bo-bo-boorneoow
Volontärarbete som lärare, tälta på en strand, vilda djur på Kinabatangas flodbank och åka runt i en liten minibuss med privatchaufför och få känna för en kväll att vi har noll respekt för morgondagen.
Borneo.
Kanske inte är någon slump att det blev ett par bilder på just Efa (eller Eva som hon ju egentligen heter), hon är en av de jag klickade mest med och vi skickar lååånga mail till varandra om livet. Henne vill jag träffa snart, så kan vi förstå varandra över en dansk chokladmacka precis som när jag bodde hos henne nätterna efter Bangkok.
Minnen.
i'll grow back like a starfish
Lyssnar på Antony & The Johnsons. Har knarkat deras cover på Knockin' on Heavens door i ett par veckor, och först nu har jag satt mig ned för att verkligen lyssna på andra låtar med dem. Konstanteras bör att deras musik är bland det absolut vackraste jag har hört.
Just nu ligger Cripple and the Starfish och slår i min bröstkorg.
Kan inte sluta lyssna. Bara en gång till.
Jag önskar ofta att jag själv kunde skapa så vackert.
Jag undrar hur man kommer på texter. Hur man framkallar melodier som hör till. Hur människor som kan knipa fast känslor tillsammans råkar stöta in i varandra en dag, och inser att en röst någon bär kan klä ett instrument en annan spelar.
Heder till de som faktiskt låter idé lämna tanke för att bli någonting som andra sedan får njuta utav. Det är ändå ganska fantastiskt.
Hurtful
And it's true I always wanted love to be
Filled with pain
And bruises
Mr. Muscle, gazing boredly
And he checking time did punch me
And I sighed and bleeded like a windfall
Happy bleedy, happy bruisy
I am very happy
So please hit me
I am very happy
So please hurt me
I'll grow back like a starfish
I'll grow back like a starfish
!!
Hittade flygbiljetter till Berlin för 63kr.
Så nu måste någon övertala mig om att inte åka till Berlin.
Fast Ryan lägger ju på skatt förvisso..
SCHWEINEBILLIGT ändå.
Så nu måste någon övertala mig om att inte åka till Berlin.
Fast Ryan lägger ju på skatt förvisso..
SCHWEINEBILLIGT ändå.
and the oscars gooooes to
bild från telegraph.co.uk
En grej jag inte riktigt fattade med Oscarsgalan igår var varför James Franco, vars förtjusande yttre garanterat är en stor anledning till att jag satt där och glodde halva natten när jag inte sett mer än en nominerad film, inte verkade vilja vara där. Han såg stel, blek och ointresserad ut ungefär heeela tiden. Detta i vart ju skitkonsigt i kombo med Anne Hataways fnittriga spattighet och genuina ansträngning att göra jobbet bra.
Jag vill aldrig mer se en oengagerad James Franco i tight, röd galaklänning.
Kan vi komma överens om det, Academy peeps? Det vart lite olustigt.
Om ni i framtiden vill att James ska medverka kan ni med fördel ställa honom i ena änden av scenen med en kamera riktad åt hans håll at all times för allas nöjes skull men det räcker med att han står där. Grr. Yum.. och, ehm, Tack.
Anyways. Annars var det rätt mysigt att titta på galan, Filip och Fredrik kom med helt meningslösa anmärkelser då och då vilket ju är vad de gör bäst (typ åh kolla vad Geoffrey Rush ser ut som Steven Spielberg när han ler, stillbild på det!) och skådisarna satt med små skräckslagna leenden och hoppades på att inte bli indragna i konstiga inslag eller filmade när de petar sig i öronen (vilket i princip hände en regissör, grattis till honom för det sågs av många miljoner).
Bästa Utländska Film, Hämnden. Dansk.
Sen måste vi väl congratulera våra grannar i söder, Danmark. Inte för att det vann utländska film för Hämnden, utan för att det gjorde det mycket tack vare att vår svensk Mikael Persbrandt spelade en av huvudrollerna. The world makes sense! Sen bör nämnas att jag aldrig sett en hel film med honom i. Det är sant. Jag borde ju för fan inte ens få kallas för svensk. Jag vet inte om han förtjänade sin del av den här Oscarn! Jag vet ingenting! Jag måste gå och rannsaka mig själv.
Later.
DN VÄRLDEN, sida 35. lördag 26 februari 2011
Slog mig även denna morgon ned i köket för att läsa tidningen.
Följande tre rubriker stod i DN idag, artiklarna hade alla lika mycket plats, men en utav dem var i fetstil. Kan du gissa vilken?
a) Natorstyrkor påstås ha dödat 65 civila, Afghanistan
b) Över 4000 fångar dog i ryska fängelser 2010
c) Övervikt plågar USA:s sällskapsdjur.
Rätt svar är C.
Artikeln som gavs uppmärksamhet handlade om överviktiga husdjur..
Apropå att världen känns som ett skämt.
Följande tre rubriker stod i DN idag, artiklarna hade alla lika mycket plats, men en utav dem var i fetstil. Kan du gissa vilken?
a) Natorstyrkor påstås ha dödat 65 civila, Afghanistan
b) Över 4000 fångar dog i ryska fängelser 2010
c) Övervikt plågar USA:s sällskapsdjur.
Rätt svar är C.
Artikeln som gavs uppmärksamhet handlade om överviktiga husdjur..
Apropå att världen känns som ett skämt.
och medan jag skriver tänker jag "vadfan vet väl jag om det här egentligen?"
Fullkomligen avskyr när en känsla av obehag gör sig inneboende.
Då känner jag mig sådär plötsligt liten.
Vad är grejen med den här världen?
Varje dag börjar morgonen för mig med en tidning som berättar om människor som dör för att de kanske, bara kanske, ska kunna få leva i samma verklighet av möjligheter som jag gör. Jag ögnar sidor, och jag vänder dem knöggliga. Läser mer. Charlie, 78 år bor på Manhattan i USA och bryr sig inte om att araber dör för han tycker ändå att de alla är terrorister. Ingenting till övers har han för dem, står det under bilden på en vithårig man brevid ett höghus.
Han tycker att de förtjänar död. De här människorna som reser sig upp på en mark som inte velat vara deras stöd på så länge, om någonsin. De människorna som väljer att säga ifrån nu, vissa utav dem har sagt "Jag har ingenting att förlora".
Liv har försvunnit kvickt, efter givna order från högre ansatta.
De dör innan de har fått känna känslan av att vakna en morgon, läsa tidningen och tänka "Vilken tur att jag aldrig haft det så. Vilken tur att jag föddes i det här landet."
Det sitter gubbar på toppen av en hierarki och spelar ett maktspel där insatsen är hela existensen för människor i dessa länder. De riskerar livet för sin sak, dessa demonstranter av Nordafrika. För att de har fått nog. Och jag tänker i tystnad, lite skamset lutandes över stora mittuppslag, att det skulle jag nog inte kunna.
Ni är större än mig.
Jag satte mig ned och tänkte skriva om någonting annat just ikväll. Men tankar om de lungor som aldrig mer fylls med luft, har hängt kvar i mig den senast tiden. Just nu händer det någonting i en del av världen inte särskilt långt bort, och det är obehagligt att det ska vara så svårt att begripa att det är samma jord som vi lever på. Jag delar kretslopp med sinnessjuka diktatorer och alla de som faller offer för dem.
Jag är så jävla liten och meningslös om jag inte växer och gör lite nytta. Så känns det ikväll. Och mina egna känslor tycks orelevanta. Jag är arg för att jag faller av mig själv, som trasig frigolit, så fort jag känner att jag inte vet hur jag ska hantera det jag berörs utav.
Värst av allt är kanske att jag får en text om revolutionen i arabvärlden att handla om mig. Det är svårt att inte alltid utgå från sig själv, och just nu känner jag mig inte vidsynt. Jag känner mig ledsen och den här världen är som ett skämt.
Önskar frid i vilan till alla dem som mist livet och vi bör jobba på ett löfte till dem om att den här världen snart kan innebära frid i livet för de som kan fortsätta kämpa..
och det, är nice
Sitter i ett solvarmt kök. För tillfället består sällskapet utav en kolsvart katt med stora, gula ögon. Fantastiskt fina Hendrix. Har druckit onaturligt mycket te (det tenderar bli så hemma hos Emma och jag tycker det är störtmysigt) och haft en bunt värda samtal. Igår var vi ett helt gäng som satt och revederade om livets innehåll över en gratäng och smulpaj. Ända in på natten.
