.

Resö 1/8

Mitt livs bästa somrar har upplevts på Resö.
Att väckas på morgonen av en brunögd kusin som står och stampar med det krulliga håret på ända, allt för att man ska gå upp och möta dagen. Vandra ut ur lägenheten i ladan för att äta frukosten i det vita huset, lagad av mormor och avnjuten på den ljusblåa träsoffan från en lång tid tillbaks. Kanske vandra ut på den stora gräsmattan och försöka stå på händer, eller springa upp bakom lekstugan och äta vildvuxna smultron.

Vandra på den lilla stigen en kort stund för att i dess ände mötas utav stranden, havet, klipporna och få ett ansikte på alla de måsar som har ropat hela morgonen. Ta en tur till kiosken för att köpa en bit mintchoklad och tjattra med kioskgubben som alltid haft lite röd näsa.

Gården är såld. Kiosken är nedlagd. 
Men när jag tänker efter kan jag fortfarande känna hur jag, lite saltig om händerna efter krabbfisket, lägger handen mot ladans rödmålade vägg. Hur jag tjurar då jag står i utomhusduschen och tycker det är för kallt. Hur jag drar händerna genom de höga strån som reser sig från ängen mittemot vår tomt.
Hur lycklig jag kände mig på mitt andra hem där nere i Bohuslän.

Dagens trötta tillstånd i kombination med umgänge i Bellas sällskap har resulterat i en slående slutsats. Ett par stycken egentligen, men jag tänkte att jag skulle delge enbart den ena.

Tunnelbanan stannade vid Östermalmstorg.
Och då kom också sanningen; metaforen.
Östermalm är som Stockholms blekta anus.
Alltså det spelar liksom ingen roll hur man förklär det, det är äckligt ändå.

Boo-ya ni skulle bara veta vad den andra slutsatsen var.

Jag tänker tillbaks på de många timmarna, alla samlade i en hög rörliga bilder. Korta bitar av verkligheten som jag minns den. Ständigt dessa skratt och leenden, dessa inre eller yttre. Bundna till trygghet eller viljan att uppbåda den.

Vi var alla barn. Vi tänkte inte på att det skulle finnas en första gång för allt.
Så följer första gången vi måste vidröra de känslor som tar i hand med det som har hänt, och som för oss vidare dit vi väljer. Dit vi försöker gå i motvind eller dit vi viker oss i blåsten.

I vissa fall är luften stilla. Harmoni ler ikapp med tryggheten.
Och visst trodde vi att allt skulle vara bra om vi bara ville det tillräckligt mycket.
Kanske skulle vi blunda och tänka oss en fortsättning annars. Bara ett tag till.

Jag undrar fortfarande vad som hände.

Jag har gjort en liten upptäckt, en beteendeupptäckt.
När man har åkt pendeltåg ett antal gånger om dagen, i ett antal år, så krävs medel för att piffa upp tillvaron lite. Det räcker inte alltid med ett varierat utbud knäppskallar inklämda in en lång vagn som rör sig.

Så därför har jag noterat följande.
Det är personen som sitter innerst som har makten.
Ni vet ju själva hur det är. Personen innerst plockar ihop sina grejor och vänder sig mot gången då denne närmar sig sin station, och alla flyttar sig per automatik för att släppa fram personen ifråga. Inga konstigheter där inte.

Men vad händer om man då man sitter innerst, plockar ihop sina grejer och vinklar sig utåt gången fast man inte tänker resa sig? Jo, det ska jag tala om. Folk blir nervösa. De ser hur jag lagt boken i väskan, hur jag blickar mot gången. Hur jag trär på mig mina vantar och ser allmänt igång ut. Men ingenting händer.

Så de väntar. Ängsliga ögon som sneglar bakom böcker och tidningar, vinklade ben och ihoptryckta ICA kassar som väntar på att släppas fria.

Jag brukar inte låta dem vänta alltför länge.
Men lite kul är det.
Hähä.

ett uteplats som dansgolv, ett ständigt fipplande i den varierade playlisten. godbitar som jizz in my pants och warp 1.9 flyter in bland klassiker. folk jag känner överallt, men också nya trevliga ansikten. en flaska vin som delas i ett skratt och samtal i toakön. sjuka påhitt och spridd glädje. bekant värme. hjärtliga avsked och mental fest hela vägen hem.

jag saknar dessa kvällar.
de uttalar glädje.

