att vara i princip som vanligt. Jag kommer till och med att skratta.
Sen är det ju som att vad jag än gör just nu så är det infekterat. För när jag senare i livet ser tillbaks på den här perioden kommer det inte vara med nostalgiska "åh, vad kul vi hade på middagen den gången", det kommer att vara med en bitter påminnelse om att det var visst tiden efter min väns bortgång.
Det här skriver jag inte av ilska gentemot honom, utan genom frustration och allt vad den innebär i lägen där man kastas in på orörd mark. Jag vet inte hur man förhåller sig till död. Jag vet inte hur man bemöter de omkring en, jag vet inte vad som är för mycket eller för lite. Jag vill skriva att det enda som spelar roll är just förlusten, vännen som har förlorats. Men det handlar ju alltid om mer än så. Det handlar om människor omkring denne som måste bearbeta det som har hänt. Oundvikligen.
Kvällen jag fick beskedet rullar som en klar film i mitt huvud. Det var inte mer än åtta dagar sedan men det hade likväl kunnat vara veckor, för dagarna sedan dess har varit långa att kliva igenom. Jag kommer kliva vidare med tankar av skiftande natur som sällskap. Och rädsla lagt sig om mitt inre, växt ur oro som jag inte vet hur jag ska slå tillbaks.
Ett nytt skede av verkligheten har äntrat mitt liv nu. Ovälkommen, äkta. Och den kan inte bli ogjord, bara hanterad. Jag kommer förmodligen att vakna nöjd imorgon, kvar i det som var förut. Men sedan slår den till.
Så fort jag försöker underlätta processen med ett laddat "livet går vidare" så svarar någonting inom mig: varför andas han inte i så fall?
no time for us
Folk berättar att de ler då de tänker tillbaks på dig. Det gör jag med och det ska du alltid veta. Att den glädje och värme jag fick uppleva med dig är det som väger tyngst. I alla fall i slutändan, men där är jag inte än. Om det nu kan finnas ett slut på sorg... Jag har hört att man lär sig leva med den.
Jag ser framför mig när du stirrade ut i viken. Att du verkade nästan utmattad av vårat samtal, att du var som fast i en återvändsgränd. Du bad om hjälp. Jag försökte hjälpa dig. Du avbröt en gång för att påtala att det var så jävla vackert. Jag höll med. Jag ser dina ögon framför mig, din blick, ditt kroppspråk. Jag tror att vi pratade om myggor vid ett tillfälle. Vi återgick till allvaret. Ena stunden ville dina ord aldrig sluta flöda och andra trasslade de ihop sig och stannade hos dig. Jag vet att jag kände frustrationen. Många av mina ord ekade tomt så som jag minns det. Än idag kan jag känna hur allt jag ville var att lägga armen om dig och ge dig någon trygghet i världen att vila dig på. Jag sa att det inte fanns en enda person med någonting ont att säga om dig. Att du skulle klara dig, men att du var tvungen att ge tiden ett utrymmet som jag antar idag att du inte hade då. Det var mycket som hände den kvällen. Vi gick ifrån två vänner som hade kul ihop och kom bra överens, till två vänner som delade tillit och sårbarhet. Jag tänker inte säga att vi nu delade någonting viktigt; för det vi delade även dessförinnan var minst lika viktigt, det var det fina i livet. Det som drar smilgroparna uppåt och får ögon att glittra. Ögonblick som man mår bra av dagen efter en fest. Tillfällen som gör att man längtar till nästa gång man ses.
Du fick en kram och mitt löfte. Jag skulle höra av mig till dig så du slapp tänka på att hålla kontakten själv. Det skulle ta några dagar till nästa gång vi hördes. Men det här var sista gången jag såg dig. Jag vände mig om på bussen och såg dig vandra längre bort än någon har gjort någonsin i mitt liv. Ända bort.
