.

Nu ska jag förklara för er att jag idag nästan började gråta när jag såg säsongsavslutet av OC på kanal 5. Det är ju så att Ryan lämnar alla i Orange County för att han råkat göra ett engångsligg med barn då han och Marissa hade gjort slut under en kort period. Hjältemodig som han ju är så måste han åka till Chino och fostra det barn som eventuellt är hans.

Hur som helst så spelas någon av alla covers av Halleluja i bakgrunden då han åker förbi Marissa påväg därifrån. Hon som varit så förstående hon någonsin kunnat, så överseende som bara möjligt. Men så gick det åt helvete ändå. Och där står hon och där sitter han och någonstans skriar väl en fiskmås. Eller nått.

Point is. Man kan gå så jävla långt för kärleken.
Man kan lägga hela sig själv på ett fat och säga "Här, ta så mycket eller så lite du vill". Låta sig själv bli tunn och lätt för att en annan utan ansträngning ska få ta emot det man är för den man älskar. Själv bär man tyngden, men man låtas inte om att den känns.

Jag blev berörd och jag tänkte på att det finns en anledning till all den musik och alla de filmer som görs för att kärleken tar i oss. En anledning till alla de sms som skickas iväg i ett sista försök att få bara någonting litet att hålla hoppet i liv med. Och till alla de kroppar som värker i tron om att det inte kan sluta göra ont.

Fast.. det är såklart ingen ursäkt att gråta till OC.
Vi glömmer det här va?