Idag fick jag en bok från Bob Hansson, rakt ur hans egna väska.
Det är hans bok "Gunnar" och den gick direkt i arv via mig till min syster, som tycker så mycket om hans böcker.

Underbart att glädja någon, speciellt henne.
Tack för det Bob.

Foto: Mattias Klum

Jag var på en fotouställning idag.
Fotona är tagna utav Sveriges fantastiske fotograf Mattias Klum, som far runt jorden för att bevara bitar av världen i sin kameralins. Mycket är så vackert, men inte allt.

På bilden ser ni orangutanger vars regnskog har skövlats, och den restrerande marken har bränts. Platsen är Borneo. Tillfället är då, nu och framöver. Det är en pågående process. En grym process.

Jag ser hur apan i mitten förmodligen lever, hur apan nere i högra hörnet är läskigt lik en människa. Det är plågsamt verkligt att beskåda konsekvenserna av skövlingen på det här viset. Men det förvånar mig inte att företag ger fan i vilket, det är inte som om de behandlar människor väl alla gånger heller.

Allt detta för Palmolja. Någonting vi har i våra tilltugg, i våra hygienartiklar.
Någonting vi har i biodiesel, som vi påstår vara det miljövänliga bränslet.

Jag är otroligt tacksam över att jag kommer att vandra på Borneos marker under åtta veckor då den fortfarande är någorlunda bevarad. Ett område stort som Schweiz är redan avverkat. Jag önskar dock att jag kunde känna mig trygg med att andra ska kunna göra samma resa i framtiden, och se annat än palmodlingar på de vidsträckta kullarna.

Vill ni göra något finns både WWF och Greenpeace till allas tjänst.
Läs innehållsförteckningar, bojkotta produkter från Unilever och Nestlè.

Om ni tvekar, betrakta bilden ovan några gånger till.

Jag jobbar alltså i en kaffebutik. Därav så bör inte följande konversation ha ägt rum.

Kund: Jag är osäker på vad jag ska ge bort, jag dricker själv inte kaffe.
Jag: Jasså, du har inte fallit ner i den fällan än?
Kund: Hehe nej det har inte riktigt blivit så.
Jag: Bra, börja inte. Det är beroendeframkallande.

Need i say more?

:)

Jag fick i uppdrag av min arbetsgivare att bege mig till polisstationen för att anmäla gårdagens händelse, och sagt och gjort klampade jag plikttroget in på kontoret precis i närheten utav butiken.

När jag förklarade händelseförloppet för honom så ville han bemöta min berättelse med en jämförelse, och drog därför till med "Har du sett den där filmen med diCaprio, Catch me if you can? Den handlar också om sådant här, duvet, det kallas social engineering".

Nej, käre polis. Jag har inte sett den filmen.
Haha.

Idag blev jag bestluten på 500 kr utav en två meter lång, bred man.
Jag insåg detta i ungefär samma veva som jag även insåg att jag inte kunde göra särskilt mycket åt det i dåläget, och det var frustrerande.

Han var en klassisk bedragare.
Han köpte choklad för 49 kr och betalade med en 1000 lapp.
Sedan när jag gav honom hans 951 kr tillbaks spelade han korkad, och mumlade på taskig engelska att han ville se kvittot. Sedan kom hans första move. "Oh, I no pay with hundred?". Då ville han ha tillbaks tusenlappen, ge tillbaks växeln till mig och sedan betala med en hundralapp istället. Medan jag ordnade med allt detta viftade han med en stor bunt egna pengar och ställde frågor för att distrahera mig.

Allt som allt behöll han en femhundring som skulle ha givits tillbaks till mig.
När jag upptäckte att någonting var på tok så påpekade jag för honom att jag trodde pengar fattades och frågade om han var säker på att han gett tillbaks allt, men då började han mumla på sin halvkassa engelska och leka oskyldig.

Nu hade jag hemskt gärna flippat ut, ringt väktare eller knäckt honom men då bör vi ha följande i beaktning:

Profil 1: Ung kvinna. Lång och smal. Omusklad, ont lite varstans. Ingen annan i butiken.
Profil 2: Man i yngre medelåldern. Lång som ett hus och bred som en ladugård. Iskalla ögon och gigantiska händer. Erfaren bedragare. Ingen annan i butiken.