Skönt.
Att jag dessutom vaknade upp igår med älskade Bella som sovit över gör hela störtmysfaktorn över denna inledning på helgen alldeles slående hög. Vi spelade gitarr och sjöng innan jag åkte till jobbet, bara en sån sak.
Och jag kommer förmodligen kunna boka en resa söderut snart.
Yes.
Skönt.
Att jag dessutom vaknade upp igår med älskade Bella som sovit över gör hela störtmysfaktorn över denna inledning på helgen alldeles slående hög. Vi spelade gitarr och sjöng innan jag åkte till jobbet, bara en sån sak.
Och jag kommer förmodligen kunna boka en resa söderut snart.
Yes.
as off today
Nu ska jag förklara för er att jag idag nästan började gråta när jag såg säsongsavslutet av OC på kanal 5. Det är ju så att Ryan lämnar alla i Orange County för att han råkat göra ett engångsligg med barn då han och Marissa hade gjort slut under en kort period. Hjältemodig som han ju är så måste han åka till Chino och fostra det barn som eventuellt är hans.
Hur som helst så spelas någon av alla covers av Halleluja i bakgrunden då han åker förbi Marissa påväg därifrån. Hon som varit så förstående hon någonsin kunnat, så överseende som bara möjligt. Men så gick det åt helvete ändå. Och där står hon och där sitter han och någonstans skriar väl en fiskmås. Eller nått.
Point is. Man kan gå så jävla långt för kärleken.
Man kan lägga hela sig själv på ett fat och säga "Här, ta så mycket eller så lite du vill". Låta sig själv bli tunn och lätt för att en annan utan ansträngning ska få ta emot det man är för den man älskar. Själv bär man tyngden, men man låtas inte om att den känns.
Jag blev berörd och jag tänkte på att det finns en anledning till all den musik och alla de filmer som görs för att kärleken tar i oss. En anledning till alla de sms som skickas iväg i ett sista försök att få bara någonting litet att hålla hoppet i liv med. Och till alla de kroppar som värker i tron om att det inte kan sluta göra ont.
Fast.. det är såklart ingen ursäkt att gråta till OC.
Vi glömmer det här va?
35 minuter bort
Jag står med ryggen mot livet. Det finns säkert ett ljud från bilar i luften. Det finns säkert människor i närheten. Men jag hör inte, och jag ser inte.
Det går inte att undgå att det är fullkomligen isande vindar som lyckas vina sin väg mellan träd, ända fram till en upptrampad stig. Och där är jag bland snöflingorna som bildar lager på mark, och bland snöflingorna som fladdrar i luft. Jag bland stenarna som omsorgsfullt har placerats, där, bara någon meter ifrån den halvhjärtat snöborstade träbänken.
Det var inte planerat. Jag bara började gå. Kanske hundra gånger var det jag tänkte på att vända om, för är man ensam så räds man ibland en plats som har sårat förut. Men jag vände inte. Fortsatte medan melodier i mina hörlurar försökte distrahera från den himmel vars moln inte ville bryta upp.
Sen står jag där, och din är den renaste. Den vars yta minst snöflingor har fått stanna kvar på. Ett namn ligger fäst på en sten och det kan inte borstas bort. Nu ligger där en ros. Egentligen ville jag ge dig en annan blomma, men floristen förklarade att en ros, den håller sig bättre i kylan. Så det blev en gul ros på en plats dit inga blommor hade lagts till dig om det inte vore för att det står ett namn som är ditt på en sten som är för dig på en plats som blivit din.
Nu är jag hemma sedan en stund.
Och jag orkar inte undra annat än hur länge en ros egentligen håller sig i kyla...
Det går inte att undgå att det är fullkomligen isande vindar som lyckas vina sin väg mellan träd, ända fram till en upptrampad stig. Och där är jag bland snöflingorna som bildar lager på mark, och bland snöflingorna som fladdrar i luft. Jag bland stenarna som omsorgsfullt har placerats, där, bara någon meter ifrån den halvhjärtat snöborstade träbänken.
Det var inte planerat. Jag bara började gå. Kanske hundra gånger var det jag tänkte på att vända om, för är man ensam så räds man ibland en plats som har sårat förut. Men jag vände inte. Fortsatte medan melodier i mina hörlurar försökte distrahera från den himmel vars moln inte ville bryta upp.
Sen står jag där, och din är den renaste. Den vars yta minst snöflingor har fått stanna kvar på. Ett namn ligger fäst på en sten och det kan inte borstas bort. Nu ligger där en ros. Egentligen ville jag ge dig en annan blomma, men floristen förklarade att en ros, den håller sig bättre i kylan. Så det blev en gul ros på en plats dit inga blommor hade lagts till dig om det inte vore för att det står ett namn som är ditt på en sten som är för dig på en plats som blivit din.
Nu är jag hemma sedan en stund.
Och jag orkar inte undra annat än hur länge en ros egentligen håller sig i kyla...
dessa underbara
Krakken
Stella
En vinterdag i stallet resulterade i en del foton, en stund på hästryggen och den frid som man bara kan få utav ett harmoniskt vinterlandskap i solsken. Synd bara att mina fötter förfrös sig. Brr!
Älskar att komma iväg och klappa på dessa djur lite då och då. Krakken råkar vara en så go häst att det inte är klokt, och Stellas ständigt bittra uppsyn (katten mår bra men hon har bara det där utseendet) är ytterst underhållande. Jag är lättroad. Och om det inte vore för att far är allergisk mot päls hade vi nog haft minst en katt här hemma i hushållet, that's for sure.
I want to be forever yoooung
Förutom att jag lyssnar på Forever Young covers på youtube så ser morgonen ljus ut!
Mot stallet. Äntligen ska jag göra någonting i det vackra vädret.
men bara när du inte hör vågar jag säga så
Diskuterade rädslor med en vän. Tankar om varför man tvekar, när man egentligen vill göra det som innebär att man också kan få tillbaka. Man är ofta rädd, småsaker som stora, blir problematiska när det är helt upp till en själv vad som ska bli utav dem. Men det finns någonting lite fint i den skörheten. Jag tycker att den tyder på en känslighet som gör andra mer närvarande.
Det är så udda att det räcker med att en gång få sin osäkerhet bekräftad för att viljan att våga ska förstöras för en lång tid fram, trots att varje situation är unik när olika människor är inblandade.
Hur vi så in i det sista anstränger oss för att undvika det som ändå inte är mindre verkligt bara för att vi inte säger det högt. Att säga till andra; Jag är arg på dig. Jag tycker om dig. Jag önskar att vi kunde vara ärliga. Jag känner alltid glad när jag är med dig. Du har gjort mig ledsen.
Att leva efter känslor. Inte tänka; Jag kanske ska nöja mig. Den här personen tycker ändå inte om mig. Han eller hon skulle ändå inte hålla med mig. Jag är nog rätt glad som det är nu ändå. Jag tror att alla relationer kan bli bättre av att man faktiskt säger vad man tycker, just eftersom att det är den verkligheten man mer eller mindre agerar efter i slutändan. Att vänta tills någonting förstoras eller att anta att man ändå inte kommer vinna någonting på det för att man är osäker, det är inte att gynna någon.
Att möta någon. Att säga vad du känner.
Det torde vara bland det mest fundamentala som finns, så jag fattar inte hur vi har lyckats göra det så oerhört komplicerat.
Jag vågar ju inte ringa upp.
stenmark
Den här humorn är inte alltid helt lättegriplig men bövelen vad den roar mig!
Nu ska jag käka pappas hemlagade köttbullar.
Fokkyeah.
Peace.
header
Håller på att rusta upp det här haket för fullt. Blir lite bestörd av min nya header. Kan man verkligen ha en så stor bild av sig själv däruppe om man nu inte heter Kenza eller Tyra? De har liksom lite pondus och framsteg som backar upp dem. I got nothing. Förutom fjädrar i munnen, uppenbarligen.
Tycker om bilden men det får nog bli provosorisk. Ska slaska upp någonting från Asien istället!
Någonting som är lite mindre "in your face".
Tycker om bilden men det får nog bli provosorisk. Ska slaska upp någonting från Asien istället!
