.

Jag slutade klockan två idag. I folkmun kan man kalla detta för att jag hade någon slags fritid på eftermiddagen. What better way att spendera denna med än att dra på sig kängorna, packa ryggsäcken, möta upp darlings och ta bussen mot blåbärsskogen? Det blev en kort men intensiv och högst gemytlig vistelse.

Det är konstigt vad naturen kan göra med en.
Tänka sig att idag när jag kom hem så kunde jag ärligt säga att jag, för första gången den här annars så nedbrutna månaden, faktiskt haft en bra dag. Och efter det blev det dessutom film och The Tudors med hallonsoda och kladdkaka. Och ett sällskap jag alltid skrattar med.

Idag har jag inte haft speciellt ont i magen. Huvudärk ja, men den bor med mig nu på samma vis som dammet på min bokhylla (selfreminder: damma minst en gång i halvåret ditt lata fanskap). Kroppen, men kanske främst allt inombords, har fått sig en längre stunds vila. Det är en förutsättning för att jag ska ta mig igenom den period som så illistigt närmar sig. Jag inser att det inte går att förbereda sig mentalt för den begravning som finns någonstans runt hörnet. En knapp vecka bort finns den dag som jag förutsätter kan bli den värsta jag har upplevt.

Men inte idag. Idag fick jag andas. Jag fick fungera. Prata fullkomligen engagerat på ett sätt som har saknats. Kanske är jag tillbaks i gårdagens pärs redan imorgon. Kanske vaknar jag och ser med klarhet vad jag inte har behövt processa idag - men då är jag glad att fick de här timmarna.

Tack blåbärsskogen, tack vänner, tack mitt överbelamrade huvud.
Take care.

Det ligger ett rosa brev på mitt skrivbord som faktiskt är okej att titta på - tack raraste.