Sååå vem tror ni skulle vinna?
Jag skulle tippa på herr fejk-ryss-chokladköpar-bedragare.

Ah, förtjusande man.

Min dubbla espresso har en alldeles perfekt crema som ligger mjuk på ytan. Jag öppnar kylen för att ta fram mjölk, och ser att där finns en förpackning med dadlar samt en öppnad Coca-Cola flaska. Min bok ligger uppslagen och tragisk, men det doftar gott om varorna i butiken när jag försöker känna efter.

Solen strimlar in genom små glipor i fönster vid stora entren, och folket rör sig med ett lugn som bara upphittat solsken ger. Jag sneglar på pralindisken bredvid mig, och jag fantiserar om att stega fram till huvudentren och suga i mig lite av det autentiska ljuset på himlen.

Lugna favoriter slänger ur sig en upprepande playlist som för mina tankar till hur Celine Dion kunde bli så framgånsrik, och medan jag funderar så får jag en släng av dåligt samvete.

Det är måndag. Vi står i vårens vänterum.
Det måste bli bra.

Man vet att man är härdad när man inte ens vänder sig om utav att någon precis bakom en börjar ropa och skria som en apa. När denna någon sedan småjoggar förbi så vet man också att man gjorde rätt i att inte reagera, det är bara en av områdets orginal som är i farten.

Man känner igen denna man främst på två saker.
1) Han går inte. Han småspringer med böjda ben, kutrygg och hängande armar.
2) Han pratar med sig själv. Språk varierar mellan svenska, amerikanska och uppenbarligen också vildapa?

Medan vi andra försynta svenskar stod och tryckte i busskuren och vintade bussen så valde han att istället befinna sig på andra sidan gatan. Där joggade han runt i en liten cirkel samt gjorde höga sparkar, vilka avslöjade en klart förbryllande vighet.

Jag kallar honom signalångest.
Ett uttryck han själv har myntat och delade med sig utav då han småpratade med en busschaufför för några år sedan. Idag nämnde han ingen signalångest, men det varväl förmodligen för att han var upptagen med att låta som en apa eller sparka i luften. Helt logiskt.

Jag har ännu inte bestämt mig för om jag tror att han är harmlös eller inte.
Det var ju den där gången han skrek åt mig...

Ah well.

Lyssnar på en låt som heter We Own The sky.
Tänker på att vi inte gör det.
Tänker på hur vi inte äger någonting.

Hur falskt så mycket är, hur förstörda så många är.
Jag hyser genuin beundran och största respekt till de människor som har lyckats använda sin drift till att göra gott i praktiken. Jag vet inte hur man gör.

Jag vet så lite. Kan så lite.

Någonting tycks fattas mig. Det där lilla extra som gör att man ser till att åstakomma saker när endast viljan inte är tillräcklig. Jag vill förändra så mycket.

Men jag förstår i ärlighetens namn inte hur samhällen skapas, hur rättvisa kipas, hur eldsjälar ständigt brinner. Jag är förvirrad, ofta handlingsförlamad och oerhört lättpåverkad. Så fort jag får höra om någonting hemskt som pågår vill jag ändra på det, så saker samlas på en hög där jag gräver längst ner och välter alltsammans.

Man måste kämpa för att nå sina mål, medan jag helst skulle vilja rädda världen direkt. Det får gärna gå snabbt och enkelt så att jag slipper bestämma mig för vart jag ska börja.

Tänk om man väljer fel? Börjar i fel ände? Inte är duktig på det man vill göra?

Tänk om jag bara kunde sätta ihop mig själv till någon mer användbar.
Undrar lite om man kan skapa egenskaper.

 Vi kan aldrig äga varken himmel eller hav, vadän vi skriver på papper. Jag uppskattar det, att se upp på det himlaval som är större än vad vi är och som inte tillhör någon. Men ikväll blickar jag upp och önskar jag att jag inte vore såhär liten och överflödig.

Jag har verkligen nått en ny nivå, eftersom att jag sitter och tittar på bilder föreställandes en orkidé som jag fick av en vän. Klockan halv två på natten. Jag skulle ju kunna göra som en normal människa och sova så att jag orkar gå upp när alarmet ljuder imorgon.

