.

Allting är fel.

Felfelfelfelfelfel.
Och jag vill nog fly allt, hoppa in i någon bekymmersfri zon som kanske inte finns egentligen om jag inte först tar tag i mig själv inifrån. Men jag vill ha den, den enkla lösningen. Plötsligt tycks den tid jag har att förvalta, mitt liv, så värdefullt. Jag blir alldeles yr av att tänka på framtiden eftersom att den bara är i mina egna händer. Och mina händer är ostadiga.

Vadfan är det tänkt att man ska göra av sig själv i en värld där vi inte tar hand om varandra, nu menar jag globalt, nu menar jag ekonomiskt, nu menar jag att jag är trött på att folk svälter som fallande käglor och att man ändå kan sitta några mil bort i en skyddad zon och prata om vädret, jag menar just det, allt är fel.

Vi bygger en hög av skit och försöker dölja den med falska, glänsande ytor när vi egentligen har all glans vi behöver omkring oss, i varandra, i skratt och i kärlek. Vi lär oss att vara viktiga, viktiga för vem undrar jag då, när det enda vi behöver är lyckan som finns i oss? Vi dömer varandra, varför undrar jag då, vi är alla ändå olika.

Vi mår dåligt, fast vi tittar på ytan vi byggde upp, varför ser vi inte det som vi har haft hela tiden? Någonting är jävligt fel när folk sitter mitt i allt och känner sig otillräckliga, som om vi vore i livet endast för att uppnå. Piller för lycka, hur är det möjligt?

Vart står man i en värld där man dras i så många riktningar för det är så svårt att förstå att det enda man bör göra är det man själv vill, följa lyckan, ta hand om det som när oss?

Någon dör för tidigt, och runtom fortsätter allt som vanligt.
Lika fel som stunden innan.

Jag är rädd och det skäms jag för.
Möta världen det ska jag göra, umgås med fantastiska människor, se vackra platser, leva glatt i det liv jag själv har byggt vidare på. Jag har mycket framför mig. Tacksam är jag, visst, men just nu rädd.

För vissa saker kan jag inte ändra på.
Mycket är bortom mig.