Någonting som är lite mindre "in your face".
laj daj daj daj daj daj DAAAJ
Har tagit lite foton som på sätt och vis kan delas in i grupper, så mer kommer!
Den här passade inte in med de andra så den för köra solo.
Tycker att den vart lite lagom stämningsfull.
kent vs annikas morgonsömn
Vaknar på morgonen utav att mina fåglar far omkring på övervåningen och härjar. Försöker sova vidare och lyckas faktiskt relativt bra, ända tills jag hör ur den mer busiga fågeln, Lucifer, börjar klampa runt på tangentbordet. Innan jag vet ordet av sätter spotify igång, med Kents musik först ut.
Till och med mina fåglar vill att jag ska lyssna på dem.
2-0 till Kent.
kent vs annikas hårda yta
Sitter och lyssnar på Kent, vilket sedan urminnes tider betyder att man är på melodramatiskt humör, om man översätter det till klarspråk. Det är verkligen stämningsfull musik, texterna kan verkligen kännas hur sorgliga som helst för den som kan relatera till dem.
Det kan ju inte jag, så jag lyssnar vidare.
Av oklar anledning har jag Utan dina andetag på repeat ikväll.
Och jag kommer på mig själv med att tycka, att det faktiskt känns lite sorgligt att inte kunna relatera till raderna. Undrar varför det är så att olycklig kärlek romantiseras in i det grövsta, såpass att man kan fästa sig vid den och stanna i det greppet. Sen sitter man runt och tycker synd om sig själv, utkikandes genom ett bussfönster eller med blanka ögon mot en datorskärm.
Och nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte känner igen mig i en låt som det skulle innebära att jag tyckte synd om mig själv om jag kände igen mig i?
Vad är det med Kent egentligen?
Jag är fan inte olyckligt kär, och ändå är deras musik traumatisk att lyssna på.
Damn.
1-0 till Kents skills.
Det kan ju inte jag, så jag lyssnar vidare.
Av oklar anledning har jag Utan dina andetag på repeat ikväll.
Och jag kommer på mig själv med att tycka, att det faktiskt känns lite sorgligt att inte kunna relatera till raderna. Undrar varför det är så att olycklig kärlek romantiseras in i det grövsta, såpass att man kan fästa sig vid den och stanna i det greppet. Sen sitter man runt och tycker synd om sig själv, utkikandes genom ett bussfönster eller med blanka ögon mot en datorskärm.
Och nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte känner igen mig i en låt som det skulle innebära att jag tyckte synd om mig själv om jag kände igen mig i?
Vad är det med Kent egentligen?
Jag är fan inte olyckligt kär, och ändå är deras musik traumatisk att lyssna på.
Damn.
1-0 till Kents skills.
it's official
Jag känner mig så extremt låst i mitt liv just nu.
Jag var fullt medveten om risken att det skunde bli såhär när jag kom hem från Asien, men eftersom att allting föreflöt aktivt och roligt de första fem veckorna kändes det som att det kanske inte skulle komma ändå. But then it did.
Jag är av tron att man skapar sin egen tillvaro. Att man, om man nu har förutsättningar, inte ska tycka synd om sig själv utan gör bäst i att rycka upp sig för sin egen skull. Men nu sitter jag här och inser att för var dag som går tappar jag energin och motivationen som stod så högt när jag kom hem. Jag behöver någonting att göra.
Men att åka och hälsa på mina älskade söderut, ta en fika, köpa en bra bok. Allt utanför huset tycks kosta pengar. Dessutom är det ju faktiskt så att mina kära vänner studerar, jobbar, har respektives eller för närvarande bor i en annan stad. Det hinns helt naturligt inte med att ses så ofta som jag har tid.
Så jag vet tamejfan inte vad jag ska göra?
Har extrajobb så att jag typ kan hantera räkningar and that's it. Vad jag behöver är att få napp på ett heltidsjobb så att jag faktiskt kan börja planera in saker att se fram emot samt ha betydligt mindre fritid. You know. Det är helt enkelt inte särskilt kul alls att ta en vinterpromenad ensam och sedan dricka en kopp te i vardagsrummet. Varje dag. Ju mindre jag gör desto mindre energi har jag, och det hjälper inte att försöka sova bort halva dagarna.
Det här är en för skarp kontrast till den värld jag levde i jättenyligen. Från självständighet till att pappa måste betala SL-kortet. Jistanes, förbövelen, darnit.
Imorgon måste jag göra någonting.
Jag var fullt medveten om risken att det skunde bli såhär när jag kom hem från Asien, men eftersom att allting föreflöt aktivt och roligt de första fem veckorna kändes det som att det kanske inte skulle komma ändå. But then it did.
Jag är av tron att man skapar sin egen tillvaro. Att man, om man nu har förutsättningar, inte ska tycka synd om sig själv utan gör bäst i att rycka upp sig för sin egen skull. Men nu sitter jag här och inser att för var dag som går tappar jag energin och motivationen som stod så högt när jag kom hem. Jag behöver någonting att göra.
Men att åka och hälsa på mina älskade söderut, ta en fika, köpa en bra bok. Allt utanför huset tycks kosta pengar. Dessutom är det ju faktiskt så att mina kära vänner studerar, jobbar, har respektives eller för närvarande bor i en annan stad. Det hinns helt naturligt inte med att ses så ofta som jag har tid.
Så jag vet tamejfan inte vad jag ska göra?
Har extrajobb så att jag typ kan hantera räkningar and that's it. Vad jag behöver är att få napp på ett heltidsjobb så att jag faktiskt kan börja planera in saker att se fram emot samt ha betydligt mindre fritid. You know. Det är helt enkelt inte särskilt kul alls att ta en vinterpromenad ensam och sedan dricka en kopp te i vardagsrummet. Varje dag. Ju mindre jag gör desto mindre energi har jag, och det hjälper inte att försöka sova bort halva dagarna.
Det här är en för skarp kontrast till den värld jag levde i jättenyligen. Från självständighet till att pappa måste betala SL-kortet. Jistanes, förbövelen, darnit.
Imorgon måste jag göra någonting.
Dannys fans vs Annikas vardagsliv
Bild (random bild, för övrigt): expressen.se
Är inne på bilddagboken. Ser att de gör reklam för Danny Saucedos bilder och bestämmer mig (i brist på stimulans i vardagslivet som alltså har genererat i desperation) att kika på ett par stycken.
Under en bild har en tjej skrivit:
"Jätte fint Danny
Jag har skrivit en uppsats om dig i skolan den var 15 sidor lång<3"
Och då undrar jag vad som är mest småtragiskt.
Att jag sitter hemma en måndagsförmiddag och redan är så uttråkad att jag tittar på bilder som föreställer Dannys hotellrum i Luleå, eller att någon någonstans har letat fram tillräckligt mycket information om just Danny att det räcker till 15 A4 sidor. Det är väldigt många sidor. Så många sidor skulle jag knappt kunna fylla ut om någon bad mig att skriva om mig själv.
Fast fan.. Det är ju rätt uppenbart att det är jag som är mest tragisk.
Hennes insats är åtminstone lite imponerande.
1-0 till Dannys fans.
finbesök - idag igen!
Jag tycker att Kali är rätt enorm för en hund.
Fast, allt är ju relativt.
jag skulle dricka den om och om igen
Jag minns en alldeles särskilt illasmakande Cappuccino. Jag såg just kaffesmulorna på mitt förkläde, och jag blev med ens tillbakslungad till aprikosfärgat kakel och ett litet bord med fyra stolar. Någonstans i Asien, på en ö, någonstans i huvudstaden där i norr, där satt vi under ett tak som skyddade oss från att träffas utav solstrålar i den fuktiga luften.
Det var jag, och det var ni. Vi hade hade valt att gå till Little Italy en sista gång innan det var dags att skiljas åt. Det var samma kakel vi suttit med fötterna på under den där första nervös kvällen åtta veckor tidigare.
Det var Niels med sitt ständigt svårtolkade ansiktsuttryck - ett som i samma läge lyckades förmedla både tydligt ointresse att ta plats samt en förnöjsamhet i tillvaron, en med nyfikenhet på allt det omkring. Det var Mike som med sitt livsnjutarstuk lutade sin slanka kropp mot ryggstolen och lät armarna hänga på armstöden, ibland kikandes mot mig med en plirighet i blicken. Han med förmågan att underhålla med en humor som var retsam och kvick, som alltid fick allesammans att tycka om honom så himla mycket. Och så var det Lasse. Min klippa. Sittandes funderandes, talandes, flinandes och vid alla givna tillfällen diskuterandes någonting som kunde tänkas beröra andra kring bordet.