Men nääh. Jag sitter och glor på gamla blomfotografier.
Till mitt försvar är Spin City på i bakrgunden.

Douz, Tunisien. Sommar 09. Bara män på gatorna.

Jahapp.
Jag är kvinna.
Det tröttar ut mig att det ens är ett ämne för debatt, att vissa människor föds.
För det är ju det allting handlar om. Vi kvinnor, vi föds.

Det är vårat största misstag.
Är du flicka i fel hörn av Afrika kanske du har oturen att bli gravid i ung ålder, och det är ju en skam så då skickas du ut i skogen för att föda. Har du otur så överlever du bara för att finna dig själv utesluten ur samhället. Jag menar du borde ju förstått själv att om du föds som kvinna får du finna dig i att bli bortgift och våldtagen redan som barn. 

Och passa dig! I vissa länder stenas du för att du har blivit våldtagen.
Å andra sidan kan du ju ha tur. Du kanske hamnar i ett hem där barn välkomnas. Faktum är att du kan få bli en massproducent av en liten kull, och du får ju det stora nöjet att aldrig arbeta! Du får stanna hemma med barnen istället. Eller, nu ska vi inte överdriva. Visst får du gå ut. I sällskap av din man, bara du täcker din kropp. Din kropp är ju egentligen inte din kropp, det är inte så att du kan ifråntas den, du har inte rätten att bestämma över den bara.

Fast din kropps behövs. Oh ja, det gör den. Du ska ju inte bara föda barn. Du ska ju helst arbeta ute på åkern, så visst får du arbeta, du får bara inte betalt. Men raring, se till att inte slita ut dig för mycket. Du måste ju faktiskt laga mat också, din man försörjer familjen och han kommer vara hungrig och kåt när han kommer hem. Vad kul för dig att du får vara till någon nytta!

Se till att inte bränna vid maten bara. Det vore ju ett misstag.
Fast inte lika stort misstag som att födas till just kvinna va?

Varje dag är jag tacksam att jag har fått påbörja mitt liv här i Sverige.
Mina smärtsamt otillräckliga tankar går till de kvinnor som inte hade samma tur.

Jag tog en ljuvlig långpromenad i i gnistrande snö, med Berthine som sällskap. Vi fikade och pratade om livet, sedan tog vi oss vidare till ett centrum. På kvällen när jag kom hem var det tacos med familjen. Vi höjde våra champagnefyllda glas, för att fira att vi är klara med att bygga om på nedervåningen. Glänsande svart kakel mot en vägg prydd med fönsterklädda skåp. En tillfredställande känsla av lyx spred sig bland familjemedlemmarna, i våra nya fin rum.

Det var min lördag.

Nigeria.
Jag kan tänka mig en kvinna som vaknar i natten, till ljud utav skottlossning. Ett barn som nyfiket tittar ut genom dörröppningen. Jag kan tänka mig att jorden under deras fötter tycktes ostadig då de klev ut ur husen för att se vad som stod på. Jag undrar om den mörka himlen visade sina stjärnor för just deras ögon en sista gång, natten då de höggs ihjäl.

Natten till söndag höggs ett hundratal människor ihjäl med machete i Nigeria.
Huvudorsaken tros vara en ständigt pågående kamp om odlingsmark. Urbanisering tar arbeten ifrån bokskapsdrivande folkgrupper och bofasta jordbrukare, som måste konkurrera.

Jag vet inte hur jag själv hade agerat under överhängande risk för svält. I en situation där jag inte vetat vad som finns i morgondagen, där hoppet brottats med desperation.

Jag vet bara att de inte hade behövt dö.
Det var deras sista lördag.

Vila i frid.

Jag hittade ett kuvert i mitt rum när jag kom hem.
Jag behövde inte ens läsa klart första meningen i det bifogade häftet innan jag börjar böla som en överväldigad fjant i sitt absoluta esse.

"Hej Annika,
vi har nu fått bekräftelse på att du är inbokad på Äventyrsresa till Borneo med start 2010-09-27 och slut 2010-11-21. Bifogat finner du packlisa, häfte om Borneo, ett formulär samt preliminärt program för din resa."

