jag skulle dricka den om och om igen
Jag minns en alldeles särskilt illasmakande Cappuccino. Jag såg just kaffesmulorna på mitt förkläde, och jag blev med ens tillbakslungad till aprikosfärgat kakel och ett litet bord med fyra stolar. Någonstans i Asien, på en ö, någonstans i huvudstaden där i norr, där satt vi under ett tak som skyddade oss från att träffas utav solstrålar i den fuktiga luften.
Det var jag, och det var ni. Vi hade hade valt att gå till Little Italy en sista gång innan det var dags att skiljas åt. Det var samma kakel vi suttit med fötterna på under den där första nervös kvällen åtta veckor tidigare.
Det var Niels med sitt ständigt svårtolkade ansiktsuttryck - ett som i samma läge lyckades förmedla både tydligt ointresse att ta plats samt en förnöjsamhet i tillvaron, en med nyfikenhet på allt det omkring. Det var Mike som med sitt livsnjutarstuk lutade sin slanka kropp mot ryggstolen och lät armarna hänga på armstöden, ibland kikandes mot mig med en plirighet i blicken. Han med förmågan att underhålla med en humor som var retsam och kvick, som alltid fick allesammans att tycka om honom så himla mycket. Och så var det Lasse. Min klippa. Sittandes funderandes, talandes, flinandes och vid alla givna tillfällen diskuterandes någonting som kunde tänkas beröra andra kring bordet.
Jag hällde ner socker i min Cappuccino, rörde om och påtalade att det var en av de sämsta jag druckit. Niels vispade förvånat omkring i sin egen och sa att han inte hade så bra koll, kaffe som kaffe. Jag log och brydde mig ju inte egentligen inte om hur kaffet smakade, om sanningen skulle kommit fram. Det var väl ändå en av de bästa kopparna jag har druckit i mitt liv.
Inne i restaurangen hade vita, alldeles charmigt smaklösa fejkstatyer rest sig för att inge den där autentiska känslan av Italien. De stod och stirrade ut genom fönstret på ett mindre antal människor som småjoggade över gatan istället för att vänta på grönt vid övergångsstället. På alla de sällskap som varit kloka nog att sitta inomhus i värmen. De stirrade mot den uteplats där tre danskar och en svensk satt och fåordigt tog in en atmosfär de kommit att vänja sig vid.
Idag stirrar de på någon annan.
Jag visade det inte, och jag uttalade det kanske inte heller, men det var med vemod jag insåg att det till slut bara låg en tunn hinna skum kvar av Cappuccinon i botten av koppen. Det var dags att beställa in notan, och lyfta fötterna från det aprikosfärgade kaklet för sista gången.
Borneo. 20 November 2010.
Det var jag, och det var ni. Vi hade hade valt att gå till Little Italy en sista gång innan det var dags att skiljas åt. Det var samma kakel vi suttit med fötterna på under den där första nervös kvällen åtta veckor tidigare.
Det var Niels med sitt ständigt svårtolkade ansiktsuttryck - ett som i samma läge lyckades förmedla både tydligt ointresse att ta plats samt en förnöjsamhet i tillvaron, en med nyfikenhet på allt det omkring. Det var Mike som med sitt livsnjutarstuk lutade sin slanka kropp mot ryggstolen och lät armarna hänga på armstöden, ibland kikandes mot mig med en plirighet i blicken. Han med förmågan att underhålla med en humor som var retsam och kvick, som alltid fick allesammans att tycka om honom så himla mycket. Och så var det Lasse. Min klippa. Sittandes funderandes, talandes, flinandes och vid alla givna tillfällen diskuterandes någonting som kunde tänkas beröra andra kring bordet.
Jag hällde ner socker i min Cappuccino, rörde om och påtalade att det var en av de sämsta jag druckit. Niels vispade förvånat omkring i sin egen och sa att han inte hade så bra koll, kaffe som kaffe. Jag log och brydde mig ju inte egentligen inte om hur kaffet smakade, om sanningen skulle kommit fram. Det var väl ändå en av de bästa kopparna jag har druckit i mitt liv.
Inne i restaurangen hade vita, alldeles charmigt smaklösa fejkstatyer rest sig för att inge den där autentiska känslan av Italien. De stod och stirrade ut genom fönstret på ett mindre antal människor som småjoggade över gatan istället för att vänta på grönt vid övergångsstället. På alla de sällskap som varit kloka nog att sitta inomhus i värmen. De stirrade mot den uteplats där tre danskar och en svensk satt och fåordigt tog in en atmosfär de kommit att vänja sig vid.
Idag stirrar de på någon annan.
Jag visade det inte, och jag uttalade det kanske inte heller, men det var med vemod jag insåg att det till slut bara låg en tunn hinna skum kvar av Cappuccinon i botten av koppen. Det var dags att beställa in notan, och lyfta fötterna från det aprikosfärgade kaklet för sista gången.
Borneo. 20 November 2010.
Kommentarer
Trackback