Jag hällde ner socker i min Cappuccino, rörde om och påtalade att det var en av de sämsta jag druckit. Niels vispade förvånat omkring i sin egen och sa att han inte hade så bra koll, kaffe som kaffe. Jag log och brydde mig ju inte egentligen inte om hur kaffet smakade, om sanningen skulle kommit fram. Det var väl ändå en av de bästa kopparna jag har druckit i mitt liv.
Inne i restaurangen hade vita, alldeles charmigt smaklösa fejkstatyer rest sig för att inge den där autentiska känslan av Italien. De stod och stirrade ut genom fönstret på ett mindre antal människor som småjoggade över gatan istället för att vänta på grönt vid övergångsstället. På alla de sällskap som varit kloka nog att sitta inomhus i värmen. De stirrade mot den uteplats där tre danskar och en svensk satt och fåordigt tog in en atmosfär de kommit att vänja sig vid.
Idag stirrar de på någon annan.
Jag visade det inte, och jag uttalade det kanske inte heller, men det var med vemod jag insåg att det till slut bara låg en tunn hinna skum kvar av Cappuccinon i botten av koppen. Det var dags att beställa in notan, och lyfta fötterna från det aprikosfärgade kaklet för sista gången.
Borneo. 20 November 2010.
Det var jag, och det var ni. Vi hade hade valt att gå till Little Italy en sista gång innan det var dags att skiljas åt. Det var samma kakel vi suttit med fötterna på under den där första nervös kvällen åtta veckor tidigare.
Det var Niels med sitt ständigt svårtolkade ansiktsuttryck - ett som i samma läge lyckades förmedla både tydligt ointresse att ta plats samt en förnöjsamhet i tillvaron, en med nyfikenhet på allt det omkring. Det var Mike som med sitt livsnjutarstuk lutade sin slanka kropp mot ryggstolen och lät armarna hänga på armstöden, ibland kikandes mot mig med en plirighet i blicken. Han med förmågan att underhålla med en humor som var retsam och kvick, som alltid fick allesammans att tycka om honom så himla mycket. Och så var det Lasse. Min klippa. Sittandes funderandes, talandes, flinandes och vid alla givna tillfällen diskuterandes någonting som kunde tänkas beröra andra kring bordet.
Jag hällde ner socker i min Cappuccino, rörde om och påtalade att det var en av de sämsta jag druckit. Niels vispade förvånat omkring i sin egen och sa att han inte hade så bra koll, kaffe som kaffe. Jag log och brydde mig ju inte egentligen inte om hur kaffet smakade, om sanningen skulle kommit fram. Det var väl ändå en av de bästa kopparna jag har druckit i mitt liv.
Inne i restaurangen hade vita, alldeles charmigt smaklösa fejkstatyer rest sig för att inge den där autentiska känslan av Italien. De stod och stirrade ut genom fönstret på ett mindre antal människor som småjoggade över gatan istället för att vänta på grönt vid övergångsstället. På alla de sällskap som varit kloka nog att sitta inomhus i värmen. De stirrade mot den uteplats där tre danskar och en svensk satt och fåordigt tog in en atmosfär de kommit att vänja sig vid.
Idag stirrar de på någon annan.
Jag visade det inte, och jag uttalade det kanske inte heller, men det var med vemod jag insåg att det till slut bara låg en tunn hinna skum kvar av Cappuccinon i botten av koppen. Det var dags att beställa in notan, och lyfta fötterna från det aprikosfärgade kaklet för sista gången.
Borneo. 20 November 2010.
20 minus prick
Sedan jag ramlade in i Skandinavien för sju veckor sedan har det varit tio minus som kallast under dagstid. Nu, denna oerhört snögnistrande morgon, står det tjugo minusgrader på termometern.
Och, eh, det finns liksom en gräns. Nu är det kanske så att ni redan har utstått den här kylan under längre perioder och anser att jag är en ofantlig mes, och det kan ni väl ha rätt i, men gaaaaaaaaaaaahhhfrgtrhjh vad kallt det kommer vara att stå där ute och vänta på bussen om en stund. Och det kommer vara riktigt kallt i butiken, för vi har ingen värme.
Tur att man står några centimeter ifrån fri tillgång till varmt te och kaffe.
Kommer missbrukas idag, believe it.
Here we go.
jag har besök
Alltså, hur söt?
äh, de är ändå bara vikingar hela bunten där nere
Jag satt nu under morgonen och såg på Travel Channel. Det gick ett avsnitt utav Globetrekker där en tjej skulle besöka Danmark och Sverige. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att se efter vad för någonting de skulle framhäva ur detta par skandinavska länder.
Och jag måste säga att Danmark drog nitlotten. De hade ett inslag om ett rätt skönt hippieområde i Köpenhamn som förstås var ballt, men framförallt så ville de visa upp någon slags Vikingafestival i Århus. Tio minuters TV med Danskar som springer runt i ringbrynja och vråla urtida namn. F-a-n-t-a-s-t-i-c. Precis så jag ser på våra grannar i söder (not). De måste blivit stolta. Det enda de visade av Köpenhamn i övrigt var två små statyer.
I Sverigedelen av programmet benämndes Stockholm som en av världens vackraste städer, naturen som tagen ur en saga, maten mumsig, livet på landet med bastubad och ridning som helt idylliskt, de visade ett långt inslag från pridegalan, Björn Borg visade personligen runt programledaren och det var konserthus, skärgårdsbåt, nobellmuseet och privatmiddag samt dans i stadshuset.
Hahahahaha. Lite unfair är det faktiskt.
Drottningens courtyard i Danskeland.
Och jag måste säga att Danmark drog nitlotten. De hade ett inslag om ett rätt skönt hippieområde i Köpenhamn som förstås var ballt, men framförallt så ville de visa upp någon slags Vikingafestival i Århus. Tio minuters TV med Danskar som springer runt i ringbrynja och vråla urtida namn. F-a-n-t-a-s-t-i-c. Precis så jag ser på våra grannar i söder (not). De måste blivit stolta. Det enda de visade av Köpenhamn i övrigt var två små statyer.
I Sverigedelen av programmet benämndes Stockholm som en av världens vackraste städer, naturen som tagen ur en saga, maten mumsig, livet på landet med bastubad och ridning som helt idylliskt, de visade ett långt inslag från pridegalan, Björn Borg visade personligen runt programledaren och det var konserthus, skärgårdsbåt, nobellmuseet och privatmiddag samt dans i stadshuset.
Hahahahaha. Lite unfair är det faktiskt.
Drottningens courtyard i Danskeland.
helt jävla obegripligt
Det finns några särskilda, vidriga människor.
Ni vet de vars beteende men aldrig kommer att förstå. De som faktiskt beter sig som om de inte bär något samvete, som om de äger ett hjärta som är blindfolded och har ett huvud som de inte använder.
Jag kommer aldrig förstå den grymhet de kan erhålla, dela ut, sprida som smuts i vind.
Det är de som mobbas helt ohämmat, hånar, sparkar på de som är nedgrävda.
Och ikväll har jag sett en utav dem i sitt esse.
Jag förstår bara inte hur man kan vara så empatilös.
Ni vet de vars beteende men aldrig kommer att förstå. De som faktiskt beter sig som om de inte bär något samvete, som om de äger ett hjärta som är blindfolded och har ett huvud som de inte använder.
Jag kommer aldrig förstå den grymhet de kan erhålla, dela ut, sprida som smuts i vind.
Det är de som mobbas helt ohämmat, hånar, sparkar på de som är nedgrävda.
Och ikväll har jag sett en utav dem i sitt esse.
Jag förstår bara inte hur man kan vara så empatilös.
för mina ögonfransar är så klossiga
Det går alltså en reklam på TV där de ska försöka sälja på tjejer en mascara med motiveringen att inger en tyngdlös känsla. Jag vet inte hur det är mer er, men jag har då aldrig (men totalbetoning på aldrig) känt att mina ögonfransar tyngt ner mina ögonlock på något sätt.
