.

Sitter och lyssnar på Kent, vilket sedan urminnes tider betyder att man är på melodramatiskt humör, om man översätter det till klarspråk. Det är verkligen stämningsfull musik, texterna kan verkligen kännas hur sorgliga som helst för den som kan relatera till dem.

Det kan ju inte jag, så jag lyssnar vidare.
Av oklar anledning har jag Utan dina andetag på repeat ikväll.

Och jag kommer på mig själv med att tycka, att det faktiskt känns lite sorgligt att inte kunna relatera till raderna. Undrar varför det är så att olycklig kärlek romantiseras in i det grövsta, såpass att man kan fästa sig vid den och stanna i det greppet. Sen sitter man runt och tycker synd om sig själv, utkikandes genom ett bussfönster eller med blanka ögon mot en datorskärm.

Och nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte känner igen mig i en låt som det skulle innebära att jag tyckte synd om mig själv om jag kände igen mig i?

Vad är det med Kent egentligen?
Jag är fan inte olyckligt kär, och ändå är deras musik traumatisk att lyssna på.

Damn.
1-0 till Kents skills.