.

Några kunder har jag inte haft sedan öppning för en timme sedan, men däremot har det flödat utav folk som desperat behöver växel. Det råkar nämligen vara så att Centralstationens växelautomat har gått sönder. Detta leder förstås till lite desperation hos de vilsna själar som är i starkt behov utav mynt.
Jag kan tyvärr inte tillgodose deras behov eftersom att växelkassan är rätt skör såhär på helger och de är helt enkelt för många som frågar. Nyss kom det in en riktigt charmig en (KÄRRING ALERT BEWARE BEWARE) och hon var så frustrerad att hon skakade.

Nej, rättelse.
Hon var så frustrerad att hennes huvud liksom vibrerade fram och tillbaka i ryckiga rörelser, medan händerna höll ett par femtiolappar i ett riktigt gisslangrepp. Oj vad hon var frustrerad. När jag därför, precis som med alla andra, vänligt förklarade att jag inte kan hjälpa till då brast det liksom lite. Hon liksom ryckte ut ur butiken, sidledes som en krabba, och mumlade onda små meningar.

De sista jag uppfattade var
"I′m never coming back..!"

På sätt och vis är detta en förlust. Det är sällan man ser folk som rör sig likt krabbor, hon erhåller ett underhållningsvärde som kan te sig användbart när man vill fästa blicken på någonting intressant i väntan på tåget.

(Egentligen är det väl synd om na. Men jag har sovit i tre timmar. Och det var inte jag som hade sönder automaten. Jag gillar inte när folk mumlar ondskefulla saker. Jag föredrar glada miner, blommor och små fluffiga kaniner. Sådeså).