Men det kanske är jag som är lite speciell, och har fjäderlätta fransar helt naturligt!
Lucky me! Nu slipper jag köpa den där mascaran.
Men det kanske är jag som är lite speciell, och har fjäderlätta fransar helt naturligt!
Lucky me! Nu slipper jag köpa den där mascaran.
zhongshan temple station
Att av misstag hamna på platser som dessa, är en stor del av nöjet i att resa. När jag förvirrat blev tillfrågad vilken station jag ville av var det svårt att svara för jag visste inte exakt vart jag skulle. Så jag pekade. Och vips hade jag utsikt över hela Taipei från ett av de största och ballaste tempel man kan tänka sig i ett Taiwanesiskt berg sådär på en måndag.
Coolers.
utan
Jag vet inte vart du är.
Jag satt i din soffa för inte så länge sedan. Drack kaffe ur en mugg som du kanske också har druckit ur någon gång, fast jag är inte säker, för att jag minns inte om du drack kaffe. Du tackade nej när jag erbjöd dig det när du besökte mitt jobb, men jag fortsatte fråga ändå när du kom förbi.
Att kunna ställa en fråga och vet att man kommer att få ett svar. Allt det där man tar för givet här i livet, att kunna sända ett sms och veta att någon kommer att läsa det.
Jag kan aldrig mer skriva till dig. Får inte. Där finns ingenting längre.
Ingen person som hör en signal och plockar upp telefonen finns där nu, och varenda gång jag bläddrar i min egen telefonlista får jag påminnelsen om att det en gång var annorlunda.
En gång fanns det en person. Han satt i den soffan jag vet inte hur många gånger. Han ställde in den där muggen i skåpet när den var nydiskad. Sov i samma rum där jag satt nyligen och la märke till att en tröja fortfarande hängde på fåtöljen. En tröja som jag sett honom bära, om mitt minne inte luras med mig för att jag önskar att det vore så.
Det är förbi nu.
Och jag vet inte hur många gånger jag har önskat att det vore annorlunda. Att du fortfarande skulle kunna sitta i den där soffan. Att du fortfarande skulle finnas på plats här hos mig med ditt mest exalterade leende så fort det nalkas umgänge med alla de underbara vänner vi delade.
En gång la du dina händer på vardera sida om mina armar. Du såg in i mina ögon och du bad mig lova dig att jag skulle leva livet. Jag begärde aldrig detsamma utav dig, eftersom att livet är ett som enkelt tas för givet. Jag tog för givet att du skulle finnas kvar.
Jag vet inte längre vart du är.
Om jag vandrar till den brygga där vi sågs sist, och slår mig ned, är det inte meningen då att du ska sitta där brevid mig? Att vi fortfarande ska se samma landskap, om än genom olika ögon? Så skulle jag säga dig allt det som jag inte sa, vännen. Jag skulle säga dig allt jag någonsin kunnat om livet, om att känna sig liten, om att jag vet att det är svårt att förstå den här orättvisa världen. Jag skulle ge dig alla mina budskap som kanske kan vara av värde, för det var någonting du verkligen förtjänade. Jag vet att jag försökte där och då, men det känns tunnt nu efterråt.
Nu när mitt budskap istället är ett av saknad, ett ur sorg.
Jag saknar dig. Jag saknar dig.
Jag saknar dig så.
Jag satt i din soffa för inte så länge sedan. Drack kaffe ur en mugg som du kanske också har druckit ur någon gång, fast jag är inte säker, för att jag minns inte om du drack kaffe. Du tackade nej när jag erbjöd dig det när du besökte mitt jobb, men jag fortsatte fråga ändå när du kom förbi.
Att kunna ställa en fråga och vet att man kommer att få ett svar. Allt det där man tar för givet här i livet, att kunna sända ett sms och veta att någon kommer att läsa det.
Jag kan aldrig mer skriva till dig. Får inte. Där finns ingenting längre.
Ingen person som hör en signal och plockar upp telefonen finns där nu, och varenda gång jag bläddrar i min egen telefonlista får jag påminnelsen om att det en gång var annorlunda.
En gång fanns det en person. Han satt i den soffan jag vet inte hur många gånger. Han ställde in den där muggen i skåpet när den var nydiskad. Sov i samma rum där jag satt nyligen och la märke till att en tröja fortfarande hängde på fåtöljen. En tröja som jag sett honom bära, om mitt minne inte luras med mig för att jag önskar att det vore så.
Det är förbi nu.
Och jag vet inte hur många gånger jag har önskat att det vore annorlunda. Att du fortfarande skulle kunna sitta i den där soffan. Att du fortfarande skulle finnas på plats här hos mig med ditt mest exalterade leende så fort det nalkas umgänge med alla de underbara vänner vi delade.
En gång la du dina händer på vardera sida om mina armar. Du såg in i mina ögon och du bad mig lova dig att jag skulle leva livet. Jag begärde aldrig detsamma utav dig, eftersom att livet är ett som enkelt tas för givet. Jag tog för givet att du skulle finnas kvar.
Jag vet inte längre vart du är.
Om jag vandrar till den brygga där vi sågs sist, och slår mig ned, är det inte meningen då att du ska sitta där brevid mig? Att vi fortfarande ska se samma landskap, om än genom olika ögon? Så skulle jag säga dig allt det som jag inte sa, vännen. Jag skulle säga dig allt jag någonsin kunnat om livet, om att känna sig liten, om att jag vet att det är svårt att förstå den här orättvisa världen. Jag skulle ge dig alla mina budskap som kanske kan vara av värde, för det var någonting du verkligen förtjänade. Jag vet att jag försökte där och då, men det känns tunnt nu efterråt.
Nu när mitt budskap istället är ett av saknad, ett ur sorg.
Jag saknar dig. Jag saknar dig.
Jag saknar dig så.
Mitt mentala tillstånd
Jag tror att någon form utav rutin i mitt liv vore ganska hälsosamt..
hahaha.
treeees happy treeee friends.
BORNEOOOOOOOOOOOOOooo, fotat af MÄJ. Nån som är förvånad?
Idag på Travel Channel visade de ett reportage där den irriterande Australienska killen,
whathisname, klättrade upp för Mt Kinabalu och besökte sepilok orangutang center. Jag
tvingade mamma titta med mig och satt och ropade "DÄR VAD JAG FATTA HÄFTIGT!!".
Jag saknar TRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN. Och inte granar, tallar eller björkar.
MAFFIGA TRÄD.
Dock: Extremt vackert vinterlandskap ute idag. Blå himmel, sol, vitt puder i decimeterlager precis överallt. Riktigt ljuvligt, faktiskt, nästan värt gårdagens oväder och att bussen gick sönder påvägen hem på grund utav det.
Idag, lördag, är jag återigen pigg och glad. Igår var jag lite bitter kände jag.
Heja heja, osv. Nu ska jag nog se på Flight of the conchords.
världen behöver mig
Nu när jag har gjort värsta grejen av att lämna huset är det nästan lite förnedrande att jag förmodligen inte ens vet om det lönar sig att göra detta. Vissa av bussarna är inställda, men oklart vilka. Vissa av tågen är sena, men oklart vilka och hur mycket.
Om två och en halv timme ska jag vara på jobbet. Det är snöstorm. Jag skulle gissa på att jag har tur om jag faktiskt kommer till jobbet i tid, och att komma fram över huvud taget beror ju helt och hållet på om bussen väljer att dyka upp.
Detta är katastrof, inte enbart för mitt personliga välmående, utan också av den enkla anledningen att jag har en otroligt viktig uppgift i detta kaos. Sälja te och kaffe! Hur ska folk nu kunna bjuda sina gäster på en ljuvlig kopp Java, eller erbjuda sina mer hälsosamma vänner på lite grönt te sådär på kvällskvisten?
Inte bra. Jag måste helt enkelt trotsa vädret.
Here we go.
Om två och en halv timme ska jag vara på jobbet. Det är snöstorm. Jag skulle gissa på att jag har tur om jag faktiskt kommer till jobbet i tid, och att komma fram över huvud taget beror ju helt och hållet på om bussen väljer att dyka upp.
Detta är katastrof, inte enbart för mitt personliga välmående, utan också av den enkla anledningen att jag har en otroligt viktig uppgift i detta kaos. Sälja te och kaffe! Hur ska folk nu kunna bjuda sina gäster på en ljuvlig kopp Java, eller erbjuda sina mer hälsosamma vänner på lite grönt te sådär på kvällskvisten?