Jag glömmer aldrig vad du sa till mig på bryggan, den där sista gången jag kunde möta din blick och höra din röst. Jag vet inte om du själv kom ihåg efterråt vad det var du hade sagt, men det var inget löfte till mig. Det var till dig själv du sa att du inte ville dö. Jag vet att vi båda ville tro på dig. Bara du har burit vad som följde därefter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få höra ditt skratt igen.
Jag ser tillbaks på den gången jag gav dig ett utav våra lakan som hängt på studentflaket. Jag kanske inte kunde hjälpa dig långvarigt i ditt liv, men den gången lös du. Jag hoppas att du får lysa där du är idag, för det har du alltid varit värd.
Frid, för alltid Flemman.
why do we sacrifice our beautiful souls
Jag tror att jag är tömd men så rinner tårarna ändå.
Det är inte bra att sitta här vid datorn men så fort jag går ifrån så är det svårt att fokusera. Ensamheten är värst. Jag försöker rationalisera mina tankar och förstå alla känslor. Men mitt huvud värker och min bröstkorg talar i sorg.
Det här är bara fel. Vi levde ju i samma värld.
Varför såg du inte vad vi såg? Hur är det möjligt att det kunde bli såhär?
Från din playlist
Somewhere Over the rainbow
Way up high
There's a land
That I heard of once In a lullaby
Well somewhere Over the rainbow
Skies are blue
And the dreams That you dare to dream
Really do come true
Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far Behind me
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me
Well somewhere
Over the rainbow
Skies are blue
And the dreams
That you dare to dream
Really do come true
Someday I'll wish upon a star
And wake up where the clouds are far
Behind me
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me
Well somewhere
Over the rainbow
Bluebirds fly
If birds fly
Over the rainbow
Why then oh why can't I
If birds fly
Over the rainbow
Why Then oh why
Can't I
♥
Bäst för dig att det är så du har det vännen..:)
I min studentmössa
"vego-annika
bäst- annika
=) /F"
Tack, Bäst-Anders♥
im going back to the stars
Det senaste dygnet har jag varit så tom.
Tiden flyter fram. Sakta, så sakta.
Sitter och lyssnar på din musiklista.
Jag visste inte att du hade hört Explosions in the sky's vackra Your hand in mine. Hade jag vetat det hade jag nog tipsat dig om M83. Men det var väldigt mycket jag inte visste om dig. Och det är väldigt mycket jag aldrig fick möjligheten att tipsa dig om.
Nu när solen skiner för första gången sedan jag fick besked så kan jag inte mota bort tankarna om när du såg solen sista gången. Jag får väl aldrig veta det.
Det är mycket jag aldrig kommer att veta.
Jag tror, gissar och drar slutsatser. Det gör jag.
Men det jag vet är att du är borta.
Så resten spelar väl ingen roll egentligen.
Jag önskar att detta hade varit din värld att fortsätta i.
Du är den enda jag träffat med ljusbruna ögonfransar...
minnen
Jag minns att jag ljög för dig. Vi skulle ta tågen åt olika håll och när tåget i min riktning gled in vid perrongen förklarade jag att jag skulle ta nästa, för ingen buss matchade detta.
Jag måste erkänna att jag inte var ärlig den gången min vän.
Jag sa bara så för att jag ville umgås med dig en stund till. För vi hade inte setts på så länge, och du pratade med mig så omtänksamt för att du visste att jag behövde det där och då. Vi pratade om känslor och om det som varit. Det var skönt.
Jag fick en extra stund med dig den kvällen.
Den stunden värderar jag så högt, Anders.
Jag försöker sortera mina tankar lite och fram smyger sig minnen, stunderna i din närhet. Hur du inte hörde vad jag sa en gång, för du påstod att min andedräkt luktade chokladboll och du sa att det distraherade dig. Hur du bad om att vi skulle gå till cafeterian på onsdagar när vi jobbade med projektarbetet. Hur du greppade tag i mig, såg mig i ögonen och fick mig att lova att jag skulle ta hand om mig själv medan du var bortrest. Din hysteriska dans på Linn fest. Den totala ärligheten i dina ögon när du sa någonting av omtanke. Hur otroligt förvirrad du var när vi spelade "Jeehaw" innan festen på min 20-års dag. Dina passionerade kärleksförklaringar till drycken Fernet Branca som du promt ville bjuda mig på.
