.

Fågelkvitter. En klarblå himmel ligger bakom skenet från en stark, lingul morgonsol. Det är nollgradigt ute, så mössan får ligga kvar i väskan medan jag står och känner in dagen.

Den känns bra.
Det var kanske lite osmidigt att jag brände vid min morgonlatte. Och att jag glömde bort igår att ordna lunchlåda till idag. Men radion spelar skön musik, stämningen i stationens stora hall är faktiskt en i harmoni och jag ser tillbaks på saker med ett litet leende.

Idag var det en månad sedan jag landade i Sverige.
Behöver bara tänka några steg tillbaks sedan är jag där, med uppsatt hår i en högrest regnskog. Jag kan liksom känna hur jag greppar tag i en fuktig gren för att få stöd när jag klättrar fram på kringliga små stigar. Jag minns hur det kändes i nacken efter att ha tittat upp mot trädtoppar i skiftande utformningar. Att komma fram till en flod, klä av sig vandringskängorna och svalka sina fötter i det alldeles färska och vilda vattnet.

Att se en hornbillfågel sträcka ut sina vingar på avstånd, och flyga mot en trädtopp dit våra ögon inte nådde. Känslorna då man låg i bambuhus vakna nattstunder och hörde främmande läten och rop från skogen, så tydliga att djuren likväl kunde befunnit sig tätt intill  på andra sidan väggen.

Kanske är snön på marken här inte riktigt lika exotisk för mig. Och halkan, blåsten och kylan låter sig sällan ignoreras. Men idag skiner solen, och idag fick jag se den blåa himlen, och någonstans påminde det mig om att världen kan vara bra vacker.

Det har jag fått bekräftat.


Borneo, foto av moi! Kan ni fatta att jag varit där?? Wieee!