Inte bra. Jag måste helt enkelt trotsa vädret.
Here we go.
tecken på att jag behöver lämna huset
Bortsett från en oerhört rolig filmafton i tisdags så har de följande fyra dagarna fördrivits med en lågaktivitet som går över gränsen till tragik. Detta finns det flera saker som indikerar.
♦ Jag är uppriktigt upprörd över att jag missar mitt favoritavsnitt av OC imorgon eftersom att jag jobbar extra på eftermiddagen.
♦ I ren brist på sysselsättning har jag helt enkelt systematiskt omplacerat småsaker i mitt rum och känt mig duktig efterråt.
♦ Jag pratar lite väl engagerat med familjens fåglar.
♦ Jag anser att en av dagens höjdpunkter är när posten kommer, fast jag vet att jag inte har någon särskild post att vänta på.
♦ Jag kan förmodligen inte ens räkna antalet gånger jag har gått in på facebook för eventuella updates.
Fast den mest relevanta anledningen till att det är dags för mig att gå ut är väl den att medan jag sitter här inne och känner hur kroppen typ förmultnar så väntar en hel värld där ute. Med frisk luft, stundom sol och möjligheten att ha kul.
Det vart bara så tokigt alltsammans. Från att ha haft fullt upp och någonting på kalendern varenda dag i en månad så är jag nu i ett läge där jag nog måste tvinga mig på någon arbetsgivare och bara "VÄLJ MIG JAG ÄR SÅ SJUKT ARBETSVILLIG", för det är jag, och just nu vet jag inte vad tid ska fördrivas med. Alla mina peeps har ju sina liv som rullar på liksom, med plugg och jobb och respektives. Personligen hade jag gärna fått lite konkret aktion på alla tre punkter, men det kommer.
Ska bara inleda med att lämna huset imorrn.
♦ Jag är uppriktigt upprörd över att jag missar mitt favoritavsnitt av OC imorgon eftersom att jag jobbar extra på eftermiddagen.
♦ I ren brist på sysselsättning har jag helt enkelt systematiskt omplacerat småsaker i mitt rum och känt mig duktig efterråt.
♦ Jag pratar lite väl engagerat med familjens fåglar.
♦ Jag anser att en av dagens höjdpunkter är när posten kommer, fast jag vet att jag inte har någon särskild post att vänta på.
♦ Jag kan förmodligen inte ens räkna antalet gånger jag har gått in på facebook för eventuella updates.
Fast den mest relevanta anledningen till att det är dags för mig att gå ut är väl den att medan jag sitter här inne och känner hur kroppen typ förmultnar så väntar en hel värld där ute. Med frisk luft, stundom sol och möjligheten att ha kul.
Det vart bara så tokigt alltsammans. Från att ha haft fullt upp och någonting på kalendern varenda dag i en månad så är jag nu i ett läge där jag nog måste tvinga mig på någon arbetsgivare och bara "VÄLJ MIG JAG ÄR SÅ SJUKT ARBETSVILLIG", för det är jag, och just nu vet jag inte vad tid ska fördrivas med. Alla mina peeps har ju sina liv som rullar på liksom, med plugg och jobb och respektives. Personligen hade jag gärna fått lite konkret aktion på alla tre punkter, men det kommer.
Ska bara inleda med att lämna huset imorrn.
åhh jaaaaaaag minns det så väl. - agda 83
Borneo OKT 2010. Foto av moi och Lasse.
Idag längtar jag!
Några dagars svett och längtan, sedan kördes vi på baksidan av en van på rangliga träbänkar, till allra högst upp i Norr. där fick vi två strandlängor alldeles för oss själva. Vi grillade fisk, simmade omkring, såg vattenormar och lekte av oss all den där extraenergin som byggts upp sedan vi landade på ön.
Borneotimes för bövelen♥
Jag har för närvarande inte mycket till liv. Idag satt jag fängslad framför säsong ett av OC, eftersom att kanal 5 visar mina favoritavsnitt. De där när psykot Oliver dyker upp och blir besatt av Marissa och är elak mot Ryan fast hon inte märker, och Ryans misstänksamhet mot Oliver gör att Marissa vänds mot honom? Ni vet?
Ok.
JAG MÅSTE HITTA ETT JOBB.
shilin, min favorit nattmarknad
FOTO: Jag.
Shilin Night Market, Taipei, Taiwan. NOV 2010.
Skulle inte påstå att jag saknar just Taiwan, men efter en trist dag som denna så är det svårt att inte sakna den där känslan av nytt, färggrannt, spännande. Annorlunda.
Jag har för övrigt bloggat i... well många år (min tidigare blogg inräknad) och förstod ändå först nu hur man gör för att bilderna inte ska bli så små. Helt seriöst. Då har jag ändå byggt HTML sidor aktivt under en period i mitt liv också.
Eh. Pinsam tystnad.
smitthy smitthy
Att dra på en kavaj, peacekladda lite på kroppen och posera överambitiöst är förresten inte ett resultat utav egenfunnen kreativitet. Det är helt enkelt så att jag kom att tänka på Patti Smith. Nu är jag världens sämsta hippie-aspirant, för jag lyssnar väldigt sällan på musik från den eran. Men jag tycker om stuket, och Smith ränner omkring med fluffigt hår och kavaj.
And I do like it!
Hade helst velat ta massa balla färggranna bilder men ljuset i mitt hus är uselt för foto, och bilderna blir fula i färg.
"I throw my hands up in the air sometimes"
Nyhavn. JAN 2010.
Inatt drömde jag att jag var tillbaks i Danmark. Jag befann mig på Mikes arbetsplats i Köpenhamn och såvitt jag minns var alla mina närmsta peeps på plats. Detta gör mig lite bitter idag, eftersom att jag är bjuden till Signe hus Jylland samt Evas place i Århus nu i Mars men jag vet redan nu att det egentligen inte finns pengar att åka dit. Så förmodligen får jag sitta här och sakna dem istället.
Det är lite speciellt läge, det här. Förmodligen är det så att vissa utav dessa raringar i framtiden kan komma att försvinna ur mitt liv, just eftersom att det vi främst hade gemensamt var en resa. Men jag känner mycket för dem allesammans, genuin omtanke och glädje för det som har delats. Och jag hoppas att vi kan hålla ihop trots avstånd och olikheter. Vilka andra kan säga att de spelat UNO i regnskogen med mig? Vilka andra har sprungit med mig på Kota Kinabalus gator i nattetid? Inga andra än dem kan förstå glädjen i att vinna över Camilla i Skipp-bo efter en svettig skoldag där "the devilchild" varit extra busig.
Saknad är riktigt fint på många sätt, och tack vare min givmilde mor ska jag åtminstone få åka ner till Köpenhamn snart. Där finns några av mina smuk-Dansker.
Peace.
hot rod
Aldrig har en scen där är karaktär faller varit så jävla rolig.
Andy Samberg, Jorma och deras crew i mitt hjärta.
Det är lite svårt att förklara den här filmens briljans såhär i några rader, eftersom att humorn är särskild och jag är trött. Men tycker ni om Lonely Islands påhitt i vanliga fall lär ni skratta oavbrutet när ni ser på den här filmen. Alltså, Hot Rod, se den. Speciellt värd filmtiden är de sekunder där Jormas karaktär Kevin dansar på en parkeringsplats utanför ett snabbköp. Priceless.
tinie tempaah
Ok, målsättning;
Skaffa ett jobb, inte sminka sig och ta bilder på tisdagseftermiddagar.
Dock, inspirationsmässigt är jag nu PEPP!! på våren. Inte nog med att det ska bäras höga träklackar och sköna klänningar, jag hade även tänkt ge mig inpå ett för mig skrämmande terretorium: min mammas gamla 70-tals garderob. Där kläderna är sådär uppenbart fula, men med en snits kanske kan bäras snyggt? Återstår att se. Om jag går runt som en idiot får jag bjuda på det istället.
Lyssnar: Pass out
--
Jag tycker självömkandet är rätt långt borta i mitt liv numer, kanske har jag fel, kanske är min känsla rätt. Men idag är jag fan självömkande. Idag är den känslan tätt liggandes mot mig, när jag sitter i soffan och försöker fokusera på någonting annat än känslan jag vaknade med imorse.