Ja hörrni, då är det bara för mig att boka flyg till Kota Kinabalu.
FÖR JAG SKA TILL FREAKING BORNEO I ÅTTA VECKOR!!!

För er som inte vet så är Borneo världens tredje största ö, uppdelad mellan Malaysia, Indonesien och det lilla landet Brunei. Jag kommer att besöka Sabah, i den Malaysiska delen. Ön är i högsta grad tropiskt i sitt klimat, och därav så pryds den utav böljande regnskog fylld till toppen med djur- och växtarter, flera tusentals utav dessa är helt unika för just Borneo. Och då har man inte ens upptäckt alla.

Mitt reseprogram är helt fantastiskt. Det är kombinerat äventyrs- och volontärarbete, och till mitt hjärtas mest angelägna glädje så sker en del utav det volontärarbetet i samarbete med WWF. Jag trodde enbart att jag skulle få lära ut engelska i en by, men icke, jag ska få jobba med träd och orangutanger under de två sista veckorna också. Ni anar inte hur glad det gör mig.



Sedan några år tillbaks har ett av mina viktigaste mål i livet varit att få uppleva regnskogen ordentligt. Det målet kommar att uppnås med råge, jag kommer att vara på en plats som andas liv. Där finns alltifrån världens största blomma till orangutanger, noshörningar, elefanter, näsapor och över 700 trädarter.

Jag kommer att befinna mig på en utav de platser i världen där människan är gäst. Ett praktexemplar utav ekosystemet där befolkningen utav mänsklig sort faktiskt anpassar sig efter och lever med naturen. Det är äkta. Jag tror verkligen att det här är bland det bästa en person kan uppleva för att lära sig att respektera allt levande.

Frågan är bara hur jag ska kunna tygla min längtan det kommande halvåret.

Reseprogrammet läggs säkerligen upp här i bloggen snart. Det är helt uppfyllande fantastiskt! Jag är så exalterad!
DET ÄR FANTASTISKT!!

(Jag är i regel emot att använda smileys i bloggen, men det här kräver en riktigt redig line-up utav :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D! Sådärja. NATTI)

Det spelar ingen roll att jag är lika liten som vi alla är i den här världen som kan tyckas oändlig, att en stjärnhimmel aldrig känns så stor som den faktiskt är. Det spelar ingen roll om jag vill någonting med hela min kropp, för den försvinner fort ändå. Det spelar ingen roll att när det är mörkt utanför mitt fönster skiner solen utanför så många andra.

Jag skulle kunna springa hela vägen till Kina härifrån om jag så ville. Men vad spelar det för roll?

Känslan tar ändå över allt, som om den vore större än mitt hjärta. Som om det var den som kunde springa.

Och på sätt och vis är det väl så att den har sprungit ifrån mig.
För jag lyckas inte stoppa den.

Alltså... jag kom just hem ifrån Florence and the machine konserten.

Det var helt fantastiskt, jag vet inte hur jag sa uttrycka det mer passande än så. Hennes röst, energin, glädjen, stämningen. När hon öppnade munnen för att sjunga så fyllde stämman precis hela rummet. Jag har aldrig hört en så vacker röst. Det kände som att den aldrig kunde brista.

Stundtals gick hon lös på en trumma eller skuttade runt på scenen med håret över ansiktet och bara levde sig in i precis allt och älskade det. När hon pratade med publiken var det skrattandes och uppriktigt, vi jublade som tokar och hon kastade blommor till oss. Mickstativet var klätt i blommor.

Det var så jävla bra att jag nästan dansade från busshållplatsen i mörket.

På slutet fick hon publiken att delta i någonting jag aldrig upplevt förut i framträdanden, jag berättar mer om det och visar video i ett annat inlägg.

Tillsvidare får ni avnjuta en delar av Hurricane Drunk och Between to lungs. Det är inte mina favoritlåtar med henne, däremot gjorde hon det så himla fint live så det var underbart ändå.
(Bilden är sådär, men ljudet sjukt bra för att komma från en liten kompaktkamera).

Hurricane Drunk


Between to Lungs

(Kolla en minut in för magi)

Åh kan jag inte få uppleva det igen och sen igen?
Jag är nördigt förtjust i hela upplevelsen.