Jag väntar med spänning på att fler minnen ska komma fram. För vet jag att det kommer de göra. Med tiden. Jag väntar med spänning, eftersom att jag vet att inga nya minnen kommer att skapas och jag vill bevara så mycket som bara är möjligt. Och samtidigt är jag rädd för den dagen det plötsligt står still i huvudet. Jag är inte beredd på att bearbeta det sista av dig och våran vänskap.
Vi skulle ju inte vara klara.
Jag hör i huvudet hur du tackade mig och tänker: det är jag som ska tacka.
En person skrev till mig en gång att
"Livet blir vad man gör det till, och vad man än vill ha ut av sitt liv så är det möjligt att uppnå :)"
Den personen var du.
Det var du. Och jag tror dig.
Tack.
mer
Kroppen, den är seg. Jag har ont.
Jag har ont och jag förstår inte att jag har sett dig för sista gången.
Jag försöker att inte ställa mig själv de frågor som bara du kunde besvarat.
Det är inte mitt att veta. Det är ju ditt. Ditt liv.
Sist vi sågs så hade du färgat ditt hår svart.
Jag minns att jag saknade din riktiga hårfärg då.
Nu saknar jag hela dig istället.
Hur blev det såhär?
hjärta
♥
Vet du, att du är en av de bästa personerna jag träffat.
Vet du, att du kunde lysa upp hela hus med din närvaro? Att när jag skrattade i ditt sällskap så var det så äkta som ett skratt någonsin kan vara, för när du log så log ju alla andra. Och du log ju för oss. Med oss.
Din energi. Alla knäppa, underbara och djupa samtal.
Du sa så mycket till mig som jag helt desperat aldrig vill glömma bort.
Samtal som blottade hur speciell just du var.
Sist vi sågs var en så vacker kväll.
En så särskilt ljummen försommarkväll.
Jag hejade på dig. Jag önskar att du hade gjort det också.
Aldrig någonsin kommer jag att förstå.
Det finns människor som man bara kan älska, och du var en av dem.
Jag kommer aldrig glömma dig eller varför du var så lätt att tycka om.
Jag känner mig så hedrad, innerligt hedrad för att jag fick lära känna dig.
Det är med sådan otrolig sorg jag tar farväl utav dig.
För dig, Anders, våran Flemman:
Just idag är jag stark.
Jag önskar dig all frid, all frid någonsin
Till dig, till dig, för dig. FÖR DIG.
vikten av några små guldslantar
Jag kan tyvärr inte tillgodose deras behov eftersom att växelkassan är rätt skör såhär på helger och de är helt enkelt för många som frågar. Nyss kom det in en riktigt charmig en (KÄRRING ALERT BEWARE BEWARE) och hon var så frustrerad att hon skakade.
Nej, rättelse.
Hon var så frustrerad att hennes huvud liksom vibrerade fram och tillbaka i ryckiga rörelser, medan händerna höll ett par femtiolappar i ett riktigt gisslangrepp. Oj vad hon var frustrerad. När jag därför, precis som med alla andra, vänligt förklarade att jag inte kan hjälpa till då brast det liksom lite. Hon liksom ryckte ut ur butiken, sidledes som en krabba, och mumlade onda små meningar.
De sista jag uppfattade var
"I′m never coming back..!"
På sätt och vis är detta en förlust. Det är sällan man ser folk som rör sig likt krabbor, hon erhåller ett underhållningsvärde som kan te sig användbart när man vill fästa blicken på någonting intressant i väntan på tåget.
(Egentligen är det väl synd om na. Men jag har sovit i tre timmar. Och det var inte jag som hade sönder automaten. Jag gillar inte när folk mumlar ondskefulla saker. Jag föredrar glada miner, blommor och små fluffiga kaniner. Sådeså).