Jag drömde en mardröm, som var fruktansvärd. Det värsta är dock inte drömmen i sig , utan att vakna och inse att den drömmen faktiskt har varit på riktigt.. För inte så länge sedan.
Fan.
Jag drömde en mardröm, som var fruktansvärd. Det värsta är dock inte drömmen i sig , utan att vakna och inse att den drömmen faktiskt har varit på riktigt.. För inte så länge sedan.
Fan.
luftgropsfest!!
Todaaaaaaaaaaaaaaaay.
Sveriges radio intervjuar mig om sociala medier och jag andas lättad ut då jag inser att det inte blir med i den avsedda sändningen under eftermiddagen; jag hade nog inte framkommit som särskilt kvicktänkt. En kund vänder sig i dörren på sin väg ut med orden "läs Bibeln, så förstår du". En kille tittar blygt fram under mössan när han beställer en kopp Kärlekste; det gröna med små sockerhjärtan i. En turist från Asien skrattar nästan klingande, såsom en lycklig, när hon ser att vi säljer skorpor med lakritssmak.
Det har varit Söndag, och den har varit en i sol.
Och jag har äntligen hittat den där låten i min iPod som jag alltid glömt bort namnet på då den väl slumpats fram i listan. Det är Warning Sign. Jag är inte helt glad att herrarna i Coldplay väljer Göteborg som enda konsertstad i år, de har varit så oväntat många musikminuter för mig under de senaste månaderna, och jag vet inte om jag kommer ha möjlighet att se dem där.
En sådan enkel sak som en låt man känner av, det gör så mycket. Fast.. sen är det inte helt enkelt när man begrundar det. Det finns så mycket bakom ord, melodier, inspelningar och allt det från låtskaparna och till just min iPod. Men mina känslor är enkla. Och de är så många!
Vad jag älskar musik.
Och vad jag älskar.
Idag skuttade jag sjungandes in på lagret, välte ut en teburk i ren sprättighet, åt middag med goda vänner, skrattade så jag skrek i baksätet på en bil, var störtkorkad samt fixade att vara monstruöst trevlig trots långa arbetspasset utan rast.
Det sköna är att när man vaknar på morgonen så vet man inte. Jag visste ju inte vad som skulle bli utav idag. Och det är tryggt att veta att imorgon ligger öppet det med. På så många sätt.
The truth is.
Sveriges radio intervjuar mig om sociala medier och jag andas lättad ut då jag inser att det inte blir med i den avsedda sändningen under eftermiddagen; jag hade nog inte framkommit som särskilt kvicktänkt. En kund vänder sig i dörren på sin väg ut med orden "läs Bibeln, så förstår du". En kille tittar blygt fram under mössan när han beställer en kopp Kärlekste; det gröna med små sockerhjärtan i. En turist från Asien skrattar nästan klingande, såsom en lycklig, när hon ser att vi säljer skorpor med lakritssmak.
Det har varit Söndag, och den har varit en i sol.
Och jag har äntligen hittat den där låten i min iPod som jag alltid glömt bort namnet på då den väl slumpats fram i listan. Det är Warning Sign. Jag är inte helt glad att herrarna i Coldplay väljer Göteborg som enda konsertstad i år, de har varit så oväntat många musikminuter för mig under de senaste månaderna, och jag vet inte om jag kommer ha möjlighet att se dem där.
En sådan enkel sak som en låt man känner av, det gör så mycket. Fast.. sen är det inte helt enkelt när man begrundar det. Det finns så mycket bakom ord, melodier, inspelningar och allt det från låtskaparna och till just min iPod. Men mina känslor är enkla. Och de är så många!
Vad jag älskar musik.
Och vad jag älskar.
Idag skuttade jag sjungandes in på lagret, välte ut en teburk i ren sprättighet, åt middag med goda vänner, skrattade så jag skrek i baksätet på en bil, var störtkorkad samt fixade att vara monstruöst trevlig trots långa arbetspasset utan rast.
Det sköna är att när man vaknar på morgonen så vet man inte. Jag visste ju inte vad som skulle bli utav idag. Och det är tryggt att veta att imorgon ligger öppet det med. På så många sätt.
The truth is.
ja, vi föddes i rätt land..
Dagens Nyheter, 5 Feb.
"Tonårsflicka avled av 100 piskrapp
BANGLADESH. Fyra personer har gripits misstänka för ett religiöst motiverat mord på en flicka i Bangladesh. 14-åriga Mosammet Hena anklagades för att ha en affär med en gift kusin. De två dömdes av ett byråd till 100 piskrapp var. När en folkhop utförde bestraffningen föll flikcan ihop och avled en vecka senare på sjukhus. Ytterliggare fjorton bybor eftersöks av polis. Enligt lokala medier ska kusinen ha våldtagit flickan."
Jag minns en av min, Marcus och Bellas många filmkvällar. I normala fall brukar de präglas utav helt sinnessjuka skämt, halvfokus på vilken film vi än slår på och allmänt god stämning. Men så en gång slog vi på filmen The stoning of Soraya M. Filmen skulle föreställa Iran några årtioenden tillbaks, och som titeln avslöjar handlar den om en kvinna som stenas till döds. Hon döms utav ett fanatiskt byråd och den scen där hon stenas var en av de mest svårsedda jag bevittnat, eftersom att utöver det rent grafiska finns där medvetandet om att det har försigått och fortfarande gör det på olika sätt, på vissa platser i världen.
Mosammet Hena. När hon föddes för fjorton år sedan var det i ett land dränkt i översvämningar, både den sort naturen orsakar och den av fördomar och orättvisa. Jag vet inte vad för slags framtidsutsikter hon haft, vilken familj hon levt i. Men när jag var fjorton var mina problem olycklig kärlek till någon grabb i grannklassen, vilken jacka jag skulle ha på skolavslutningen, att jag inte orkade göra mina engelskaglosor fastän jag hade flera dagar på mig. Men Mosammet. Hon blev, som det verkar, våldtagen utav sin kusin. Sedan fick hon dö för den synden.
Och med ens dog fler drömmar på den här jorden ut.
Vila i frid. Om du föds igen, välkommen till mitt land.
"Tonårsflicka avled av 100 piskrapp
BANGLADESH. Fyra personer har gripits misstänka för ett religiöst motiverat mord på en flicka i Bangladesh. 14-åriga Mosammet Hena anklagades för att ha en affär med en gift kusin. De två dömdes av ett byråd till 100 piskrapp var. När en folkhop utförde bestraffningen föll flikcan ihop och avled en vecka senare på sjukhus. Ytterliggare fjorton bybor eftersöks av polis. Enligt lokala medier ska kusinen ha våldtagit flickan."
Jag minns en av min, Marcus och Bellas många filmkvällar. I normala fall brukar de präglas utav helt sinnessjuka skämt, halvfokus på vilken film vi än slår på och allmänt god stämning. Men så en gång slog vi på filmen The stoning of Soraya M. Filmen skulle föreställa Iran några årtioenden tillbaks, och som titeln avslöjar handlar den om en kvinna som stenas till döds. Hon döms utav ett fanatiskt byråd och den scen där hon stenas var en av de mest svårsedda jag bevittnat, eftersom att utöver det rent grafiska finns där medvetandet om att det har försigått och fortfarande gör det på olika sätt, på vissa platser i världen.
Mosammet Hena. När hon föddes för fjorton år sedan var det i ett land dränkt i översvämningar, både den sort naturen orsakar och den av fördomar och orättvisa. Jag vet inte vad för slags framtidsutsikter hon haft, vilken familj hon levt i. Men när jag var fjorton var mina problem olycklig kärlek till någon grabb i grannklassen, vilken jacka jag skulle ha på skolavslutningen, att jag inte orkade göra mina engelskaglosor fastän jag hade flera dagar på mig. Men Mosammet. Hon blev, som det verkar, våldtagen utav sin kusin. Sedan fick hon dö för den synden.
Och med ens dog fler drömmar på den här jorden ut.
Vila i frid. Om du föds igen, välkommen till mitt land.
vi föddes i rätt ände av världen
För första gången sedan jag kom hem så har jag tagit mig tiden att läsa morgontidningen, artikel för artikel. I detta fall är det gårdagens DN. Det står förstås en hel del om uppror, skador, bångstyriga presidenter och annat som är resultat utav rådande inrikes och utrikeskonflikter.
Men så är det vid denna lilla notis jag fastnar.
"Skolelev gripen för hädelse
PAKISTAN. En pakistansk skolelev har gripits för hädelse, anklagad för att ha förolämpat profeten Muhammed i en skoluppgift. Gripandet väcker hård kritik och kastar nytt ljus över Pakistans stränga hädelselag. Den 17-årige pojken bad om ursäkt för vad han skrivit, men det godtogs inte av skolan som skickade vidare uppgiften till polisen som valde att gripa pojken. Under polisförhör ska han ha skylt ifrån sig på sina kusiner som är bosatta i Norge.
- De sade att de levde lyckligt i Oslo medan jag gick i mosken här och att ingen hindrade dem från att uttrycka sina åsikter där, sade han."
Att inte ha rätten till sin egen åsikt..
Fångar i världen, jag känner med er.
Men så är det vid denna lilla notis jag fastnar.
"Skolelev gripen för hädelse
PAKISTAN. En pakistansk skolelev har gripits för hädelse, anklagad för att ha förolämpat profeten Muhammed i en skoluppgift. Gripandet väcker hård kritik och kastar nytt ljus över Pakistans stränga hädelselag. Den 17-årige pojken bad om ursäkt för vad han skrivit, men det godtogs inte av skolan som skickade vidare uppgiften till polisen som valde att gripa pojken. Under polisförhör ska han ha skylt ifrån sig på sina kusiner som är bosatta i Norge.
- De sade att de levde lyckligt i Oslo medan jag gick i mosken här och att ingen hindrade dem från att uttrycka sina åsikter där, sade han."
Att inte ha rätten till sin egen åsikt..
Fångar i världen, jag känner med er.
månad
Fågelkvitter. En klarblå himmel ligger bakom skenet från en stark, lingul morgonsol. Det är nollgradigt ute, så mössan får ligga kvar i väskan medan jag står och känner in dagen.
Den känns bra.
Det var kanske lite osmidigt att jag brände vid min morgonlatte. Och att jag glömde bort igår att ordna lunchlåda till idag. Men radion spelar skön musik, stämningen i stationens stora hall är faktiskt en i harmoni och jag ser tillbaks på saker med ett litet leende.
Idag var det en månad sedan jag landade i Sverige.
Behöver bara tänka några steg tillbaks sedan är jag där, med uppsatt hår i en högrest regnskog. Jag kan liksom känna hur jag greppar tag i en fuktig gren för att få stöd när jag klättrar fram på kringliga små stigar. Jag minns hur det kändes i nacken efter att ha tittat upp mot trädtoppar i skiftande utformningar. Att komma fram till en flod, klä av sig vandringskängorna och svalka sina fötter i det alldeles färska och vilda vattnet.
Att se en hornbillfågel sträcka ut sina vingar på avstånd, och flyga mot en trädtopp dit våra ögon inte nådde. Känslorna då man låg i bambuhus vakna nattstunder och hörde främmande läten och rop från skogen, så tydliga att djuren likväl kunde befunnit sig tätt intill på andra sidan väggen.
Kanske är snön på marken här inte riktigt lika exotisk för mig. Och halkan, blåsten och kylan låter sig sällan ignoreras. Men idag skiner solen, och idag fick jag se den blåa himlen, och någonstans påminde det mig om att världen kan vara bra vacker.
Det har jag fått bekräftat.
Borneo, foto av moi! Kan ni fatta att jag varit där?? Wieee!
Den känns bra.
Det var kanske lite osmidigt att jag brände vid min morgonlatte. Och att jag glömde bort igår att ordna lunchlåda till idag. Men radion spelar skön musik, stämningen i stationens stora hall är faktiskt en i harmoni och jag ser tillbaks på saker med ett litet leende.
Idag var det en månad sedan jag landade i Sverige.
Behöver bara tänka några steg tillbaks sedan är jag där, med uppsatt hår i en högrest regnskog. Jag kan liksom känna hur jag greppar tag i en fuktig gren för att få stöd när jag klättrar fram på kringliga små stigar. Jag minns hur det kändes i nacken efter att ha tittat upp mot trädtoppar i skiftande utformningar. Att komma fram till en flod, klä av sig vandringskängorna och svalka sina fötter i det alldeles färska och vilda vattnet.
Att se en hornbillfågel sträcka ut sina vingar på avstånd, och flyga mot en trädtopp dit våra ögon inte nådde. Känslorna då man låg i bambuhus vakna nattstunder och hörde främmande läten och rop från skogen, så tydliga att djuren likväl kunde befunnit sig tätt intill på andra sidan väggen.
Kanske är snön på marken här inte riktigt lika exotisk för mig. Och halkan, blåsten och kylan låter sig sällan ignoreras. Men idag skiner solen, och idag fick jag se den blåa himlen, och någonstans påminde det mig om att världen kan vara bra vacker.
Det har jag fått bekräftat.
Borneo, foto av moi! Kan ni fatta att jag varit där?? Wieee!
oyypa
Jag försov mig från lunch med mor. Sitter uppe sen på kvällarna. Det är inte det att jag kollar på tv, och oftast har jag ingenting specielt att kolla upp på nätet heller. Men jag har en total fixering vid musik, och jag har kommit fram till att den kanske behöver tyglas lite. Sitter till tolv, ett och bara lyssnar på spotify. Om och om. Ibland får jag ingen lunch i mig innan jobbet, för jag är för upptagen med att sjunga och ha mig.
Kan inte finnas något bättre än bra musik när man är själv. Den behöver inte ens vara bra förvisso. Ganska många av mina låtar är nogansedda lite pinsamma att sitta och digga till. Men whoooo cares?
Who cares?
Nu ska jag lyssna på fakkin AKON.
Sen lite Djurpark. Lite Tinie tempah.
Och så ska jag fixa lunch. Snart.
Jag och Bella ska börja spela mer seriöst i vårt band också. I like.
dravel
I livet gör man bort sig väldigt ofta. Säger saker man inte borde säga. Man tycker saker man inte får tycka. Avundas människor istället för att unna dem. Man bryter sig själv till halvkras över struntsaker. Man låter andra säga att man har fel, man blir den person andra människor ser i en.
Påverkan från andra ligger i hinna över det som är närmast - hjärta, magkänsla, sinne. '
Ett misstag kan bli förödande. Fast alla gör misstag, och alla vet om att det är så. Vi dömer ut varandra, vi dömer ut oss själva. Vi hittar på begrepp och regler som ska gälla relationer i allmänhet fastän vi är så olika - vi läser texter och ser program som förklarar för oss hur vi bäst bör agera.
Vi tänker 'nej, såhär borde jag inte göra'.
Borde.
Jag tar gärna goda råd från de jag älskar och ser upp till. Kloka människor, som jag litar på och gärna lyssnar till.
Men så ska man verkligen lyssna på sig själv. Jag är fast i en känsla där det jag vill inte ens stämmer överens med samhället, systemet jag behöver följa. Detta är problematiskt. Jag har ingen aning om vad jag vill plugga, jag vet att jag behöver ett jobb men förstår inte hur jag ska klara det, jag känner någonting nytt i kroppen men vågar inte ge efter.
Får lust att gå lös totalt. Ta mitt liv, skjuta fram det på en kärra och bara köra.
Jag har inte tappat den inspiration och den framfart i utvecklingen jag fick utav min resa som faktiskt tog slut för mindre än en månad sedan. Jag vet bara inte vad jag ska göra av den.
Tar fram bilder i huvudet, skapar drömmar i luft och abstrakta scener. Jag kan göra dem. De blir verklighet i samma stund jag bildar dem; så länge jag har dem är de aldrig intet. Men de säger mig inte vad jag vill välja. Av allt som finns, har jag svårt att välja. Av alla känslotillstånd och tankar är det svårt att urskilja de viktiga från de som skapats av osäkerhet eller onödiga överanalyseringar.
Men häftigt är, att lycka, den har jag.
Jag har fattat den.
min humor
Förutom att det är jävligt hög humornivå på norrmännen som gjorde den här sketchen om Danska språkets förfall, så är det påtagligt hög humor att det var min Danska vän som visade mig länken.
Höhö.
Har inte riktigt haft det i mig att uppdatera senaste dagarna, fullers upp!